Sändebudet nr 4 / 2018, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Christianity as a default, as a norm, is gone, and probably gone for good – or at least for the next 100 years. Kristendomen som standarden, som en norm, är borta, och förmodligen borta för gott – eller åtminstone för de följande 100 åren.

Med dessa tämligen ödesmättade ord sammanfattar Stephen Bullivant, professor i teologi och sociologi vid St. Mary's University i London, resultaten i rapporten Europe’s Young Adults and Religion. Rapporten, som behandlar unga européers religiösa övertygelse och beteende, förklarar hur det ligger till: Det nya normala är att inte bekänna sig till någon religion.

Rapporten har uppstått genom ett samarbete mellan två katolska universitet – St. Mary's University i London och Institut Catholique de Paris – vilket kommer till uttryck genom att den särskilt tar fasta på statistik rörande unga katoliker. Men den ger också en övergripande bild av hur 16–29-åringar i 22 europeiska länder rent generellt förhåller sig till religiös identitet och religiöst utövande, och därför är den läsvärd för var och en som är intresserad av Europas nutida och framtida religiösa karta.

Statistiken är för oss protestanter inte särskilt hedrande. De sex länder som i rapporten kunde ses som ”mest kristna” i avseendet hur unga människor själva identifierar sig – Polen, Litauen, Irland, Slovenien, Portugal och Österrike – har alla historiskt sett en katolsk majoritet.

Av de nordiska länderna, som alla är starkt präglade av lutherdomen, befinner sig Finland, Norge och Danmark i mitten av spektret, medan Sverige ligger tredje sist bland 22 länder – i Sverige identifierar sig endast 18 procent av 16–29-åringarna som kristna.

En snabb granskning av läget bland unga människor i Finland visar att 60 procent inte bekänner sig till någon religion alls. Intressant nog är det ändå enbart hälften av 16–29-åringarna som påstår att de aldrig ber, vilket betyder att omkring en tiondedel av unga finländare mer eller mindre regelbundet ber till en makt som de inte säger sig tro på.

Mycket mer kunde sägas om siffrorna som presenteras, men det behövs knappast för att inse att den inledande utsagan av professor Stephen Bullivants ser ut att vara på väg att besannas i stora delar av Europa – att kristendomen som en norm tynar bort. Desto mer fruktbart torde vara att fundera på hur en kristen i allt detta borde tänka och handla.

Ett av många bibliska föredömen värda att betrakta är Daniel, en av Gamla testamentets mäktiga personligheter.

Daniel fördes som en ung pojke bort från sitt hemland – bort från templet och Guds konkreta närvaro – till Babylonien. Syftet var att han, tillsammans med många andra unga män, skulle assimileras in i den babyloniska kulturen och så glömma sin egen bakgrund och sin Gud.

Så skedde ändå inte med Daniel och hans vänner. De var troligtvis påverkade av den reformation som hade uppstått kring profeten Jeremia, och bar så på en stark inneboende integritet som hjälpte dem att hållas på rätt köl. Vi påminns om att det är gott att vänja den unge vid den väg han ska vandra (jfr Ords 22:6) – inte minst inför tider av kamp och strid.

Vidare kan konstateras att Daniel var en bönemänniska. När han fick höra kungens påbud om att ingen fick tillbe någon annan än kungen själv, gick han raka vägen upp till sin bönekammare – inte i något slags omogen och upprorisk protest, utan precis som han tidigare brukat göra (Dan 6:10). Vi påminns om att en regelbunden gemenskap med Herren i bön är av stor betydelse för en människa.

Läsaren av Daniels bok inser att Daniels liv var extraordinärt. Trots stora svårigheter fick han vara ett mäktigt redskap för Gud och så ta del av stor välsignelse. Men mitt i allt detta visste Daniel att han samtidigt tillhörde det folk som hade valt att vända Gud ryggen, och att han därför var beroende av Guds nåd och förlåtelse (jfr Dan 9:1–19).

Vi påminns om att även vi är en del av det folk som mer och mer tycks vända sig bort från Gud, och att vi därför har orsak att bekänna och be om förlåtelse och upprättelse.

För judarna i Babylonien blev slutet lyckligt. Efter en 70-årig exil fick de återvända till det heliga landet. Hur vårt land och vår del av världen ser ut i framtiden vet vi naturligtvis inget om – delvis kan vi påverka utvecklingen, delvis inte. Men så länge vi är här är vi kallade att vara ambassadörer för Guds goda rike och i ord och handling vittna om honom som är vägen, sanningen och livet: Jesus Kristus.

Källor:

  • Bullivant, Stephen. 2018. Europe’s Young Adults and Religion. Findings from the European Social Survey (2014–16) to inform the 2018 Synod of Bishops. St. Mary's University Twickenham London.
  • Sherwood, Harriet. 2018. 'Christianity as default is gone': the rise of a non-Christian Europe. The Guardian. https://www.theguardian.com/world/2018/mar/21/christianity-non-christian-europe-young-people-survey-religion (Hämtad 8.4.2018)