Sändebudet nr 12 / 2019, ledare

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

Så länge hemmafronten håller lyder titeln på den bok som kan betecknas som det senaste tillskottet i historieskrivningen över SLEF. Boken i fråga är missionsledare Brita Jerns avhandling för doktorsgraden i ämnet kyrkohistoria vid Åbo Akademi, vilken hon också framgångsrikt försvarade fredagen den 22 november 2019.

Huvudrubriken antyder det som underrubriken ett studium av understödjarkåren för Svenska Lutherska Evangeliföreningens missionsarbete i Kenya åren 1963–2000 förtydligar, nämligen att undersökningen riktar strålkastarljuset på Kenyamissionens understödjarkår i Evangeliföreningen. Understödjarkårens avgörande betydelse för missionsarbetet kan knappast uttryckas tydligare än vad huvudrubriken gör.

Orden Så länge hemmafronten håller tillskrivs missionär Gustav Norrback, som nog visste vad han talade om.

Uttrycket ”så länge hemmafronten håller” är nämligen hämtat ur ett av de brev som han skrev efter sin ankomst till Kenya hösten 1963. I sin helhet lyder citatet enligt följande: ”Vi tackar för alla upplysningar angående verksamheten där på hemmafronten. Vi vet att linjen håller bara så länge hemmafronten håller. Herren är dock bakom, enligt sitt ord. Vi är i Hans tjänst”.

Ur ett vetenskapligt perspektiv ligger avhandlingens värde framför allt i att den lyfter fram en i den tidigare forskningen ofta förbisedd grupp av människor. Hemmafronten syftar här nämligen inte främst på föreningens ledande aktörer eller missionärer, utan på missionsvännerna på gräsrotsnivån, vars samtliga namn och totala antal det är svårt eller omöjligt att närmare peka ut. Sannolikheten är dock stor att du som läser detta är en del av denna hemmafront.

Även ur ett kristet perspektiv finns det ett värde i att framhålla denna grupp medarbetare, som mer allmänt får representera alla dem vars bidrag till Kristi rikes utbredande, traditionellt sett kanske tagits för given och därför inte tilldelats något spaltutrymme. Eller av andra skäl – och mer eller mindre uttalat – inte värderats lika högt som andra.

I protestantiska sammanhang är det kanske framför allt prästen som av gammalt innehar en särskild status i församlingen. Utifrån det som Håkan Sunnliden skriver om (det särskilda) prästämbetet i Sändebudet 11/2019 är denna inställning visserligen förståelig: ”Det finns ingen människa, vare sig man eller kvinna, som har ’rätt till ämbetet’. Vi talar inte om ett jobb bland andra jobb. Den som tar emot prästvigningens gåva väljs, vigs och insätts i sin tjänst.”

Prästämbetet är med andra ord mer ansvarsfullt än vad man idag ofta låter påskina. Däremot skiljer sig prästämbetet till sitt värde inte från annat kristet arbete, något som också Sunnliden slår fast: ”till sitt väsen kan ämbetet [det särskilda prästämbetet] aldrig vara något annat än Kristi ämbete. Det är i högsta grad ett tjänande ämbete.” Beskrivningen torde kunna tilldelas var och en uppgift som syftar till att främja Guds rikes framväxt. Allt sådant arbete är tjänande till sin karaktär.

Att fästa blicken på missionsarbetets hemmafront kan därför påminna oss om att det kristna arbetet inte på långt när begränsas till prästyrket – det som vi i teologiskt språkbruk brukar kalla för det särskilda prästämbetet – utan minst lika mycket rymmer det vi kallar det allmänna prästadömet.

I föreningar såväl som i församlingar finns det behov av och utrymme för långt fler uppgifter, gåvor och kallelser, utan att någon enda av dessa behöver upphäva de andra. Vi gör oss själva och vårt sammanhang en björntjänst om vi enbart fokuserar på och premierar ett fåtal av dessa.

Föreningar och församlingar gör tvärtom gott i att fråga sig om olika gåvor i tillräcklig grad uppmuntras och om nya initiativ tillräckligt understöds. Där sådant nytänkande ges utrymme kan resultatet vara avgörande. Som Brita Jern med sin undersökning visar, var det nämligen till följd av att SLEF inledde missionsarbetet i Kenya som understödjarkåren i Finland upplevde ett påtagligt uppsving.

Det nya missionsfältet blev en identitetsskapande faktor som i sin tur ledde till uppkomsten av en rad nya verksamhetsformer i hemlandet. På så sätt var det inte bara hemmafronten som var viktig för missionsarbetet, utan också missionsarbetet var viktigt för hemmafronten.

 

Sändebudet nr 11 / 2019, ledaren

Brita Jern, missionsledare, Vasa

Har det hänt sig att du gett kollekt till bibelöversättningsprojektet i Samburu i Kenya? Är du en av dem som bett för SLEF:s utsända i Samburu eller för att samburufolket ska få Bibeln på sitt språk?

Har du varit med och beslutat att er församling ska ta SLEF:s samburumissionärer till sina egna? Har ditt företag gett medel till telefonkort med inspelat material från Nya testamentet på samburuspråket?

Kanske hör du till dem som sänt brev till Samburu eller besökt regionen under en gruppresa? Eller kanske du har mött upp när missionärerna besökt Finland och berättat om bibelöversättningsarbetet?

Då är du att gratulera! Du är nämligen en del av någonting stort, där målgången nu hägrar. Arbetet med att översätta Nya testamentet till samburuspråket är slutfört och utgivningsdagen är spikad. På reformationsdagen den 31 oktober anlände de nytryckta Nya testamentena på samburu till Nairobi från kuststaden Mombasa. Nu återstår utgivningsfesten i Maralal den 14 december och spridningen av Guds ord i Samburu.

