Sändebudet nr 5 / 2018, ledare

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

År 2016 deltog jag i en konferens och lyssnade till en av föredragshållarna – en äldre israelisk man som var psykolog. I sin forskning hade han intervjuat överlevande från Auschwitz och ställt dem vad han kallade för ”frågan som ingen ställer”, nämligen om de under sin tid i koncentrationslägret någonsin upplevde en stund av lycka och glädje.

Intervjuerna visade – otroligt nog – att de, i det som säkert kan liknas vid ett ”helvete på jorden”, faktiskt kunde uppleva sådana stunder. De, som hade fråntagits precis allt, kunde uppleva glädje.

I en annan tid, och i ett annat land, läser jag att att FN:s lycklighetsindex rankar Finland som det lyckligaste landet i världen år 2018. Faktorer som förväntad livslängd, personlig frihet, social säkerhet och låg korruption placerar Finland före hela 155 andra länder!

Jag kan inte låta bli att undra vad de icke-finländare som någon gång har träffat en finländare tänker när de hör resultatet. Kan de tycka annat än att vi är väldigt duktiga på att hålla inne den glädje, som vi enligt undersökningen har orsak att känna? Själva skulle vi knappast påstå oss vara så mycket lyckligare än andra. Åtminstone är vi inte, trots ett medborgarskap som kanske gör oss till världens friaste folk, besparade från olycka.

Poängen som skall fram är väl att lycka och glädje sällan kan mätas utifrån enskilda statistiska indikatorer och siffror. Goda yttre förutsättningar för lycka är ingen garant för upplevd lycka, liksom avsaknaden av samma förutsättningar inte per automatik leder till en oförmåga att glädjas.

Ju mer vi får lära oss om livet som kristna, desto bättre inser vi att inte heller vår tro besparar oss från otrevligheter här i världen. Vi kan, för att använda Jesu ord i bergspredikan, räkna med att lida förföljelse för rättfärdighetens skull och bli smädade och förföljda.

Ändå skriver Paulus i Ef 1:3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud, och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens välsignelse.

Och Jesus låter oss i Joh 15:10 förstå att denna välsignelse är något utöver det vanliga. Han säger: Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.

Vad är det för bud vi skall hålla för att vi skall få uppleva en sådan fullkomlig glädje? Och vari består denna glädje? Johannes – den av Jesu lärjungar som bland annat hade fått vara med Jesus på förklaringsberget, och därmed säkert bättre än de flesta kan tala om för oss vad sann glädje är – svarar på den frågan i 1 Joh 2: Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss.

Att tro på Jesus gör oss inte nödvändigtvis lyckliga – om vi med lycka enbart avser en känsla och en sinnesstämning. Några verser tidigare har Johannes till exempel beskrivit hur vårt hjärta – vårt samvete – anklagar och dömer oss, och att vi därför måste övertyga vårt samvete om att Gud är större än det.

Med det avser han inte att vi skall döva samvetet eller skyla över de fel vi har gjort. Samvetet sköter sin uppgift när det pekar på våra synder, och då är följden ofta att vi känner oss misslyckade och ledsna, alltså motsatsen till lyckliga. Att övertyga samvetet handlar därför om att låta Gud påminna oss om att han är större än vårt samvete, om att hans nåd är större än vår synd.

Den glädje som tron på Jesus därför för med sig är i första hand inte en känsla, utan en visshet och ett försanthållande: Gud älskar också mig, och Jesus dog också för mig. En sådan visshet – oberoende av hur den känslomässigt tar sig uttryck, oberoende av hur mycket vårt samvete anklagar oss och oberoende av hur de yttre omständigheterna ser ut som vi befinner oss i – gör att vi har all orsak att glädjas.

Ibland brukar man säga att det inte är hur man har det utan hur man tar det. Men man kan också vända på det och säga att det i allra högsta grad är hur man har det – nämligen hur man har det ställt i sitt förhållande till Jesus. Det är därför Paulus säger: Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.