Sändebudet nr 12 / 2018, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Så närmar vi oss än en gång den högtid som i de flestas medvetande är större än alla andra. Vardagen stannar av och julfriden infinner sig. Förhoppningsvis är det många som, kanske någon gång i mellandagarna, kan stämma in i de ord som den ömma modern i Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton uttalar: ”Det var då en välsignad jul.”

Men samtidigt vet vi att verkligheten inte alla gånger är så här rosenröd. För barnet kan den önskade men uteblivna julklappen vara en mindre katastrof. Under familje- och släktkalasen, som borde vara stunder av ren och skär glädje, kan undertryckta svårigheter blossa upp.

Och kanske värst av allt: Med jämna mellanrum lyfts det fram att ensamheten – för den som är drabbad av denna vår tids nya stora folksjukdom – sällan upplevs så stark som under just julen. Åsynen av värme och gemenskap hos de andra accentuerar den egna bristen på desamma.

Nu måste väl sägas att många av våra jultraditioner inte har någon direkt koppling till det oerhörda faktum att Gud i Jesus Kristus blev människa, men det oaktat får vi väl hoppas att det fortfarande är detta som är det centrala i julfirandet här och var i vårt land. Så är då denna julhögtid, som vi nu står i beråd att fira, något positivt eller något negativt? Och i förlängningen: Är det kristna budskapet verkligen ett glatt sådant?

På senare år tycker jag mig ha sett att det blivit allt vanligare med olika former av vittnesbörd av personer som tidigare har kallat sig kristna, men som numera tagit avstånd från tron. Tidigare var man bunden i den kristna trons trånga fångdräkt, men nu har man äntligen blivit fri. Detta står då i stark kontrast till Jesu egna ord: Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria (Joh 8:36).

Vad som ligger till grund för denna trend är förmodligen en mångfasetterad historia. Att man som kristen i dag tveklöst går motströms är säkert en orsak. Besvikelsen på att livet blev som det blev och att Gud, som en gång i tiden upplevdes vara nära, tycks ha dragit sig undan är kanske en annan. Guds till synes onödigt långa tålamod med att på allvar ta itu med de många gånger oerhörda orättvisorna i vår värld – ja, kanske Han inte alls bryr sig? – är ytterligare en möjlighet.

Stigarna som leder bort från gemenskapen med Gud må se olika ut, men sist och slutligen springer de alla fram ur en och samma orsak. Bibeln lär oss att människan en gång för alla har valt uppror gentemot Gud, och att hon sedan dess inte vill ha något med Honom att göra. Också för den som har smakat och sett att Gud är god, för den som tillhör Kristus, pockar den gamla gudsfrånvända människan på.

Och plötsligt, mitt i vårt uppgivna tillstånd, hör vi ängelns ord: Var inte rädda! Jag bär bud till er om en stor glädje för hela folket: I dag har en Frälsare fötts åt er i Davids stad. Han är Messias, Herren (Luk 2:10–11). Gud har inte glömt dem som glömde Honom, utan har i stället sänt sin Son att dela våra villkor och på nytt öppna vägen till sig.

Du må leva nära Herren Jesus eller ha drivit bort från honom. Eller kanske har du aldrig känt honom? Oavsett vad, passa under den kommande julhögtiden på att stanna upp inför det under som skedde: Att Gud sände Jesus för att söka upp och frälsa det som var förlorat (Luk 19:10).

Sändebudet nr 10 / 2018, ledaren

Brita Jern, missionsledare, Vasa

Vi är idag mer än någonsin inriktade på vår miljö. Från olika håll får vi impulser för hur vi kan medverka till att ”rädda vår planet”. Tipsen sammanfaller ofta med sådant som vi gärna också annars försöker iaktta, till exempel att undvika plast, spara vatten och återanvända saker i stället för att köpa nytt. Själv har jag på savannen i Afrika sett förödelsen av de tunna plastpåsarnas framfart. Sådana syner får en att snabbt lägga om sina vanor.

Däremot har jag inte övergått till alternativa levnadsvanor uttryckligen i syfte att rädda vår planet. Med miljövalen vill jag helt enkelt göra livet drägligare för oss så länge som vi har möjlighet att leva här på planeten.

Så som jag förstått Bibeln är tider och livslängder ingenting som står i våra mänskliga händer. Jesus sade: Himmel och jord ska förgå, men mina ord ska aldrig förgå. (Matt 24:35) Aposteln Petrus skriver: Men de himlar och den jord som nu finns har genom samma ord sparats åt eld och bevaras fram till den dag då de gudlösa människorna ska dömas och gå under. (2 Petr 3:7)

Om målet med miljövården är att rädda planeten, vill jag hävda att vi är för sent ute. Inte på grund av att vi håller på att försena oss, utan för att Gud redan för länge sedan har genomfört den räddningsoperation som krävdes. För Gud var dock siktet framför allt inställt på att rädda mänskligheten, inte planeten.