För sexton och ett halvt år sedan, den 25 maj 2003, skrev Dean Apel, dåvarande Kenya-representant för den amerikanska missionsorganisationen World Mission Prayer League (WMPL), följande e-postmeddelande till SLEF i Finland: ”Vi fortsätter vänta på Herren för bibelöversättare till Samburubibeln. Läste med intresse om Dahlbackas i Missionen Salamu, februari 2003. För ytterligare förhandlingar kan ni i första hand ta kontakt med mig, WMPL:s Kenyarepresentant.”

Detta var upptakten till SLEF:s engagemang inom bibelöversättningsarbetet i Samburu. Året innan hade SLEF slutit ett avtal med organisationen Wycliffes Finlandsaktör, Wycliffe Raamatunkääntäjät ry, om att sända ut missionärer inom bibelöversättningsarbetet. Efter sitt utbildningsår i Australien flyttade missionärerna Anna och Magnus Dahlbacka år 2005 till Kenya för att knytas till detta arbete. Samtidigt sökte organisationen Bible Translation & Literacy (BTL) i Kenya sponsorer från USA för kenyanska bibelöversättare. Dessa valdes sedan ut och skolades.

Sedan år 2006 har missionärerna och de lokala bibelöversättarna betat av de nästan 8 000 verserna i Nya testamentet, ord för ord, bokstav för bokstav. Alfabet, skriftspråk och ljudlära har formulerats och sammanställts. Bibeltexter har lästs in och förvandlats till ljudfiler. Texter har provlästs, kommenterats, reviderats och kontrollerats. Till allt detta kommer kringarbetet med upplysningsverksamheten om den kommande bibeldelen i de kristna kyrkorna i Samburu. Ytterligare har till denna helhet också hört ordnandet av skolgång för missionärsbarnen i Maralal.

Inte minst viktigt har stödarbetet på amerikansk och finländsk mark varit. En organisation i USA har sponsorerat de lokala bibelöversättarna i Samburu. På vår lott i SLEF och i några av församlingarna i Borgå stift har understödet för SLEF:s utsända i Samburu fallit.

Här i Finland har vi under alla dessa år fått ha trogna understödjare som insett att missionsarbetet kostar. Församlingar och enskilda har lovat årliga bidrag eller månatliga gåvor. Tack vare det ekonomiska understödet har missionärerna och bibelöversättarna inte behövt sväva i ovisshet om de ska få sin lön nästa månad eller inte. Ingen av dem har behövt sakna mat på bordet eller bränsle i tanken.

Därtill har människor såväl i Finland och USA som i Kenya på förbönens armar burit fram bibelöversättningsarbetet till missionens Herre. Sjukdom och olyckor har hejdats, krångliga relationer har retts ut och svåra ordvändningar har fått en ändamålsenlig utformning. Översatta bibelrader har nått samburuernas öron och verkat tro i deras hjärtan. För allt detta tackar vi främst av allt Gud, men också alla er som understött bibelöversättningsarbetet i Samburu!

Arbetet har präglats av stor välsignelse. Det har tidsmässigt varit ett långvarigt projekt i kombination med en mycket konkret målsättning. Framförallt har arbetet fått välsignelse i form av förmågan att kunna fokusera rätt. Att Guds ord i skriftlig och muntlig form en dag ska finnas tillgängligt för samburufolket har hela tiden funnits på näthinnan. Nu är den dagen här! Vi har all anledning att tillsammans med samburuerna glädja oss över Guds nåd och bistånd i detta lagarbete!

Med Nya testamentet på samburu talar Gud till samburuerna på deras eget modersmål. Detta nomadfolk är tidvis hårt ansatt av svår torka då boskapen dör och människor svälter av brist på vatten och mat. Det händer att många offrar den lilla mängd mjölk de har till förfädernas andar för att den Gud de tillber ska ge dem regn. Rakt in i detta talar Guds ord om hopp och evigt liv i Frälsaren Jesus Kristus.

Det är därför fortsättningsvis vår uppgift att be för samburufolket, att det ska få nåden att ta emot Guds ord, när det nu finns mitt ibland dem. Låt oss inte heller glömma att be för fortsättningen! Redan nu är översättningen av Gamla testamentet igång, och Magnus Dahlbacka är utsedd till projektets huvudkonsult. Är du villig att stöda även detta arbete i dina förböner?

 

Sändebudet nr 10 / 2019, ledare

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Vad är en människas insats värd? Den frågan har – måhända vid sidan om osedvanligt goda finländska fotbollsprestationer – varit ett av de större samtalsämnena under den inledande hösten. Bakgrunden är det faktum att Postens VD Heikki Malinen med sina inkomster på 82 000 euro per månad tjänar närapå 40 gånger så mycket som den genomsnittliga knegaren i företaget – en självklarhet enligt vissa, en absurditet enligt andra.

Som det mesta här i världen är även den här saken flerbottnad, vilket har varit uppenbart i den diskussion som uppstått till följd av nyheten.

Ja, det är säkert sant att man för att rekrytera driftiga personer till höga poster måste vara beredd att betala ut saftiga ersättningar – men är detta då inte en indikator på att allt sist och slutligen handlar om enbart pengar?

Och visst, nog kan man ärligt ställa sig frågan huruvida en viss persons arbetsdag faktiskt kan värderas mer än det som en kollega hinner med under en hel månad, men samtidigt vet vi att åtminstone en liten del av denna upprördhet bottnar i missunsamheten gentemot dem som har det bättre ställt – ja, kanske skulle jag själv helst av allt vilja sitta på denna de mest välbeställdas piedestal?

