Sändebudet nr 2 / 2018, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

Medborgarinitiativ, strejker och demonstrationer. Sällan har väl ett enskilt ord på egen hand lyckats åstadkomma sådan turbulens, och på så kort tid lyckats erhålla en så självklar svordomsstatus som ordet ”aktivitetsmodell”. På sätt och vis kan man väl säga att konceptet redan nu, innan det knappt har hunnit komma igång, har åstadkommit vad det efterlyste – aktivitet alltså.

Tanken med aktivitetsmodellen – alltså det lagförslag som antagits vid årsskiftet – är att sporra arbetslösa att söka jobb, och i förlängningen att minska antalet arbetslösa. Sporren kommer till synes däri att den som är arbetslös med jämna mellanrum skall uppvisa något slags aktivitet – till exempel ett visst antal timmar arbete eller ett visst antal arbetsansökningar – som ett bevis på att han eller hon faktiskt anstränger sig för att få jobb.

Misslyckande härvidlag kan leda till att arbetslöshetsunderstödet sänks. Att modellen ådragit sig så stark kritik handlar av allt att döma om att även de, som trots ihärdiga försök inte lyckas tillmötesgå kraven, i teorin kan komma att drabbas. Det har även talats om att man rentav kunde komma att hamna flytta bort från sin hemort om arbete finns någon annanstans.

Utan att ta ställning vare sig för eller emot den nya lagen, kan man snabbt konstatera att saker och ting är helt annorlunda i Guds rike. Som det ju ofta är. I Matteusevangeliets första kapitel läser vi om husbonden som lejer arbetare till sin vingård.

Det första som kan noteras är att det i liknelsen är vingårdens herre som själv går ut för att finna arbetare till sin gård. Han gör det inte bara en gång utan flera gånger, från tidig morgon till sen kväll. Det är arbetsgivaren som står för aktiviteten och initiativet. Rollerna är minsann ombytta.

Vad som är ännu mer överraskande är att samtliga arbetstagare vid dagens slut får lika mycket lön oberoende av hur många timmar de har hunnit arbeta. Här är det inte ambitionen, prestationen eller resultatet som bestämmer utgången, utan lönen är helt och hållet beroende av arbetsgivarens välvilja och generositet. Och i sin godhet vill han att samtliga arbetare skall få lika mycket.

Det tredje som kan konstateras är att det i Guds rikes vingård verkar finnas arbete så det räcker till för alla. Husbondens fråga – ”varför står ni här hela dagen arbetslösa” – vittnar om en uppriktig förvåning: Varför jobbar ni inte, skörden är stor, det finns arbete för var och en! Ingen behöver gå arbetslös i Guds rike.

Här handlar det inte om att tvingas resa till annan ort eller annat land. Ibland har jag hört sägas: ”den som inte uttryckligen upplever ett kall att stanna i sitt hemland, borde resa ut som missionär till ett annat land”. Den fina intention som säkert finns bakom påståendet är förståelig, men logiken haltar ordentligt.

Hade var och en av oss hörsammat uppmaningen skulle proportionerna mellan missionärer och hemmafront med stor sannolikhet vara motsatt till vad den är idag, och inget missionsarbete skulle kunna utföras. Utan hemmafront inget missionsarbete.

Mer substans har i så fall det råd som – enligt vad som berättas – en äldre präst brukade ge åt de blivande prästerna inför deras prästvigning: ”När ni söker prästtjänst skall ni i första hand kolla upp i vilket skick prästgården är. Guds församling finns ju överallt!”. Rådet gavs ett antal år bakåt i tiden, när det ännu var lagstadgat att prästen skulle bo i prästgården, men det har än idag ett viktigt budskap att förmedla. Guds rike finns överallt, gräv där du står, även där behövs arbetare i Guds skörd.

I ljuset av detta verkar en aktivitetsmodell vara överflödig när det kommer till Guds rike. Eller? Väljer man att se modellen som en sporre eller en morot, och inte som en piska, kan man förstå att den i bästa fall kan få någon som annars sitter sysslolös att aktivera sig och inse värdet i att arbeta.

Kanske vore det ibland bra också för oss kristna att inför oss själva tvingas redovisa ett visst antal timmar i månaden som vi ägnar åt Guds rike. Inte för att lönen påverkas av det vi gör eller låter bli att göra. Lönen är densamma för oss alla och ges åt oss av arbetsgivarens godhet och nåd, inte beroende av vår arbetsinsats. Men kanske kunde det fungera som en sporre, som skulle få oss att inse värdet i att sprida Guds rike även till andra.