Enligt Bibeln ska vår planet försvinna. Den första himlen och den första jorden var borta, och havet fanns inte mer, står det i Uppenbarelseboken.(Upp 21:1) Petrus skriver: Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då ska himlarna försvinna med våldsamt dån och himlakropparna upplösas av hetta och jorden och dess verk inte mer finnas till. (2 Petr 3:10) Mot den här bakgrunden förefaller det meningslöst att lägga sin energi på att rädda Moder Jord. Vi är ute i ogjort väder.

Idag är det ändå många som gör omvälvande livsval i syfte att skapa en hållbar värld. Kanske huvudsyftet inte då uttryckligen är att rädda planeten, utan att rädda mänskosläktet och djurbeståndet från undergång.

Att gå in för personlig askes av något slag i avsikt att rädda vårt mänskosläkte eller vår planet kan, drivet till sin spets, ses som ett personligt offer i syfte att rädda mänskligheten. Det kan man inte göra ensam. Det är därför det är så mycket tal om att nå politiskt samförstånd om klimatfrågor. Men var det inte just för att rädda mänskligheten som Jesus kom?

Enligt Bibeln är sönderfallet i världen en konsekvens av syndafallet. Att Jesus kom visade att Gud hade iscensatt sin räddningsoperation av mänskligheten. Gud räddade mänskligheten från evig undergång genom det som Jesus gjorde på korset. Den som lever och dör i tron på Jesus Kristus som sin Frälsare står därför upp till evigt liv och får flytta till en ny himmel och en ny jord som Gud ska skapa.

Att göra omvälvande livsval eller lägga sin tid och sina pengar på att bevara planeten, kan tyvärr leda till att arbetet för Guds rike försummas. Som kristna har vi skäl att inte låta oss dras med i klimatsmart tänkande så till den grad att vi tappar tid och krafter för det som Gud kallar oss till.

Dessutom verkar klimatarbete och engagemang i Guds rike ha olika mål. Att rädda planeten verkar handla om att maximera tiden för mänsklighetens vistelse på planeten. Men Bibeln talar om något annat, nämligen om att ”påskynda” Guds dag:

När nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt bör ni då inte leva medan ni ser fram emot Guds dag och påskyndar dess ankomst – den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta! (2 Petr 3:11–12)

Och det som då påskyndas är verkligen något att se fram emot:

Men efter hans löfte ser vi fram emot nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor. (2 Petr 3:13)

Sändebudet nr 10 / 2018, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

”Så räddar du äktenskapet på 60 sekunder.” Sällan trodde jag väl uppslaget till ledartexten skulle komma från rubriken till en kolumn om parrelationer. Än mindre att jag skulle erkänna det. I skrivande stund känns det som om de få vuxenpoäng jag kasserar in av läsningen väger lätt i jämförelse med det missförstånd eller illvilliga skvaller som avslöjandet i värsta fall för med sig. Nämnas bör kanske att läsningen ägde rum mer av en slump än av ett personligt behov. Vi har det alltså bra!

Med god vilja är det dock möjligt att se hur det till synes nästan triviala äktenskapliga rådet – i detta fall levererat av Maria Sundblom Lindberg – är överförbart och tillämpbart även på vår gudsrelation. Kopplingen är å andra sidan inte långsökt då ju Bibeln uttryckligen framställer Jesus som brudgum och kyrkan som brud. Analogin sanktioneras med andra ord från högsta möjliga ort. Tanken är i korthet att äkta makar skall sträva efter att avvara åtminstone sextio sekunder för varandra varje dag.

Det säger sig självt att ”60 sekunders-metoden” i sammanhanget knappast skall förstås bokstavligen. Snarare bör den ses i kontrast till vad som kan uppfattas vara en rådande ”quick-fix”-mentalitet, enligt vilken ett länge försummat och nedprioriterat förhållande kan vitaliseras i en handvändning genom sporadiska kyrkobesök, pilgrimsvandringar eller en sommar fullspäckad av fromma aktiviteter.

Det är absolut inget fel på någon av de ovan nämnda aktiviteterna, tvärtom. Poängen är snarast att påpeka risken med att ge Gud plats i våra liv först i det skedet när vi märker att det börjar krisa sig.

På samma sätt som punktinsatser i form av lyxiga weekendresor eller flyttar till större lägenheter i bästa fall kan skjuta fram problemen i ett parförhållande, om än inte lösa dem – lönar det sig att betrakta det kristna livet mer holistiskt och att låta Gud finnas med hela tiden. I stort som i smått.

