Sändebudet nr 5 / 2019, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Året är 1969 och vi befinner oss i Lettland. Aivars Beimanis står inför ett ödesdigert vägval i livet. Ska han faktiskt lämna sitt fina arbete och därmed allt vad ekonomisk trygghet och social status heter, och i stället börja tjäna som präst i de små och fattiga församlingarna? Samtidigt som följderna av beslutet på inget sätt är enkla att omfamna ser Aivars ingen annan möjlighet än att kliva ut i det okända – Guds kallelse är för stark.

Vi skriver nu år 2019 och lever i ett annat land och en helt annan kontext. Dessutom kallar vi det här numret av Sändebudet för ”konfirmandnummer”. Frågor väcks: Hur tänkte ledarskribenten här riktigt? Kunde man inte hitta ett mer relevant tema att skriva om?

Fördelen med att blicka bakåt är ändå att vi känner till facit. Vi kan placera in ett skeende i ett större sammanhang och så reflektera över vad som blev följderna av det ena eller det andra. På så sätt kan vi, förhoppningsvis, gå framåt med stöd av det förflutna.

Så vem var då denna Aivars Beimanis? Han föddes år 1927 i Riga i det då självständiga Lettland, och redan innan födseln hade hans pappa dött. Oddsen var därmed inte alltför goda för modern och de fyra barnen. Som 17-åring blev Aivars inkallad i den redan då svårt ansatta tyska armén – Tyskland hade ockuperat Lettland år 1941 – och vid krigsslutet följde fångenskap med hårt arbete i Sibirien.

När Aivars Beimanis år 1947 återvände till sitt hemland var landet inte längre självständigt utan inkorporerat i det ateistiska Sovjetunionen. Att öppet leva som kristen och inte vara villig att kompromissa med sin övertygelse ledde till problem. På grund av sin tro nekades nekades Aivars slutexamen från sina studier på en lantbrukshögskola, men det var sedan i uppgiften präst som snålblåsten på allvar började vina.

Inför den första gudstjänsten i en av Aivars församlingar hade kyrkan vandaliserats och orden ”Jag är den sista”, som sammanfogats med hjälp av orden från ett bibelspråk på väggen, placerats på predikstolen. Välkomsthälsningen till den nye herden var tydlig: Han skulle inte vänta sig någon frukt av arbetet. Besöken hos KGB blev många. Först försökte man med vackra löften locka Aivars till att bli angivare och när det inte bet tog man till hot – men ingenting fungerade på den orubblige prästen.

Aivars Beimanis fick vara ett viktigt Herrens redskap i en svår tid. Han vågade i det ateistiskt indoktrinerade samhället verka för det som människan verkligen behöver få del av: evangeliet. Följderna blev vad vi kunde kalla väckelse. Men det var inte bara på kyrkligt håll som Aivars uppskattades. Nej, efter Sojvetunionens fall och Lettlands återvunna självständighet premierades han av presidenten med det största möjliga bemärkelsetecknet. Den siste blev den förste, för att anspela på Matteusevangeliet 20:16.

Vad kan då vi lära oss av Aivars liv?

För det första märker vi att livet i Kristi efterföljd inte alltid är enkelt. Men för den som känner till Jesu undervisning är detta inte någon överraskning – vi har många bibliska exempel på att livet i Jesu fotspår många gånger innebär kamp och strid. Här får jag ärligt ställa mig frågan: På vilka områden kallar Gud mig att vandra en väg som kanske inte är den enklaste, men nog den rätta?

För det andra ser vi att vårt liv och handlande som Jesu lärjungar innebär något gott för vår omvärld, även om bristen på uppskattning lätt vill få oss att tro annorlunda. Kanske dröjer det länge innan vi får någon erkänsla – ja, i vissa fall kanske vi aldrig under vårt jordiska liv ges någon sådan – men vi vet att vi har en Far som ser i det fördolda och också belönar (jämför Matt 6:4).

För det tredje noterar vi att till och med en enskild människas liv och handlande kan få stor betydelse för många. Därför får vi be om att vi skulle få goda andliga ledare, som lever och verkar i kärlek till såväl Gud som människor. Men inte bara det: Vi får samtidigt också, var och en, ta vara på det liv vi har anförtrotts, och med allt vad vi är och har slå följe med Jesus.

Källor:
· Vittnesbörd av Mara Jönsson under Kyrkhelg Syd 29–31.3.2019
· Zviedre, Mara: Ceriba – hoppet sjunger i gryningen (Församlingsförbundet, 1994)