Sändebudet nr 9 / 2019, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

Är kristna bättre än andra människor? Frågan kommer upp med jämna mellanrum, i olika förpackningar och med olika grad av indignation eller välvilja.

Ibland konfronteras vi direkt av våra medmänniskor. Frågan ställs då i bästa fall med ärligt uppsåt och uppriktigt intresse, men lika ofta som ett förebrående påstående. Ibland stöter vi på frågeställningen indirekt, kanske i form av en empiriskt belagd undersökning i dagstidningen som pekar åt än det ena, än det andra hållet. Och ibland grubblar vi själva över hur det förhåller sig – kanske drivna därtill av en känsla av otillräcklighet eller, vad värre är, självgodhet i jämförelse med andra.

Dylika jämförelser mellan kristna och icke-kristna kan verka lockande. Vi människor är ju kroniskt intresserade av att veta hur vi står oss i jämförelse med andra. Likväl är jämförelserna oundvikligen upplagda så att vi kristna i slutändan alltid står som förlorare.

Det kvittar nämligen vad vi svarar eller vad empirin antyder. Anser vi kristna vara bättre än andra, avslöjar vi oss samtidigt som just så självgoda och verklighetsfrämmande som många redan på förhand har slagit fast att vi är. Tillstår vi att vi är sämre, beskylls vi kanske för hyckleri och dubbelmoral då vi uppenbarligen inte lever upp till de ideal vi inte bara berömmer oss själva av utan dessutom avkräver andra.

En välvillig förklaring till vårt behov att jämföra och rangordna är kanske att det på något plan vittnar om en allmänmänsklig strävan att finna det högsta möjliga goda, och om en inneboende medvetenhet om att det trots allt finns avgörande skillnader mellan olika religioner och mellan olika livsstilar, varför de måste vägas mot och jämföras med varandra. Man kan ju alltid hoppas.

Frågan som ändå infinner sig är varför det är just om kristna som det ofta florerar en föreställning om att de vore ”bättre folk” – förutsatt förstås att detta inte bara är en inbillad, självpåtagen fördom konstruerad av undertecknad.

Till viss del kan skulden säkert läggas på den tid vi lever i och den mentalitet som råder. Religionsvetaren Grace Davie, som har myntat begreppet vicarious religion (ställföreträdande religion), menar att många människor i den sekulariserade västvärlden inte längre själva är särskilt religiösa men ändå uppskattar – rentav värdesätter – att det finns sådana som är det.

De sistnämnda fungerar nämligen som ett slags ställföreträdande religionsutövare i samhället, som gör att de förstnämnda slipper beblanda sig med religion, men i bästa fall åtnjuter de fördelar andligheten kan tänkas medföra. ”Uppdragsgivarnas” ynnestbevis är dock som bortblåst så fort de religiösa (kristna) begår minsta fel. Som den religiösa elit de utsetts till förväntas de nämligen bete sig oklanderligt, och anklagelserna vid misslyckande blir inte nådiga.

Skulden kan dock i lika hög grad läggas på oss kristna. Vi kommer visserligen inte ifrån det faktum att vi har ett uppdrag – och därmed ett ansvar – att vara ljus och salt i världen. Genom våra liv och det vi gör med våra liv har vi möjlighet att peka på Gud. Men låter vi denna aspekt av vår tro bli det allena rådande och saliggörande mister vi balans och fokus. Det är nämligen inte vår förmåga att lysa eller salta som gör oss till kristna, eller som skiljer kristendomen från andra religioner.

Där andra religioner – för att säga det enkelt – handlar om regler och bestämmelser för hur dess utövare skall leva, handlar den kristna tron om hur vi förhåller oss till Honom som faktiskt levde ett fullkomligt rätt liv – Jesus. I den bemärkelsen handlar kristendomen alltså väldigt lite om mig, om min livsstil och om vad jag gör och väldigt mycket om Jesus, om hans liv och om vad han gjorde. Det behöver knappast sägas att balansgången ändå verkar vara väldigt svår.

Sett i ljuset av detta, och för att återvända till textens inledande frågeställning, kan man säga att kristna som människor nog inte är bättre eller sämre än andra människor. Vad kristna däremot borde vara bättre på än andra är att erkänna sin egen bristfällighet och otillräcklighet.

Det erkännandet rymmer mycket av vad det är att vara kristen. Det erkännandet är startpunkten för ett liv i beroende av Jesus och hans nåd och ett första steg i riktning mot en mer förlåtande inställning till såväl oss själva som våra medmänniskor.