Kanske kan rådet anses värt att tas på särskilt stort allvar just nu – under den tid på året som i andligt avseende för många innebär en återgång tillbaka till vardagen från det smörgåsbord av kristna fester och tillställningar som sommaren i regel bjuder på. En återgång som för många dessutom innebär en diasporatillvaro i studentstaden eller på arbetsplatsen, avskild från det trygga sammanhang där Bibelns sanningar får vara just det – sanningar.

I det läget kan ett gott råd vara att påminna om rutinens välsignelse, om vikten av förebyggande verksamhet och om Guds allestädesnärvaro. Det är inte antalet sekunder som är det avgörande utan att det finns en kontinuitet – helst en rutin – i kontakten till Gud. Sådana rutiner gör man gott i att skapa och vårda redan idag. Då är relationen bättre rustad att stå stadigt i tider av prövningar. Då står man inte handfallen, utan vet vem man kan vända sig till.

Det fina är därtill att kontakten till Gud är tillgänglig var och när som helst. Som Psaltaren 139 påminner oss finns Gud överallt. Eller som Peter Halldorff uttrycker det: ”Den som i sitt hjärta berett ett hem åt Gud är hemma överallt, om än en främling i världen.” Att avsätta sextio sekunder varje dag för att inreda denna Guds boning är kanske en start.

Sändebudet nr 9 / 2018, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Var finns Gud när livet av någon anledning känns hopplöst? Även om man ofta hänvisar till att Gud är minst lika närvarande i motgången som i medgången, är det väl i ärlighetens namn så att livets dalgångar är betydligt mer tilltalande som avlägsen idé än som konkret verklighet. Hur ska vi agera när livet på sätt eller annat har vänts till något annat än vi hade hoppats på?

Bibeln innehåller en rik samling personporträtt, som på olika sätt ger oss fingervisningar om var stigarna står att finna under olika omständigheter. När det gäller en vardag som fylls av till synes oöverkomliga utmaningar kan profeten Jeremia ge oss värdefulla redskap för den fortsatta vandringen.

Jeremia föddes under 600-talet f.Kr. och levde under en religiöst och politiskt turbulent tid i Juda. Nordriket hade år 722 f.Kr. intagits av assyrierna, och Jeremias uppgift blev att varna för att sydriket Juda stod inför ett liknande öde. Om folket inte omvände sig skulle Babylonien ockupera landet.

Intresset för att lyssna till den obekväma domedagsprofeten var minst sagt svalt, och berättelsen om Jeremia är förmodligen så långt borta från health, wealth and prosperity (hälsa, rikedom och välstånd) man bara kan komma.

Vad är framgång för en kristen människa? Premisserna i Guds rike är många gånger (kanske alltid?) radikalt annorlunda än i den värld som inte vill veta av Gud. Jeremia fick inte uppleva den helhjärtade omvändelse han förmodligen helst av allt hade velat se, så framgångsrik kan han väl inte anses ha varit.

Men inte var allt arbete förgäves. Jeremias förkunnelse hade hunnit påverka en av de många ynglingar som fördes bort till Babylonien i en första deportation. Ynglingen hette Daniel, och detta vid en första anblick oansenliga inflytande fick långt senare stor betydelse.

Den nederländske teologen och författaren Henri Nouwen (1932–1996) skriver: ”Vi är kallade till att vara fruktbara – inte framgångsrika, inte produktiva, inte fulländade. Framgång kommer av styrka, påfrestning och mänsklig ansträngning. Fruktbarhet kommer av sårbarhet och erkännandet av vår egen svaghet.”

Läsaren av Jeremias bok slås av profetens ocensurerade ärlighet – inte enbart inför människor, utan också i bön inför Herren. Att ständigt tvingas spotta i motvind gjorde livet tungt för Jeremia, och han var inte rädd för att berätta för Gud hur han hade det.

Men vet då inte Gud hur jag har det, även om jag inte säger det till honom? Jo, så är det naturligtvis. Men nu handlar ju inte bön om att informera allsmäktig Gud om vad som händer och sker. Snarare är det jag som inför en lyssnande och svarande Gud behöver sätta ord på det som rör sig i mitt inre.

David skriver: Så länge jag teg förtvinade mina ben och jag stönade dagen lång (Ps 32:3). Den obekända synden dränerade David på krafter, och månne inte mina hemlighållna böner har en liknande inverkan.

Vid ett tillfälle berättas om hur Gud uppmanar Jeremia att besöka krukmakarens hus. Då gick jag [Jeremia] ner till krukmakarens hus och såg att han arbetade på drejskivan. Och kärlet som han höll på att göra av leran misslyckades i hans hand. Då började han om och gjorde det till ett annat kärl, så som han ville ha det (Jer 18:3–4). Gud låter Jeremia förstå att han arbetar med sitt egendomsfolk på samma sätt som krukmakaren gör med leran.

