Sändebudet nr 1 / 2019, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

Det var inte förrän jag läste korrekturet av Sändebudets januarinummer som jag fick reda på att Maria Boström hade hållit en andakt i Andrum hösten 2018. Andakten hade dessutom kommenterats av Tuomas Enbuske, med knappa 250 000 följare på sitt Twitter-konto. Läs för all del andakten i detta nummer av Sändebudet. Den är, som Enbuske också konstaterar, allt annat än ”yleishumanistista liirumlaarumia”.

Enbuskes namn hade jag däremot stött på tidigare i ett närbesläktat sammanhang. Jag tror att det var i en kolumn skriven av Pekka Simojoki på Kotimaa24 den 24 november 2018 som jag hörde om den fräna kritik av kyrkan som Enbuske i sin tur hade levererat i sin kolumn i Iltalehti 16.11.2018.

För den som inte vet vem Tuomas Enbuske är, kanske Simojokis beskrivning av honom som en ”från kyrkan utskriven riks-besserwisser” ger viss vägledning. Det torde dessutom vara en beskrivning som Enbuske själv kunde tänkas skriva under, vilket hans citat nedan intygar.

Det var i samband med församlingsvalet som Enbuske uttryckte sitt skarpa ogillande av en kyrka som inte vågar sticka ut, utan stryker samhället medhårs på alla tänkbara sätt genom att inte våga vara sig själv.

Det var en text av ovanlig klarsynthet – en sådan som gör att man efter att man läst den inte kan annat än konstatera hur ironiskt det är att det krävs någon utanför (kyrkan) för att se och säga det som många innanför (kyrkan) inte vill, kan eller vågar. Eller vad sägs om följande konstaterande, här fritt översatt:

”Av allt att döma har Gud alltså av en slump precis samma värderingar som de människor som tror på honom. Eftersom knappt någon har orkat läsa igenom Bibeln kan Gud göras till precis sådan man själv vill. Även om jag själv tycker att jag har rätt i allt, anser jag det som ytterst osannolikt att hela universums skapare skulle råka ha på pricken samma värderingar som en liten ofullgången och komplex schimpans som jag. Här har vi minsann den evangelisk-lutherska kyrkans största problem.”

Enbuske tycker vidare att det är absurt att valmaskinen frågar den presumtiva församlingsvalsröstaren om denne tror att kristendomen är den enda vägen till Gud. Som om det skulle vara upp till var och en att avgöra eller något man kan rösta om, utbrister han.

Enbuske ser det som en självklarhet att kyrkan skall stå upp för sin åsikt och fasta övertygelse i frågor som denna, eftersom ”den vanekristne är tillräckligt upptagen med att bestämma vad han skall äta till lunch i dag eller hur han skall dölja sin alkoholkonsumtion på jobbet”.

Är det bara jag som tycker att andemeningen i Enbuskes text om församlingsvalet på många sätt påminner om den i Maria Boströms andakt, även om ordvalen och formuleringarna skiljer sig markant? Är det ett sammanträffande att hans text utkommer efter att han lyssnat till Marias andakt? Jag har svårt att tro det.

Än sen då? Spelar det någon roll att en mediaperson såsom Enbuske noterar och uppskattande kommenterar en andakt, och (förmodligen) låter sig inspireras av dess innehåll när han skriver sina egna texter? Hans tweet är sist och slutligen en försvinnande liten del av de totalt närmare 70 000 inlägg han har på Twitter. Vad finns där att fascineras över?

Handlar det om det faktum att Maria Boström får lite rampljus som indirekt lyser även på Evangeliföreningen? Kanske, om jag skall vara helt ärlig. Handlar det om att många människor som aldrig annars hade kommit sig för att lyssna på andakten nu kanske gjorde det? Jo, det gör det nog.

Handlar det om att det faktum att Tuomas Enbuske noterar och indirekt delar Marias andakt även befäster den tes han driver i sin egen text, nämligen att människor efterfrågar och behöver det rena evangeliet som inte har urvattnats eller förminskats. Absolut gör det det.

Mest handlar det om att Guds löften även genom detta exempel besannas. Att en del av det vi sår – det evangelium vi delar med oss av – faktiskt faller i god jord och ger frukt (Matt 13). Kanske i form av En buske. Och att även om de som är satta att predika Guds ord skulle tystna eller tystas ner, så kommer stenarna att ropa (Luk 19). Eller kanske buskarna. Det är gott att veta, nu när ett nytt Herrens år tagit vid.