Glädjande nog är vi kristna inte utelämnade till oss själva när det gäller förhållandet till pengar, i och med att Jesus regelbundet undervisade om detta ämne. Och det är knappast förvånande. Det brukar hävdas att pengar, sex och makt är de tre stora grundfrestelserna till missbruk för människan, och det är kanske ingen slump att just pengarna intar tätpositionen i denna oheliga treenighet.

Ett av dessa Jesu undervisningstillfällen sker i anslutning till offerkistan vid kvinnornas förgård (se Mark 12:41–44). Många rika gav mycket, medan en fattig änka lade två slantar av den allra minsta valören. Det blev bokstavligt talat inget klirr i kassan när kvinnans tunna kopparmynt singlade ner i kistan. Och så kommer Jesu till synes verklighetsfrånvända slutkläm: Jag säger er sanningen: Den här fattiga änkan gav mer än alla de andra som lade något i offerkistan. Alla andra gav av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt som hon hade att leva på.

Guds rike är ett paradoxernas rike. Om det vittnar inte minst ovan nämnda bibeltext. Och det tvingar oss – såväl som enskilda kristna och som en kristen förening – att fundera över vad som i det långa loppet egentligen har betydelse. Kan det vara så att det vi mänskligt sett tenderar att fästa stor uppmärksamhet vid – det må vara pengar eller någonting annat yttre – sist och slutligen inte är det allra viktigaste?

Vi lever i en tid då många församlingar och kristna organisationer tvingas ”krympa kostymen” för att anpassa sig till en ny tillvaro med betydligt mindre inkomster än vad som har varit fallet tidigare. För SLEF:s del är ekonomin på inget sätt guld och gröna skogar, men sedan de svåra åren i början av 1990-talet har föreningen ändå klarat sig förhållandevis väl – detta är ett ämne för stor tacksamhet till Herren.

I SLEF:s målsättningsparagraf nämns att föreningens syfte är att verka för evangeliets sak ”i förtröstan på Guds nåd och bistånd”. Det är gott att ordningsföljden är denna – först nåden, sedan biståndet. För vi vet att det långsiktiga resultatet av vårt arbete, den eviga välsignelsen, är något som vi själva inte förfogar över eller kan frammana – till det räcker inte euro och cent, till det behövs Guds nåd.

Och kanske närmar vi oss där hemligheten bakom Jesu kommentar om änkans gåva. Det lilla och anspråkslösa, som kanske inte ens givaren själv vågar tro särskilt mycket på, kan av Gud välsignas till att bära rik frukt. Med den vetskapen får vi ödmjukt fortsätta att verka i såväl smått som stort på Herrens åkertegar.

 

Sändebudet nr 9 / 2019, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

Är kristna bättre än andra människor? Frågan kommer upp med jämna mellanrum, i olika förpackningar och med olika grad av indignation eller välvilja.

Ibland konfronteras vi direkt av våra medmänniskor. Frågan ställs då i bästa fall med ärligt uppsåt och uppriktigt intresse, men lika ofta som ett förebrående påstående. Ibland stöter vi på frågeställningen indirekt, kanske i form av en empiriskt belagd undersökning i dagstidningen som pekar åt än det ena, än det andra hållet. Och ibland grubblar vi själva över hur det förhåller sig – kanske drivna därtill av en känsla av otillräcklighet eller, vad värre är, självgodhet i jämförelse med andra.

Dylika jämförelser mellan kristna och icke-kristna kan verka lockande. Vi människor är ju kroniskt intresserade av att veta hur vi står oss i jämförelse med andra. Likväl är jämförelserna oundvikligen upplagda så att vi kristna i slutändan alltid står som förlorare.

Det kvittar nämligen vad vi svarar eller vad empirin antyder. Anser vi kristna vara bättre än andra, avslöjar vi oss samtidigt som just så självgoda och verklighetsfrämmande som många redan på förhand har slagit fast att vi är. Tillstår vi att vi är sämre, beskylls vi kanske för hyckleri och dubbelmoral då vi uppenbarligen inte lever upp till de ideal vi inte bara berömmer oss själva av utan dessutom avkräver andra.

En välvillig förklaring till vårt behov att jämföra och rangordna är kanske att det på något plan vittnar om en allmänmänsklig strävan att finna det högsta möjliga goda, och om en inneboende medvetenhet om att det trots allt finns avgörande skillnader mellan olika religioner och mellan olika livsstilar, varför de måste vägas mot och jämföras med varandra. Man kan ju alltid hoppas.

Frågan som ändå infinner sig är varför det är just om kristna som det ofta florerar en föreställning om att de vore ”bättre folk” – förutsatt förstås att detta inte bara är en inbillad, självpåtagen fördom konstruerad av undertecknad.

Till viss del kan skulden säkert läggas på den tid vi lever i och den mentalitet som råder. Religionsvetaren Grace Davie, som har myntat begreppet vicarious religion (ställföreträdande religion), menar att många människor i den sekulariserade västvärlden inte längre själva är särskilt religiösa men ändå uppskattar – rentav värdesätter – att det finns sådana som är det.

De sistnämnda fungerar nämligen som ett slags ställföreträdande religionsutövare i samhället, som gör att de förstnämnda slipper beblanda sig med religion, men i bästa fall åtnjuter de fördelar andligheten kan tänkas medföra. ”Uppdragsgivarnas” ynnestbevis är dock som bortblåst så fort de religiösa (kristna) begår minsta fel. Som den religiösa elit de utsetts till förväntas de nämligen bete sig oklanderligt, och anklagelserna vid misslyckande blir inte nådiga.