I den japanska konstformen kintsugi finns element som för tankarna till krukmakarens hus. Konstformen går ut på att man tar tillvara skärvorna från kärl som har gått sönder. Skärvorna limmas sedan ihop med ett speciellt och dyrbart lim, bestående av guld, silver eller platina. Efter det omsorgsfulla hantverket är det söndrade och restaurerade kärlet sist och slutligen mer värdefullt än det ursprungliga.

Jesus kom inte för att kalla rättfärdiga till omvändelse, utan syndare (Luk 5:32). Det var för att frälsa syndare som Jesus valde lidande och död. Och det är förlåtna syndare, som fortsättningsvis är märkta av den tidigare bortvändheten från Gud, som Herren vill bearbeta till helare människor.

Gud säger genom profeten Jesaja: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan (Jes 57:15). Det finns hopp.

Sändebudet nr 8 / 2018, ledaren

Albert Häggblom, verksamhetsledare, Esse

Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland (SLEF) har sedan föreningens grundande år 1873 – för 145 år sedan – burits av en välformulerad och innehållsrik målsättningsparagraf: ”Föreningens målsättning är att i förtröstan på Guds nåd och bistånd utbreda och till livgivande bruk allmännare befordra Kristi evangelium.”

Bibeln är en god källa att hämta lärdomar ur och att belysa olika ting. Där möter vi många olika människor och personligheter. Jag tänker till exempel på Abraham, Mose, Josua, kungarna David och Salomo, prästen Esra, lekmannen Nehemja, aposteln och missionären Paulus.

Alla dessa har några saker gemensamt. För det första var de alla syndare och de var medvetna om sin synd. De var inga supermänniskor, utan vanliga dödliga som hade fått möta Guds nåd. Alla större väckelser och rikare andliga tidsperioder börjar i Bibeln med en djup syndakännedom och en förnyad erfarenhet av Guds nåd och barmhärtighet.

Också vi som lever i dag har många synder på våra samveten. Världen i dag blir allt mer gudsfrånvänd. Även vi behöver Guds uppenbarade ord, Bibeln, för att ge oss en sann syndakännedom. Då blir vi helt beroende av Guds nåd och inser att också vi är syndare som behöver förlåtelse och Guds barmhärtighet.

De nämnda bibliska personerna hade också en annan sak gemensamt. De var inga individualister. De samverkade med andra människor. Och Gud välsignade dem och de uppdrag de tillsammans levde i. De fick uppleva Guds bistånd. Gud verkade mäktigt genom dem. Guds välsignelse är givetvis inte beroende av om vi är många eller få, men det är gott att i Guds rike vara många som samverkar och arbetar för samma gemensamma mål.

Mose delegerade ansvar åt andra som skulle hjälpa honom att skipa rätt bland folket. Kung David nämner hjältar som fanns i hans stab och mycket fotfolk genom vilka han vann segrar. Under Nehemjas ledning var det massor av människor som byggde upp Jerusalems murar, medan Esra hade många medhjälpare som också delade och förklarade Guds ord för folket. Paulus hade också många medarbetare – till exempel i Romarbrevets sista kapitel räknar han upp en lång rad av dem.

I SLEF är vi inte heller ensamma – vi är många. Det finns potential! Potential att göra stora ting i Guds rike. I sommar har många samlats till SLEF:s årsfest i Terjärv, familjelägret på Klippan och missionsfesten i Övermark. Inga av dessa evenemang hade varit möjligt att arrangera utan de hundratal av frivilliga som ställt upp i olika uppgifter.

Ett varmt tack vill jag rikta till alla som i dessa och andra liknande evenemang ger av sin kunskap, tid och kraft för att bidra till att bygga Guds rike. Jag vill också tacka er alla som år ut och år in i det tysta drar ert strå till stacken för att utbreda och till livgivande bruk allmännare befordra Kristi evangelium till alla människor. Alla är viktiga och värdefulla! Gud välsignar och ger sitt bistånd när vi tillsammans arbetar för det gemensamma målet att utbreda evangelium.

Må Kristi evangelium fortsättningsvis få vara det mest centrala i Evangeliföreningen. Gud har i sin ofantligt stora kärlek frälst oss genom Jesu Kristi försoningsdöd för våra synder och genom hans uppståndelse från de döda. Efter sin himmelsfärd sitter Kristus på Faderns högra sida och sänder ut evangelium över vår jord, genom oss människor som han tar i sin tjänst. Evangeliet når oss genom Ordet och sakramenten. På nytt och på nytt ska Kristi evangelium tas emot i våra hjärtan, förfriska och förnya oss, göra oss brinnande i tron på Gud och i kärleken till våra medmänniskor.

