Sändebudet nr 2 / 2019, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Början av år 2019 blev ett stormigt sådant för stora delar av Svenskfinland. Undertecknad hörde till dem som tidigt på morgonen den 2 januari insåg att stormens härjningar hade orsakat konkreta skador i näromgivningen – i mitt fall i form av att en gran på närmare 20 meter hade rivits upp med rötterna och prydligt placerat sig på vårt tak. (För den empatiska läsaren kan nämnas att skadorna var betydligt mindre än vad de hade kunnat vara.)

Det dröjde några veckor innan följande storm slog till. Liksom alla vindar började även den i det lilla, men snart hade den vuxit sig så stark att ingen tycktes undgå dess framfart. Stormens centrum fanns i den mysiga småstaden Kristinestad, men den kändes av långt utanför den sydösterbottniska idyllen.

Kyrkoherden i Kristinestads församling hade i en diskussion i en sluten Facebook-grupp beskrivit Pride-parader på ett negativt sätt. Uppgiften nådde på något sätt offentligheten och församlingens kaplan gav sin överordnade flankstöd i form av en politiskt inkorrekt insändare i lokaltidningen, varpå snålblåsten började vina. I skrivande stund pågår debatten för fullt i diverse kanaler, och det är svårt att förutspå vad följderna blir.

Ett av de ord som i debatten har lyfts fram på ett – i de flesta fall – närapå föraktfullt sätt är adjektivet ”bibeltrogen”. Den som säger sig läsa och tolka Bibeln på ett sådant sätt att dess icke-bejakande av ett homosexuellt liv fortfarande skulle ha relevans i den tid som nu är, bemöts med stark kritik och det hävdas att en sådan person silar mygg och sväljer kameler – att han/hon är alltför selektiv i sin bibelläsning.

Ord som ”hycklare” och ”farisé” används flitigt. En anmärkningsvärd detalj i sammanhanget är att de tuffaste anklagelserna tycks komma från kristet håll.

Inom Evangeliföreningen har ordet bibeltrogen varit något av ett honnörsord – och är väl fortfarande så – och därför är ovan nämnda skarpa kritik nödvändig att stanna upp inför. Finns det fog för de hårda uttalandena?

Riktar den bibeltrogna på ett ibland snedvridet sätt in sig på att bekämpa vissa synder (främst hos andra), medan man inte är så noga med övriga bibliska förmaningar (som kanske i högre grad utmanar en själv)?

Ja, det kan tyvärr hända att det är så, och i så fall är det läge att låta Guds ord avslöja också det som rör det egna livet. Jesus säger: Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart nog att ta bort flisan ur din broders öga (Luk 6:42).

Har den bibeltrogna en tendens att vissa gånger predika ett starkt lagens budskap – även när det gäller en känslig sak som en människas sexualitet – utan att sedan ha förmågan att i ord och konkret handling förkunna evangelium? Så upplever många situationen. Därför är Paulus uppmaning till en medkännande kärlek viktig: Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter (Rom 12:15).

Är den bibeltrogna så mån om att omge sig själv med andra goda kristna, att det inte finns utrymme för den som har hamnat snett i livet? Säkert kan det ligga det något i detta, och då får följande kritiska uttalande av fariséerna och de laglärda om Jesus stämma till omtanke: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare! (Luk 7:34)

Nej, den som menar att Bibeln är Guds ord är på inget sätt perfekt. (Och det är naturligtvis inte heller den som avvisar Bibeln som Guds ord, för den delen.) Men betyder det att lösningen skulle vara att dissekera Bibeln och plocka bort de delar som upplevs svåra? Är risken då inte uppenbar att ovan nämnda kritiska rösters utsaga verkligen går i uppfyllelse: att jag väljer bort just det som verkligen utmanar mig?

Vid ett tillfälle, när många av Jesu lärjungar har valt att avsluta sin vandring med Jesus (intressant nog till följd av Jesu tuffa undervisning), får de tolv frågan om också de vill lämna honom. Simon Petrus svarar: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige (Joh 6:68–69).

Kanske kan vi ställa en liknande fråga med tanke på Bibeln: Vad är alternativet för oss kristna? Vart annars skulle vi gå?