Skulden kan dock i lika hög grad läggas på oss kristna. Vi kommer visserligen inte ifrån det faktum att vi har ett uppdrag – och därmed ett ansvar – att vara ljus och salt i världen. Genom våra liv och det vi gör med våra liv har vi möjlighet att peka på Gud. Men låter vi denna aspekt av vår tro bli det allena rådande och saliggörande mister vi balans och fokus. Det är nämligen inte vår förmåga att lysa eller salta som gör oss till kristna, eller som skiljer kristendomen från andra religioner.

Där andra religioner – för att säga det enkelt – handlar om regler och bestämmelser för hur dess utövare skall leva, handlar den kristna tron om hur vi förhåller oss till Honom som faktiskt levde ett fullkomligt rätt liv – Jesus. I den bemärkelsen handlar kristendomen alltså väldigt lite om mig, om min livsstil och om vad jag gör och väldigt mycket om Jesus, om hans liv och om vad han gjorde. Det behöver knappast sägas att balansgången ändå verkar vara väldigt svår.

Sett i ljuset av detta, och för att återvända till textens inledande frågeställning, kan man säga att kristna som människor nog inte är bättre eller sämre än andra människor. Vad kristna däremot borde vara bättre på än andra är att erkänna sin egen bristfällighet och otillräcklighet.

Det erkännandet rymmer mycket av vad det är att vara kristen. Det erkännandet är startpunkten för ett liv i beroende av Jesus och hans nåd och ett första steg i riktning mot en mer förlåtande inställning till såväl oss själva som våra medmänniskor.

Sändebudet nr 8 / 2019, ledaren

Albert Häggblom, verksamhetsledare, Esse

Evangeliet till alla! Så lyder rubriken för den vision för Evangeliföreningen som dess styrelse antog på sitt senaste möte i maj 2019. Visionen ligger i linje med föreningens snart 150-åriga målsättningsparagraf och stadgar, men formulerar uppdraget tydligare för vår egen tid.

Ordet ”evangelium” står i visionen i bestämd form, eftersom det endast finns ett sant och oföränderligt evangelium (Gal 1:6–9). Evangeliet handlar om vad Gud har gjort för oss syndare i Kristus. Jesus blev människa, led och dog på korset för våra synder, han blev begravd, han uppstod på tredje dagen och visade sig för många, han togs upp till himlen och satte sig på Faderns högra sida där han ber för oss.

Snart ska Jesus komma tillbaka vid den yttersta domen, då de människor som tagit emot Guds gåva, Kristus, genom dopet och tron blir evigt saliga, medan andra blir förtappade. Detta evangelium vill Evangeliföreningen vara en kanal för och sprida till alla människor både nära och fjärran. Jesus har själv i sina missionsbefallningar gett de kristna just den uppgiften (Matt 28:18–20, Mark 16:15–16 med flera).

SLEF vill förverkliga detta genom att vara ett andligt hem. Ett andligt hem är en gemenskap och ett sammanhang som förenas av en gemensam tro och likartade värderingar. Det andliga hemmet är något som alla tillsammans skapar genom att bidra med både sitt varande och handlande. Alla hemmets medlemmar representerar också sitt andliga hem utåt och inbjuder till detsamma. Det andliga hemmet är alltså både en gåva och ett gemensamt uppdrag för alla som vill vara en del av det.

I Evangeliföreningens vision finns tre bestämningar som beskriver det andliga hem som SLEF vill vara. Dessa egenskaper utgår från de tre relationer som det dubbla kärleksbudet beskriver (Matt 22:37–40), nämligen relationen mellan mig och Gud, den inbördes relationen inom det andliga hemmet och relationen utåt till andra människor.

För det första sägs att Evangeliföreningen med Bibeln som ledstjärna vill leva i tro på Guds nåd i Kristus. Bibeln ska fortsättningsvis vara vårt högsta rättesnöre och norm. Det är oerhört viktigt att försöka bevara den goda och sunda läran ren och klar.

Men det är också lika viktigt att leva ut den kristna tron i vardagen i förtröstan på nåden och förlåtelsen som finns i Kristi fullbordade frälsningsverk. Här finns en källa till ständig förnyelse för både den enskilde och för hela det andliga hemmet (Ef 2:1–10 och 2 Tim 3:14–17).

Vidare vill Evangeliföreningen vara ett andligt hem där vi visar omsorg om varandra. Vår tid och kultur i Finland präglas av individualism, egoism och en utbredd ensamhet. Här vill SLEF försöka vara en positiv motkraft och erbjuda samhörighet och en omhändertagande gemenskap där människor blir sedda, bekräftade och uppskattade.

Nya testamentet talar ofta om syskonkärleken mellan kristna och hur vi ska tjäna varandra och se till andras bästa framom vårt eget (Joh 13:34, 1 Tess 4:9–12, Rom 12:3–21; 14:19 med flera).

För det tredje vill SLEF som ett andligt hem utbreda evangeliet om Jesus Kristus i både tal och i skrift. Det personliga vittnesbördet, förkunnelsen, gudstjänstlivet, lägerverksamheten, diakonin, förlagsverksamheten, bibelöversättningsarbetet med mera ryms med här.

För tillfället arbetar föreningen främst i Svenskfinland, Estland, Främre Asien, Etiopien och Kenya men vill vara öppen för att utbreda evangeliet överallt dit missionens Herre leder oss. Också därför är det viktigt med ett andligt hem i vårt eget land, även lokalt i våra bygder. Det behövs en sändande gemenskap här för att evangeliet ska nå andra. Utbredandet av evangeliet börjar nämligen här och nu, ja, det börjar med mig!

Må Gud i allt bli ärad!

Visionen Evangeliet till alla finns här!