Kristi evangelium ska ständigt föras vidare till nya människor. Många, många har ännu inte hört om Kristus, syndares Frälsare. Därför får vi inte bli för bekväma och slå oss till ro ifall vi själva har det för det mesta bra. Nej, må evangeliet driva oss ut ur våra trygga gemenskaper, ut bland människor som ännu inte fått nåden att lära känna Kristus.

Genom Kristi evangelium får vi också ett nytt liv att leva, ett gott liv där vi tjänar varandra och andra människor och ärar Gud tillsammans. Tillsammans kan vi göra livet rikt att leva i denna värld och tillsammans kan vi ge hopp åt många inför evigheten.

Må Gud välsigna sitt eget verk ibland oss!

Må Kristus få vara stor och förhärligad i vår värld!

Må vi vara många som tillsammans i olika uppgifter deltar i evangeliets utbredande!

Sändebudet nr 7 / 2018, ledaren

Brita Jern, missionsledare, Vasa

Vi är alla attraktiva i dagens globala kommers. Handelsaktörer världen över gör allt de kan för att få veta vad vi är intresserade av, var vi rör oss och vad vi lägger vår tid på. Det skapas algoritmer för att kartlägga våra besök på internet, vilka sidor vi söker upp och i vilket skede vi lämnar dem.

Vi har knappt hunnit logga ut förrän vi översköljs av reklam om det vi tittade på. Företagen utnyttjar specificerade kundprofiler som skapas digitalt för att kunna förse oss med just det som vi vill ha.

Nu är det vi som är i centrum. Vad vi vill och tycker är det väsentliga. Naturligtvis finns det gränser för vad vi kan skaffa oss. De ekonomiska ramarna bromsar vår konsumtion. Men sannolikheten för att vi faktiskt får det vi vill ha, ökar i takt med dagens allt mera nischade marknadsföring.

Vad vill vi då? När vi var små visste vi kanske vad vi ville, men mamma och pappa visste vad vi behövde. I skolan fick vi lära oss vad vårt land värderade och vad vårt samhälle ville föra vidare till nya generationer.

Ännu för femtio år sedan växte vi finländare upp i ett samhälle som räknade med Gud. Vi fick lära oss att väga in en högre makt vid våra vägval i livet. Nuförtiden är det inte så enkelt. Vi vet inte alltid vad vi själva vill, än mindre vad vi egentligen behöver.

I dagens samhälle förväntas vi ändå veta vad vi vill. Risken är att vi går vilse bland alla val som vi måste göra. Eller att vi ger oss hän åt själviska önskningar utan att tänka på andra. Eller att vi tappar kontrollen över tid och prioriteringar i vårt bläddrande på nätet.

I och med att vi har klippt av tråden till Gud har vi också tappat bort bruksanvisningen för livet. Vi står på scenen utan manuskript och med oss själva som regissörer. Vi vet inte varifrån vi har kommit, varför vi är här eller vart vi är på väg. Vi spelar våra roller och försöker få till stånd en komedi, men mycket talar för att vi i stället är med i en tragedi.

I denna situation befinner sig mänskligheten idag. Men Gud har inte lämnat oss. Om vi läser den bruksanvisning som Gud för länge sedan försett oss med, Bibeln, ser vi att Gud har en genomtänkt och god plan för oss och för hela vår tillvaro. För sin räddningsplan behövde Gud inte några digitala omvägar, han visste redan allt han behövde veta. Han hade själv skapat oss och därefter följt oss med den kärlek som bara upphovsmannen känner.

Då mänskosläktet och hela skapelsen föll i synd hade Gud redan sin räddningsplan klar. Han kommunicerade den genom Bibeln, som berättar hur Gud skapade oss, hur syndafallets skada drabbade oss, hur Gud sände sin Son Jesus Kristus för att sona vårt brott, och hur Gud uppväckte Jesus från de döda. Genom Bibeln får vi också del av Guds uppdrag till oss, att proklamera Guds fullbordade räddningsaktion så att alla folk får höra om den.

Bibeln berättar också att Gud genom Jesus har ett stort inredningsprojekt på gång. Han ställer himlen i ordning för alla som i tro vänder sig till honom och ber om sina synders förlåtelse. Dessa får för Jesus skull evigt liv hemma hos honom.

Vi får vända oss med våra önskningar till vår Skapare. Gud vet vad vi behöver. Han har en uppgift i beredskap för oss var och en. Guds vilja med oss är bara god. I Paulus och Timoteus brev till de kristna i Filippi läser vi: Bekymra er inte för något, utan låt Gud få veta alla era önskningar genom bön och åkallan med tacksägelse. Då ska Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Fil 4:6–7)

Sändebudet nr 6 / 2018, ledaren

Ingvar Dahlbacka, professor, Åbo

I månadsskiftet samlas den evangeliska rörelsens folk till årsfest. Den svenskspråkiga festen hålls i Terjärv och den finskspråkiga i Kalajoki. Dessa båda fester – som i regel samlar stora folkskaror – har gamla anor.

