Sändebudet nr 4 / 2019, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

I en färsk rapport från Kyrkans forskningscentral som bygger på uppgifter av drygt 1 200 finländare konstateras att unga personer är mer förändringsbenägna än äldre i sitt förhållande till Gud och kristen tro. Särskilt ungdomar (och framför allt kvinnor!) i åldern 25–34 utmärker sig, både i fråga om att sluta tro men också att komma till tro. En snabb överslagsräkning ger ändå vid handen att kurvan inte pekar uppåt.

Hur tråkig tendensen än kan te sig, är det väl få som kan påstå sig vara förvånade. Riktningen har varit densamma redan länge, och undersökningen är endast en i raden av flera illavarslande framtidsprognoser. Kontentan är att kyrka och kristendom tappar mark. Eller, för att uttrycka det på bibliska: Allt fler får går vilse.

I bästa fall, i ett försök att se något positivt i det hela, kanske rapporten kan styra upp debatten i den andra omgången
i det pågående biskopsvalet som hittills varit mer än lovligt ensidig. Frågan borde nämligen vara angelägen för samtliga aspiranter, vem av dem som än i slutändan får rätt att bära biskopsstaven.

Att frågan debatteras lär väl knappast lösa problemet, men så kan heller inte ansvaret för bekymret helt förpassas till kyrkan, hur bekväm en sådan manöver än vore. Resultatet ger även oss som förening anledning till självrannsakan och orsak att göra utmaningen till vår. I tabellform, såsom i rapporten, förvandlas människor nämligen lätt till siffror och statistik. Frågan handlar ändå om deras eviga väl och ve, vilket gör att ansvaret inte kan delegeras till någon annan eller skjutas på framtiden. Den gode herden begav sig som bekant själv och genast ut för att leta rätt på den ena procent som var borttappad.

Historiskt sett har väckelserörelsernas styrka varit just att nå dem som kanske i övrigt varit förbisedda eller av någon anledning hamnat utanför kyrkans strålkastarljus. Det är ett ovedersägligt faktum att väckelserörelsernas mångfald av verksamhet har lockat många sådana människor till kyrkan som annars inte hade hittat dit. Att kyrkan innehaft en så stark ställning i Finland är således till en icke ringa del väckelserörelsernas förtjänst.

Någon kunde säkert fråga sig i vilken mån kyrkan har gengäldat tjänsten. Men den aktuella frågan – den där ungdomar mister sin tro – handlar förstås inte om tjänster eller gentjänster, inte om kyrkopolitik eller om att täcka upp där kyrkan eventuellt gått bet. Motivet för vår verksamhet får aldrig primärt vara att öka antalet medlemmar i föreningen eller kyrkan, utan i himlen.

En självrannsakan av det ovan nämnda slaget kan visserligen handla om att leta efter fel i det förflutna. Men den kan också fokusera på att vaska fram och lära sig av sådant som har lyckats och gjorts rätt. Tankarna går osökt exempelvis till familjelägret på Klippan, som år efter år trotsar det rimliga genom att locka till sig allt fler sådana människor som befinner sig inom den kritiska åldersgaffeln.

Det märkvärdiga med familjelägret är ändå inte i första hand det växande antalet deltagare, vilket förstås är glädjande, utan det oräkneliga antalet frivilliga medhjälpare som gör lägret möjligt (vilket förstås även kunde sägas om föreningens övriga verksamhet). Väldigt långt rör det sig om samma människor – det är de som kommer på lägret som även engagerar sig och engageras – eller vice versa.

Ett sådant perspektiv förflyttar också fokus från förening till individ. Det hjälper oss att förstå att lika litet som ansvaret för barn, ungdomar eller unga vuxna kan förpassas till kyrkan, så kan det förpassas till föreningen. Såväl kyrka som förening består av enskilda individer, av dig och mig.

Häri döljer sig också väckelserörelsernas verkliga trumfkort och styrka, både historiskt och i nutid: i de otaliga – i många fall för omvärlden osynliga – frivilliga medhjälpare, som med Kristi uppmaning som drivkraft offrar av sin tid och talang för att allt fler skulle få höra om Jesus. Du och jag får vara sådana medhjälpare – i den bemärkelsen är herdestaven till för oss alla!