Sändebudet nr 12 / 2018, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Så närmar vi oss än en gång den högtid som i de flestas medvetande är större än alla andra. Vardagen stannar av och julfriden infinner sig. Förhoppningsvis är det många som, kanske någon gång i mellandagarna, kan stämma in i de ord som den ömma modern i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton uttalar: ”Det var då en välsignad jul.”

Men samtidigt vet vi att verkligheten inte alla gånger är så här rosenröd. För barnet kan den önskade men uteblivna julklappen vara en mindre katastrof. Under familje- och släktkalasen, som borde vara stunder av ren och skär glädje, kan undertryckta svårigheter blossa upp.

Och kanske värst av allt: Med jämna mellanrum lyfts det fram att ensamheten – för den som är drabbad av denna vår tids nya stora folksjukdom – sällan upplevs så stark som under just julen. Åsynen av värme och gemenskap hos de andra accentuerar den egna bristen på desamma.

Nu måste väl sägas att många av våra jultraditioner inte har någon direkt koppling till det oerhörda faktum att Gud i Jesus Kristus blev människa, men det oaktat får vi väl hoppas att det fortfarande är detta som är det centrala i julfirandet här och var i vårt land. Så är då denna julhögtid, som vi nu står i beråd att fira, något positivt eller något negativt? Och i förlängningen: Är det kristna budskapet verkligen ett glatt sådant?

På senare år tycker jag mig ha sett att det blivit allt vanligare med olika former av vittnesbörd av personer som tidigare har kallat sig kristna, men som numera tagit avstånd från tron. Tidigare var man bunden i den kristna trons trånga fångdräkt, men nu har man äntligen blivit fri. Detta står då i stark kontrast till Jesu egna ord: Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria (Joh 8:36).

Vad som ligger till grund för denna trend är förmodligen en mångfasetterad historia. Att man som kristen i dag tveklöst går motströms är säkert en orsak. Besvikelsen på att livet blev som det blev och att Gud, som en gång i tiden upplevdes vara nära, tycks ha dragit sig undan är kanske en annan. Guds till synes onödigt långa tålamod med att på allvar ta itu med de många gånger oerhörda orättvisorna i vår värld – ja, kanske Han inte alls bryr sig? – är ytterligare en möjlighet.

Stigarna som leder bort från gemenskapen med Gud må se olika ut, men sist och slutligen springer de alla fram ur en och samma orsak. Bibeln lär oss att människan en gång för alla har valt uppror gentemot Gud, och att hon sedan dess inte vill ha något med Honom att göra. Också för den som har smakat och sett att Gud är god, för den som tillhör Kristus, pockar den gamla gudsfrånvända människan på.

Och plötsligt, mitt i vårt uppgivna tillstånd, hör vi ängelns ord: Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren (Luk 2:10–11). Gud har inte glömt dem som glömde Honom, utan har i stället sänt sin Son att dela våra villkor och på nytt öppna vägen till sig.

Du må leva nära Herren Jesus eller ha drivit bort från honom. Eller kanske har du aldrig känt honom? Oavsett vad, passa under den kommande julhögtiden på att stanna upp inför det under som skedde: Att Gud sände Jesus för att söka upp och frälsa det som var förlorat (Luk 19:10).