Den tvåspråkiga Lutherska Evangeliföreningen hade grundats år 1873 och redan följande år höll den sin första årsfest i Helsingfors. Den festen blev början till en årligen återkommande festtradition, som inledningsvis bestod av årsfesten i Helsingfors, men som redan efter ett par år fick en utlöpare i de så kallade filialfesterna som firades på olika håll i landet.

Den första av dessa filialfester firades i Soini församling i södra Österbotten sommaren 1877. Eftersom vägen till huvudstaden var lång och folk från avlägsna delar av vårt land inte hade möjlighet att besöka årsfesten där, uppstod ett behov av mera lokala fester.

I synnerhet under 1880-talet fick dessa fester – som på svenska först kallades filialfester och senare evangelii-fester eller evangelifester – ett genombrott också på svenskspråkigt håll i vårt land. Den som särskilt ivrade för dessa fester var Johannes Bäck, som under 1880-talet var Evangeliföreningens överombudsman.

Evangeliföreningen delades på språklig grund år 1922. Fram till tiden för andra världskriget firades den svenskspråkiga föreningens årsfest alltid i Helsingfors, men år 1945 hölls årsfesten i Vasa. Det var första gången som själva årsfesten arrangerades utanför Helsingfors. Efter Vasa-festen blev det allt vanligare att årsfesten förlades utanför huvudstaden. Vid sidan av årsfesten anordnades en lång rad evangelifester på olika håll i Svenskfinland och genom dessa fester kom stora skaror av människor inom Ordets hörhåll.

I år firas Evangeliföreningens årsfest i Terjärv. När Terjärvborna öppnar sina dörrar för festen ansluter de sig till en mångårig tradition. Den evangeliska rörelsen fick nämligen ett starkt fotfäste i Terjärv redan under 1860-talet, då Josef Vilhelm Fontell var kaplan i församlingen. Under hans predikstol samlades stora skaror församlingsbor och även folk från de omkringliggande socknarna, och en omfattande evangelisk väckelse gick fram över församlingen.

Som en av de första församlingarna på svenskspråkigt håll i vårt land stod Terjärv värd för en filialfest i Evangeliföreningens regi. Den ägde rum tisdagen den 1 oktober år 1878. Förmodligen samlade festen också folk från de närliggande orterna. Vi vet exempelvis att festen också kungjordes i Kaustby kyrka söndagen den 29 september 1878 genom en kungörelse som var undertecknad av kyrkoherden i Terjärv Carl August Mellberg.

Årsfesterna och evangelifesterna har haft en stor betydelse i den evangeliska rörelsens historia. Genom dessa storsamlingar, som i regel har firats under sommartiden, har folk beretts möjlighet att samlas kring evangeliet. De har framför allt varit viktiga förkunnelsetillfällen, men de har också bidragit till att stärka den kristna gemenskapen. Det finns många vittnesbörd från äldre tider om att dessa fester för många människor utgjorde något av sommarens höjdpunkt. De var fester i ordets sanna bemärkelse.

I vår tid finns det ett stort utbud av evenemang, tillställningar, fester och jippon i synnerhet under sommarmånaderna. Därför gäller det i hög grad att välja vad man vill delta i. Intressant nog har det visat sig att väckelserörelsernas sommarfester i regel har samlat mycket folk. Det får vi vara glada över. Evangeliföreningens årsfest är alltfort en av föreningens storsamlingar.

Eftersom årsfesten vanligtvis anordnas i samarbete med någon församling har den betydelse inte bara för Evangeliföreningen och dess folk utan också för församlingen på den ort där den firas.

I år är det Terjärv som står i blickpunkten. I denna natursköna bygd – som Zacharias Topelius kallade för Österbottens pärla – har den evangeliska festtraditionen långa anor. Om det därför handlade om att berätta om de många fester som under tidernas lopp har firats på denna ort skulle det finnas mycket att berätta.

Men nu handlar det inte i första hand om att titta i backspegeln. Det handlar om nuet. Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag, skriver aposteln (2 Kor 6:2). Gud är inte bara historiens Gud, hans tid är framför allt presens. Gud har ett ärende också till oss som lever i dag.

Därför är det vår bön att årsfesten skall få bli en kanal för hans kärlek till alla som söker sig till Terjärv i fager sommartid. Årsfesten är nämligen en fest för alla. Därför säger vi till varandra: välkommen på fest!