Sändebudet nr 7 / 2019, ledaren

Brita Jern, missionsledare, Vasa

I datorernas och mobilernas värld gör en omstart stor nytta. När ett datorproblem uppstår kan den enklaste lösningen ofta vara att starta om datorn. Man börjar om från noll, så att säga. Detta sätt att reparera ett fel är lättare än att söka efter felet för att sedan försöka lösa det.

En digital omstart kan beskrivas som en sorts paketlösning på olika datorproblem. Den rensar datorns närminne genom att spola bort slumpmässiga och tillfälliga data som belastar enheten.

En omstart kan också avhjälpa irriterande buggar och oväntade systemfrysningar. En dator som går långa perioder utan omstart löper risk att råka ut för otrevligheter. En omstart hindrar datorns processorer från att bli överbelastade och ger dem i stället tid att ladda upp. Ibland kan en omstart också få igång en avbruten internetförbindelse.

Nu är ju det här inte en datormanual utan en ledare i en kristen tidskrift. Men som kristna kan vi lära oss något av datorvärldens omstarter. Livet som enskild kristen eller som kristen kyrka mår bra av regelbundna omstarter.

Hur appliceras då den digitala omstarten på det kristna livet? För det första är det skäl att påminna om att en "kristen" omstart är något som den helige Ande genomför, och inget som vi själva kan regissera. För det andra kan vi utan längre krokvägar rikta vår uppmärksamhet på det kristna dopet. En kristen omstart har nämligen sin bästa förklaring i dopet i Jesu namn.

Vi kan säga att fabriksinställningen i vårt kristna liv är det förhållande till Gud som den helige Ande verkar i det kristna dopet. Det är till detta läge som Gud kallar oss genom sin "omstart". Någon har sagt att dopet är gåvan att få bli omvänd till Gud, en befrielse till ett rätt förhållande till honom.

Dopet ger oss allt det som Jesus har införskaffat åt oss: rättigheten att vara Guds barn, förlåtelse och frälsning, och möjligheten att komma in till det eviga livet. Enligt Bibeln ikläds vi Kristus när vi döps i Jesu namn. Genom den helige Andes inverkan både begravs vi och uppväcks vi med Kristus. I och med detta blir syndens makt bruten.

Vi dras visserligen med vår synd så länge vi lever. Det bästa vi kan göra med den är ändå att varje ny dag dränka den i dopets nåd. Låt morgon- och aftonböner ingå i dina morgon- och kvällsrutiner! Sök dig till gudstjänsten med dess syndabekännelse och avlösning! Ta del av Herrens heliga nattvard!

Det rätta förhållandet till Gud förnyas på så sätt gång på gång. Den nya människa som uppstod i vårt dop lever vidare varje dag tack vare dopets nåd. Detta brukar vi kalla att leva i vårt dop. Vi kunde också kalla det för Guds ständiga omstart av oss.

Guds omstart nollställer oss. Den gamla människan i oss dör, och vi får börja om från rent bord. Då vi vaknar på morgonen, då vi lägger oss om kvällen och alltid däremellan, får vi lämna oss själva och alla våra försummelser, felsteg och bekymmer i Guds förlåtande händer.

En daglig tur via Guds dopförbund med oss gör skillnad. Vi påminns om Guds löften att vi i Jesus Kristus har oavbruten tillgång till syndernas förlåtelse och evigt liv.

Oberoende av vilka bördor eller bekymmer som väcker oss om natten, oberoende av vilka krav som jagar oss eller vilka förväntningar som golvar oss om dagen – vi får ty oss till Guds nåd i Jesus. Även om ett plågat samvete suger musten ur oss, eller vi mest av allt längtar efter att få dra ett streck över allt som har varit, finns räddningen i Jesus Kristus.

Gud vill på nytt och på nytt kalla oss tillbaka till dopets nåd. Det gäller också vårt land, vårt folk och vår kristenhet. Gud kallar oss till ständig omstart. Han önskar att varje dag på nytt få utge sig för den som tillhör Kristus. Låt oss uppmuntra varandra att hålla fast vid de dagliga stunderna med Jesus!

Sändebudet nr 6 / 2019, ledare

Ingvar Dahlbacka, professor, Åbo

Inom den evangeliska rörelsen i vårt land har sången och musiken alltid spelat en viktig roll. Många av rörelsens tidiga ledargestalter, som exempelvis Fredrik Gabriel Hedberg och Johannes Bäck, var också flitiga författare av sångtexter. Lutherska Evangeliföreningen i Finland grundades år 1873 och redan till föreningens första årsmöte år 1874 utkom det första sånghäftet av Sionsharpan.

Under årens lopp har sångboken Sionsharpan genomgått olika bearbetningar och antalet sånger har utökats efter hand. Sångboken har utkommit i flera olika upplagor, den senaste år 1993. Den innehåller sammanlagt 535 sånger.

Sionsharpans sånger har varit i flitig användning bland den evangeliska rörelsens folk. Sångerna har sjungits vid samlingar, möten och gudstjänster i bönehus och kyrka, men också i många hem. De har bidragit till att sprida det kristna budskapet i vida kretsar och genom dem har evangeliet sjungits in i många hjärtan. Den andliga sången har utan tvekan varit ett aktivt medel för att göra Kristus känd, trodd och älskad.

Den sångförfattare som står för de flesta sångtexterna i Sionsharpan är Lina Sandell (1832–1903), eller Carolina Sandell Berg som hon egentligen hette. Lina Sandell har skrivit inte mindre än 102 texter i sångboken och dessutom har hon bearbetat tio av sångtexterna. Hon står alltså för närmare en fjärdedel av alla texter i sångboken. Det betyder att Lina Sandell genom sitt författarskap har kommit att sätta en mycket stark prägel på den evangeliska sångtraditionen.

