Sändebudet nr 3 / 2019, ledaren

Brita Jern, missionsledare, Vasa

Under en resa till Kenya diskuterade jag SLEF:s samarbete med en aktör i den lutherska kyrkan där. SLEF betalade ett regelbundet understöd till aktören med fyra månaders intervall. Bidraget verkade dock inte räcka till. Efter en stunds diskussion sa den person jag talade med:
– Det vore mycket bra om det ekonomiska bidrag som vi nu får kvartalsvis, kunde betalas ut dubbelt så ofta!

Först förstod jag inte vad han menade. Skulle bidraget delas upp på åtta delbetalningar? Eller tänkte han sig samma summa, men åtta i stället för fyra gånger per år? Detta visade sig vara rätt. Kanske skämtade han, men jag tyckte att saken var värd att begrunda. Tänk om vi skulle få vår lön, vår pension, vårt barnbidrag – i samma storlek, men varannan vecka i stället för en gång i månaden! Hur bra skulle inte det vara!

Tänk, att Bibeln faktiskt utlovar just det! Så här står det i Uppenbarelseboken:

Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall, som går ut från Guds och Lammets tron. Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd. Det bär frukt tolv gånger, varje månad ger det sin frukt, och trädets löv ger läkedom åt folken. (Upp 22:1–2)

Här ger aposteln Johannes oss direkt insyn i tillvarons final. Formuleringarna andas härlighet i överflöd. Uppenbarelsebokens beskrivningar innehåller viktiga insikter om alltings början, alltings slut och om den allsmäktige Gudens handlande i tid och evighet. Det är inte fråga om ett ”Jaha, gick det så där till sist” utan ett vittnesbörd om hur Gud hela tiden har hållit allting i sin hand. Att läsa Uppenbarelseboken är som att titta i facit och märka att Gud hade rätt.

I det nya Jerusalem är livets träd centralt. Det ger liv åt dem som fått komma in genom porten. Livets träd känner vi igen från Eden. Då Gud skapade lustgården satte han livets träd i mitten. Det var hjärtat i mänskornas liv, där mötte de Guds omsorg och kärlek.

Efter syndafallet klipptes bandet till livets träd och mänskligheten förvisades ut ur paradiset. Att syndiga mänskor skulle leva för evigt i en fördärvad värld var inget alternativ för Gud. Våra liv begränsades till omkring sjuttio eller åttio år – av barmhärtighet. (Ps 90:10)

Gud satte tiden som livsvillkor i den värld som efter syndafallet blev mänskornas lott. Vi föds, lever våra liv och dör. Naturen spirar, blomstrar, bär frukt, vissnar och förmultnar. Det finns en början och ett slut. Så är det inte med Guds dimension, evigheten. Den är. Där existerar inte tid. Där är det centrala Guds existens och hans kärlek till de mänskor han skapat.

Efter att ha stängt paradisporten kunde Gud mycket väl ha dragit sig tillbaka med livets träd i lustgården, och lämnat åt mänskornas öde den jord han förbannat. Så gjorde han inte – och detta är den bästa nyhet som någonsin levererats! Gud genomförde i stället sitt räddningsprojekt. Adam och Eva kastades visserligen ut ur Eden, men inte utan löfte om en Frälsare. En dag skulle Jesus krossa ormens huvud. Det här visar att Gud redan från början höll sin skapelse och dess öde i ett fast grepp.

Gud sände sin ende Son, den älskade, in i tiden. Jesus dog för att sona den synd som Adam och Eva dragit över hela mänskligheten. Som en himmelsk inbrytning uppstod Jesus från de döda. Den här nyheten utmanade mänsklighetens tragik: vi mänskor kan bli Guds barn! Mot alla odds kan vi ärva himmelriket – tack vare Frälsaren Jesus Kristus.

Det som vi bevittnar i Uppenbarelseboken är inte bara en restaurerad skapelse med vackra gator och rent vatten. Det är en fullbordad omöjlighet – att de fördömda och utkastade får sitta som bordsgäster i Guds himmel. Det som vi ser är resultatet av att Gud i sin son Jesus Kristus lyckades hitta den gemensamma nämnaren mellan sin skapelse och den fallna mänskligheten.

Till det glada evangeliet om Jesus hör att vi mänskor redan här i tiden kan leva evighetsliv. Vi som fått bli döpta till Kristus har kopplats ihop med livets träd. Genom tron är vår ande frigjord i Kristus. Den är inte bunden av tid eller plats. Jesus är vår dagliga länk till vårt hemland. Genom Guds ord och sakramenten lever vi med i den himmelska tillvaron, i gemenskap med Gud – i tro och bön.

Den som tror och är döpt ska därför hälsa Jesus med glädje, när han kommer på himlens skyar. Mötet med den uppståndne kommer att präglas av en ömsesidig återseendets glädje. Den dagen får vi verkligen instämma med Predikaren: ”bättre dödens dag än födelsens dag”. (Pred 7:2)