Se, öppen står Gud fadersfamn
ännu alltjämt för dig!
Än kallar han dig ömt vid namn
och bjuder dig till sig.
Än ljuder högt hans maningsord:
Säg, varför dröjer du?
Se, vid hans rika bröllopsbord
är rum för dig ännu!

(SH 223:1)

Sändebudet nr 5 / 2018, ledare

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

År 2016 deltog jag i en konferens och lyssnade till en av föredragshållarna – en äldre israelisk man som var psykolog. I sin forskning hade han intervjuat överlevande från Auschwitz och ställt dem vad han kallade för ”frågan som ingen ställer”, nämligen om de under sin tid i koncentrationslägret någonsin upplevde en stund av lycka och glädje.

Intervjuerna visade – otroligt nog – att de, i det som säkert kan liknas vid ett ”helvete på jorden”, faktiskt kunde uppleva sådana stunder. De, som hade fråntagits precis allt, kunde uppleva glädje.

I en annan tid, och i ett annat land, läser jag att att FN:s lycklighetsindex rankar Finland som det lyckligaste landet i världen år 2018. Faktorer som förväntad livslängd, personlig frihet, social säkerhet och låg korruption placerar Finland före hela 155 andra länder!

Jag kan inte låta bli att undra vad de icke-finländare som någon gång har träffat en finländare tänker när de hör resultatet. Kan de tycka annat än att vi är väldigt duktiga på att hålla inne den glädje, som vi enligt undersökningen har orsak att känna? Själva skulle vi knappast påstå oss vara så mycket lyckligare än andra. Åtminstone är vi inte, trots ett medborgarskap som kanske gör oss till världens friaste folk, besparade från olycka.

Poängen som skall fram är väl att lycka och glädje sällan kan mätas utifrån enskilda statistiska indikatorer och siffror. Goda yttre förutsättningar för lycka är ingen garant för upplevd lycka, liksom avsaknaden av samma förutsättningar inte per automatik leder till en oförmåga att glädjas.

Ju mer vi får lära oss om livet som kristna, desto bättre inser vi att inte heller vår tro besparar oss från otrevligheter här i världen. Vi kan, för att använda Jesu ord i bergspredikan, räkna med att lida förföljelse för rättfärdighetens skull och bli smädade och förföljda.

Ändå skriver Paulus i Ef 1:3 Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud, och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all den himmelska världens välsignelse.

Och Jesus låter oss i Joh 15:10 förstå att denna välsignelse är något utöver det vanliga. Han säger: Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek, liksom jag har hållit min Faders bud och förblir i hans kärlek. Detta har jag talat till er, för att min glädje skall vara i er och för att er glädje skall bli fullkomlig.

Vad är det för bud vi skall hålla för att vi skall få uppleva en sådan fullkomlig glädje? Och vari består denna glädje? Johannes – den av Jesu lärjungar som bland annat hade fått vara med Jesus på förklaringsberget, och därmed säkert bättre än de flesta kan tala om för oss vad sann glädje är – svarar på den frågan i 1 Joh 2: Och detta är hans bud, att vi skall tro på hans Son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss.

Att tro på Jesus gör oss inte nödvändigtvis lyckliga – om vi med lycka enbart avser en känsla och en sinnesstämning. Några verser tidigare har Johannes till exempel beskrivit hur vårt hjärta – vårt samvete – anklagar och dömer oss, och att vi därför måste övertyga vårt samvete om att Gud är större än det.

Med det avser han inte att vi skall döva samvetet eller skyla över de fel vi har gjort. Samvetet sköter sin uppgift när det pekar på våra synder, och då är följden ofta att vi känner oss misslyckade och ledsna, alltså motsatsen till lyckliga. Att övertyga samvetet handlar därför om att låta Gud påminna oss om att han är större än vårt samvete, om att hans nåd är större än vår synd.

Den glädje som tron på Jesus därför för med sig är i första hand inte en känsla, utan en visshet och ett försanthållande: Gud älskar också mig, och Jesus dog också för mig. En sådan visshet – oberoende av hur den känslomässigt tar sig uttryck, oberoende av hur mycket vårt samvete anklagar oss och oberoende av hur de yttre omständigheterna ser ut som vi befinner oss i – gör att vi har all orsak att glädjas.

Ibland brukar man säga att det inte är hur man har det utan hur man tar det. Men man kan också vända på det och säga att det i allra högsta grad är hur man har det – nämligen hur man har det ställt i sitt förhållande till Jesus. Det är därför Paulus säger: Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga: gläd er.

Sändebudet nr 4 / 2018, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Christianity as a default, as a norm, is gone, and probably gone for good – or at least for the next 100 years. Kristendomen som standarden, som en norm, är borta, och förmodligen borta för gott – eller åtminstone för de följande 100 åren.