När man i olika sammanhang har frågat efter de mest omtyckta andliga sångerna överlag så är det inte sällan som tre av Lina Sandells sångtexter har nått en topplacering. Dessa tre är ”Blott en dag”, ”Tryggare kan ingen vara” och ”Bred dina vida vingar”. Men hon skrev också ”En liten stund med Jesus”, ”Herrens nåd är var morgon ny”, ”Jesus för världen” och ”Vem klappar så sakta i aftonens frid” för att nämna några av hennes mest kända sångtexter.

Den 27–30 juni detta år samlas det evangeliska folket till årsfest i Kristinestad. I det digra programmet för festdagarna finns förutom predikningar, bibelstudier och seminarier också en lång rad sånguppträdanden angivna. Det handlar om allt från solosång till sång av olika körer, sånggrupper och strängband. Och vid de olika samlingarna kommer också ett stort antal sånger ur Sionsharpan att sjungas. Högst troligt kommer även många av Lina Sandells sånger att ljuda i Kristinestads kyrka och församlingshem, i Kristinestads skola och på övriga mötesplatser under årsfesten.

År 1867 gifte sig Lina Sandell med köpmannen och riksdagsledamoten Oscar Berg (1839–1903). Parets bröllopsresa gick till Finland och en av de orter som de besökte var Kristinestad. Lina Sandell gjorde anteckningar under resan och via dem och via brev som hon skrev känner vi relativt väl till hur hennes besök i Kristinestad förlöpte.

Vid den tiden fanns nämligen i Sydösterbotten olika så kallade vängrupper som regelbundet samlades till andliga sammankomster. Från mitten av 1800-talet fanns åtminstone två sådana vängrupper i Kristinestad. Dessa båda grupper räknade sig som hedbergianer eller evangeliska. Den ena gruppen kallades för ”norrstadkristna” och den andra för ”söderstadskristna”. De stod i kontakt med Fredrik Gabriel Hedberg via brev och de läste hans skrifter.

Några utförliga uppgifter om gruppernas storlek finns inte, men i ett brev från år 1867 berättar urmakaren Johan Fredrik Westerholm – den ledande personen bland norrstadskristna – att 50–60 personer hade besökt det möte i staden där han hade predikat. Det var dessa båda grupper som Lina Sandell och hennes man besökte när de var i Kristinestad. Hon skrev att de ”hade ljuftliga stunder tillsammans kring bibeln och Luther”.

Vilka sånger man sjöng vid vängruppernas sammankomster i Kristinestad i medlet av 1800-talet vet vi inte, men det är inte långsökt att tänka sig att Lina Sandells sånger redan då sjöngs i de evangeliska kretsarna. Och när Sionsharpan från och med 1870-talet började spridas också i de österbottniska bygderna vet vi med säkerhet att Lina Sandells sånger genom den sångsamlingen fick bära bud om en om fullbordad frälsning och en öppen himlaväg också för många Kristinestadsbor.

När vi därför under fyra dagar samlas till fest i Kristinestad för att ta del av ett digert årsfestprogram är det inte minst genom de kärnfriska väckelsesångerna i Lina Sandells anda som vi förs in i en drygt hundrafemtio år gammal sångtradition. I släktled efter släktled har dessa sånger inövats och sjungits. Men de har inte åldrats. Deras budskap är ständigt lika aktuellt. Där finns den enkla, folkliga framtoningen, där finns den solida bibliska grundvalen och där finns en trosvärme som visar vägen till den kristna upplevelsens djuplägen.

Måtte förkunnelsen, men framför allt sången under årsfesten få bli många till uppmuntran, glädje och frimodighet i tron.

Låt oss nu sjunga,
sjunga om Jesu nåd!
Gamla och unga,
prisa hans kärleksråd,
prisa hans dyra nåd!

(SH 154:1)

Sändebudet nr 5 / 2019, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Året är 1969 och vi befinner oss i Lettland. Aivars Beimanis står inför ett ödesdigert vägval i livet. Ska han faktiskt lämna sitt fina arbete och därmed allt vad ekonomisk trygghet och social status heter, och i stället börja tjäna som präst i de små och fattiga församlingarna? Samtidigt som följderna av beslutet på inget sätt är enkla att omfamna ser Aivars ingen annan möjlighet än att kliva ut i det okända – Guds kallelse är för stark.

Vi skriver nu år 2019 och lever i ett annat land och en helt annan kontext. Dessutom kallar vi det här numret av Sändebudet för ”konfirmandnummer”. Frågor väcks: Hur tänkte ledarskribenten här riktigt? Kunde man inte hitta ett mer relevant tema att skriva om?

Fördelen med att blicka bakåt är ändå att vi känner till facit. Vi kan placera in ett skeende i ett större sammanhang och så reflektera över vad som blev följderna av det ena eller det andra. På så sätt kan vi, förhoppningsvis, gå framåt med stöd av det förflutna.

Så vem var då denna Aivars Beimanis? Han föddes år 1927 i Riga i det då självständiga Lettland, och redan innan födseln hade hans pappa dött. Oddsen var därmed inte alltför goda för modern och de fyra barnen. Som 17-åring blev Aivars inkallad i den redan då svårt ansatta tyska armén – Tyskland hade ockuperat Lettland år 1941 – och vid krigsslutet följde fångenskap med hårt arbete i Sibirien.

När Aivars Beimanis år 1947 återvände till sitt hemland var landet inte längre självständigt utan inkorporerat i det ateistiska Sovjetunionen. Att öppet leva som kristen och inte vara villig att kompromissa med sin övertygelse ledde till problem. På grund av sin tro nekades nekades Aivars slutexamen från sina studier på en lantbrukshögskola, men det var sedan i uppgiften präst som snålblåsten på allvar började vina.

Inför den första gudstjänsten i en av Aivars församlingar hade kyrkan vandaliserats och orden ”Jag är den sista”, som sammanfogats med hjälp av orden från ett bibelspråk på väggen, placerats på predikstolen. Välkomsthälsningen till den nye herden var tydlig: Han skulle inte vänta sig någon frukt av arbetet. Besöken hos KGB blev många. Först försökte man med vackra löften locka Aivars till att bli angivare och när det inte bet tog man till hot – men ingenting fungerade på den orubblige prästen.

Aivars Beimanis fick vara ett viktigt Herrens redskap i en svår tid. Han vågade i det ateistiskt indoktrinerade samhället verka för det som människan verkligen behöver få del av: evangeliet. Följderna blev vad vi kunde kalla väckelse. Men det var inte bara på kyrkligt håll som Aivars uppskattades. Nej, efter Sojvetunionens fall och Lettlands återvunna självständighet premierades han av presidenten med det största möjliga bemärkelsetecknet. Den siste blev den förste, för att anspela på Matteusevangeliet 20:16.

Vad kan då vi lära oss av Aivars liv?

För det första märker vi att livet i Kristi efterföljd inte alltid är enkelt. Men för den som känner till Jesu undervisning är detta inte någon överraskning – vi har många bibliska exempel på att livet i Jesu fotspår många gånger innebär kamp och strid. Här får jag ärligt ställa mig frågan: På vilka områden kallar Gud mig att vandra en väg som kanske inte är den enklaste, men nog den rätta?

För det andra ser vi att vårt liv och handlande som Jesu lärjungar innebär något gott för vår omvärld, även om bristen på uppskattning lätt vill få oss att tro annorlunda. Kanske dröjer det länge innan vi får någon erkänsla – ja, i vissa fall kanske vi aldrig under vårt jordiska liv ges någon sådan – men vi vet att vi har en Far som ser i det fördolda och också belönar (jämför Matt 6:4).

För det tredje noterar vi att till och med en enskild människas liv och handlande kan få stor betydelse för många. Därför får vi be om att vi skulle få goda andliga ledare, som lever och verkar i kärlek till såväl Gud som människor. Men inte bara det: Vi får samtidigt också, var och en, ta vara på det liv vi har anförtrotts, och med allt vad vi är och har slå följe med Jesus.

Källor:
· Vittnesbörd av Mara Jönsson under Kyrkhelg Syd 29–31.3.2019
· Zviedre, Mara: Ceriba – hoppet sjunger i gryningen (Församlingsförbundet, 1994)

Sändebudet nr 4 / 2019, ledaren

Jakob Dahlbacka, kyrkohistoriker, S:t Karins

I en färsk rapport från Kyrkans forskningscentral som bygger på uppgifter av drygt 1 200 finländare konstateras att unga personer är mer förändringsbenägna än äldre i sitt förhållande till Gud och kristen tro. Särskilt ungdomar (och framför allt kvinnor!) i åldern 25–34 utmärker sig, både i fråga om att sluta tro men också att komma till tro. En snabb överslagsräkning ger ändå vid handen att kurvan inte pekar uppåt.

Hur tråkig tendensen än kan te sig, är det väl få som kan påstå sig vara förvånade. Riktningen har varit densamma redan länge, och undersökningen är endast en i raden av flera illavarslande framtidsprognoser. Kontentan är att kyrka och kristendom tappar mark. Eller, för att uttrycka det på bibliska: Allt fler får går vilse.

I bästa fall, i ett försök att se något positivt i det hela, kanske rapporten kan styra upp debatten i den andra omgången
i det pågående biskopsvalet som hittills varit mer än lovligt ensidig. Frågan borde nämligen vara angelägen för samtliga aspiranter, vem av dem som än i slutändan får rätt att bära biskopsstaven.

Att frågan debatteras lär väl knappast lösa problemet, men så kan heller inte ansvaret för bekymret helt förpassas till kyrkan, hur bekväm en sådan manöver än vore. Resultatet ger även oss som förening anledning till självrannsakan och orsak att göra utmaningen till vår. I tabellform, såsom i rapporten, förvandlas människor nämligen lätt till siffror och statistik. Frågan handlar ändå om deras eviga väl och ve, vilket gör att ansvaret inte kan delegeras till någon annan eller skjutas på framtiden. Den gode herden begav sig som bekant själv och genast ut för att leta rätt på den ena procent som var borttappad.

Historiskt sett har väckelserörelsernas styrka varit just att nå dem som kanske i övrigt varit förbisedda eller av någon anledning hamnat utanför kyrkans strålkastarljus. Det är ett ovedersägligt faktum att väckelserörelsernas mångfald av verksamhet har lockat många sådana människor till kyrkan som annars inte hade hittat dit. Att kyrkan innehaft en så stark ställning i Finland är således till en icke ringa del väckelserörelsernas förtjänst.

Någon kunde säkert fråga sig i vilken mån kyrkan har gengäldat tjänsten. Men den aktuella frågan – den där ungdomar mister sin tro – handlar förstås inte om tjänster eller gentjänster, inte om kyrkopolitik eller om att täcka upp där kyrkan eventuellt gått bet. Motivet för vår verksamhet får aldrig primärt vara att öka antalet medlemmar i föreningen eller kyrkan, utan i himlen.