Med dessa tämligen ödesmättade ord sammanfattar Stephen Bullivant, professor i teologi och sociologi vid St. Mary's University i London, resultaten i rapporten Europe’s Young Adults and Religion. Rapporten, som behandlar unga européers religiösa övertygelse och beteende, förklarar hur det ligger till: Det nya normala är att inte bekänna sig till någon religion.

Rapporten har uppstått genom ett samarbete mellan två katolska universitet – St. Mary's University i London och Institut Catholique de Paris – vilket kommer till uttryck genom att den särskilt tar fasta på statistik rörande unga katoliker. Men den ger också en övergripande bild av hur 16–29-åringar i 22 europeiska länder rent generellt förhåller sig till religiös identitet och religiöst utövande, och därför är den läsvärd för var och en som är intresserad av Europas nutida och framtida religiösa karta.

Statistiken är för oss protestanter inte särskilt hedrande. De sex länder som i rapporten kunde ses som ”mest kristna” i avseendet hur unga människor själva identifierar sig – Polen, Litauen, Irland, Slovenien, Portugal och Österrike – har alla historiskt sett en katolsk majoritet.

Av de nordiska länderna, som alla är starkt präglade av lutherdomen, befinner sig Finland, Norge och Danmark i mitten av spektret, medan Sverige ligger tredje sist bland 22 länder – i Sverige identifierar sig endast 18 procent av 16–29-åringarna som kristna.

En snabb granskning av läget bland unga människor i Finland visar att 60 procent inte bekänner sig till någon religion alls. Intressant nog är det ändå enbart hälften av 16–29-åringarna som påstår att de aldrig ber, vilket betyder att omkring en tiondedel av unga finländare mer eller mindre regelbundet ber till en makt som de inte säger sig tro på.

Mycket mer kunde sägas om siffrorna som presenteras, men det behövs knappast för att inse att den inledande utsagan av professor Stephen Bullivants ser ut att vara på väg att besannas i stora delar av Europa – att kristendomen som en norm tynar bort. Desto mer fruktbart torde vara att fundera på hur en kristen i allt detta borde tänka och handla.

Ett av många bibliska föredömen värda att betrakta är Daniel, en av Gamla testamentets mäktiga personligheter.

Daniel fördes som en ung pojke bort från sitt hemland – bort från templet och Guds konkreta närvaro – till Babylonien. Syftet var att han, tillsammans med många andra unga män, skulle assimileras in i den babyloniska kulturen och så glömma sin egen bakgrund och sin Gud.

Så skedde ändå inte med Daniel och hans vänner. De var troligtvis påverkade av den reformation som hade uppstått kring profeten Jeremia, och bar så på en stark inneboende integritet som hjälpte dem att hållas på rätt köl. Vi påminns om att det är gott att vänja den unge vid den väg han ska vandra (jfr Ords 22:6) – inte minst inför tider av kamp och strid.

Vidare kan konstateras att Daniel var en bönemänniska. När han fick höra kungens påbud om att ingen fick tillbe någon annan än kungen själv, gick han raka vägen upp till sin bönekammare – inte i något slags omogen och upprorisk protest, utan precis som han tidigare brukat göra (Dan 6:10). Vi påminns om att en regelbunden gemenskap med Herren i bön är av stor betydelse för en människa.

Läsaren av Daniels bok inser att Daniels liv var extraordinärt. Trots stora svårigheter fick han vara ett mäktigt redskap för Gud och så ta del av stor välsignelse. Men mitt i allt detta visste Daniel att han samtidigt tillhörde det folk som hade valt att vända Gud ryggen, och att han därför var beroende av Guds nåd och förlåtelse (jfr Dan 9:1–19).

Vi påminns om att även vi är en del av det folk som mer och mer tycks vända sig bort från Gud, och att vi därför har orsak att bekänna och be om förlåtelse och upprättelse.

För judarna i Babylonien blev slutet lyckligt. Efter en 70-årig exil fick de återvända till det heliga landet. Hur vårt land och vår del av världen ser ut i framtiden vet vi naturligtvis inget om – delvis kan vi påverka utvecklingen, delvis inte. Men så länge vi är här är vi kallade att vara ambassadörer för Guds goda rike och i ord och handling vittna om honom som är vägen, sanningen och livet: Jesus Kristus.

Källor:

  • Bullivant, Stephen. 2018. Europe’s Young Adults and Religion. Findings from the European Social Survey (2014–16) to inform the 2018 Synod of Bishops. St. Mary's University Twickenham London.
  • Sherwood, Harriet. 2018. 'Christianity as default is gone': the rise of a non-Christian Europe. The Guardian. https://www.theguardian.com/world/2018/mar/21/christianity-non-christian-europe-young-people-survey-religion (Hämtad 8.4.2018)