En självrannsakan av det ovan nämnda slaget kan visserligen handla om att leta efter fel i det förflutna. Men den kan också fokusera på att vaska fram och lära sig av sådant som har lyckats och gjorts rätt. Tankarna går osökt exempelvis till familjelägret på Klippan, som år efter år trotsar det rimliga genom att locka till sig allt fler sådana människor som befinner sig inom den kritiska åldersgaffeln.

Det märkvärdiga med familjelägret är ändå inte i första hand det växande antalet deltagare, vilket förstås är glädjande, utan det oräkneliga antalet frivilliga medhjälpare som gör lägret möjligt (vilket förstås även kunde sägas om föreningens övriga verksamhet). Väldigt långt rör det sig om samma människor – det är de som kommer på lägret som även engagerar sig och engageras – eller vice versa.

Ett sådant perspektiv förflyttar också fokus från förening till individ. Det hjälper oss att förstå att lika litet som ansvaret för barn, ungdomar eller unga vuxna kan förpassas till kyrkan, så kan det förpassas till föreningen. Såväl kyrka som förening består av enskilda individer, av dig och mig.

Häri döljer sig också väckelserörelsernas verkliga trumfkort och styrka, både historiskt och i nutid: i de otaliga – i många fall för omvärlden osynliga – frivilliga medhjälpare, som med Kristi uppmaning som drivkraft offrar av sin tid och talang för att allt fler skulle få höra om Jesus. Du och jag får vara sådana medhjälpare – i den bemärkelsen är herdestaven till för oss alla!

Sändebudet nr 2 / 2019, ledaren

David Forsblom, förlagschef, Vasa

Början av år 2019 blev ett stormigt sådant för stora delar av Svenskfinland. Undertecknad hörde till dem som tidigt på morgonen den 2 januari insåg att stormens härjningar hade orsakat konkreta skador i näromgivningen – i mitt fall i form av att en gran på närmare 20 meter hade rivits upp med rötterna och prydligt placerat sig på vårt tak. (För den empatiska läsaren kan nämnas att skadorna var betydligt mindre än vad de hade kunnat vara.)

Det dröjde några veckor innan följande storm slog till. Liksom alla vindar började även den i det lilla, men snart hade den vuxit sig så stark att ingen tycktes undgå dess framfart. Stormens centrum fanns i den mysiga småstaden Kristinestad, men den kändes av långt utanför den sydösterbottniska idyllen.

Kyrkoherden i Kristinestads församling hade i en diskussion i en sluten Facebook-grupp beskrivit Pride-parader på ett negativt sätt. Uppgiften nådde på något sätt offentligheten och församlingens kaplan gav sin överordnade flankstöd i form av en politiskt inkorrekt insändare i lokaltidningen, varpå snålblåsten började vina. I skrivande stund pågår debatten för fullt i diverse kanaler, och det är svårt att förutspå vad följderna blir.

Ett av de ord som i debatten har lyfts fram på ett – i de flesta fall – närapå föraktfullt sätt är adjektivet ”bibeltrogen”. Den som säger sig läsa och tolka Bibeln på ett sådant sätt att dess icke-bejakande av ett homosexuellt liv fortfarande skulle ha relevans i den tid som nu är, bemöts med stark kritik och det hävdas att en sådan person silar mygg och sväljer kameler – att han/hon är alltför selektiv i sin bibelläsning.

Ord som ”hycklare” och ”farisé” används flitigt. En anmärkningsvärd detalj i sammanhanget är att de tuffaste anklagelserna tycks komma från kristet håll.

Inom Evangeliföreningen har ordet bibeltrogen varit något av ett honnörsord – och är väl fortfarande så – och därför är ovan nämnda skarpa kritik nödvändig att stanna upp inför. Finns det fog för de hårda uttalandena?

Riktar den bibeltrogna på ett ibland snedvridet sätt in sig på att bekämpa vissa synder (främst hos andra), medan man inte är så noga med övriga bibliska förmaningar (som kanske i högre grad utmanar en själv)?

Ja, det kan tyvärr hända att det är så, och i så fall är det läge att låta Guds ord avslöja också det som rör det egna livet. Jesus säger: Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga. Då ser du klart nog att ta bort flisan ur din broders öga (Luk 6:42).

Har den bibeltrogna en tendens att vissa gånger predika ett starkt lagens budskap – även när det gäller en känslig sak som en människas sexualitet – utan att sedan ha förmågan att i ord och konkret handling förkunna evangelium? Så upplever många situationen. Därför är Paulus uppmaning till en medkännande kärlek viktig: Gläd er med dem som är glada, gråt med dem som gråter (Rom 12:15).

Är den bibeltrogna så mån om att omge sig själv med andra goda kristna, att det inte finns utrymme för den som har hamnat snett i livet? Säkert kan det ligga det något i detta, och då får följande kritiska uttalande av fariséerna och de laglärda om Jesus stämma till omtanke: Se vilken frossare och drinkare, en vän till tullindrivare och syndare! (Luk 7:34)

Nej, den som menar att Bibeln är Guds ord är på inget sätt perfekt. (Och det är naturligtvis inte heller den som avvisar Bibeln som Guds ord, för den delen.) Men betyder det att lösningen skulle vara att dissekera Bibeln och plocka bort de delar som upplevs svåra? Är risken då inte uppenbar att ovan nämnda kritiska rösters utsaga verkligen går i uppfyllelse: att jag väljer bort just det som verkligen utmanar mig?

Vid ett tillfälle, när många av Jesu lärjungar har valt att avsluta sin vandring med Jesus (intressant nog till följd av Jesu tuffa undervisning), får de tolv frågan om också de vill lämna honom. Simon Petrus svarar: Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige (Joh 6:68–69).

Kanske kan vi ställa en liknande fråga med tanke på Bibeln: Vad är alternativet för oss kristna? Vart annars skulle vi gå?