Stodring-Gadda-0Eva Gädda, missionär i Kenya
E-post:  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Jag skulle förmodligen kunna formulera ett tiotal inlägg om allt som händer just nu. Det ska jag inte. Jag konstaterar bara att det drar ihop sig. Att flyttdatumet kryper närmare och närmare (eller det är väl snarare vi och tiden som står för krypet, datumet i sig står väl relativt fast och stilla).

Idag har Alfons sagt farväl till sina klasskompisar. Alla kom fram och kramade om honom, en efter en. Det var mysigt och fint och ett bra avslut. Inga lösa trådar, inga ouppklarade affärer. Och i kväll har vi sagt andra adjö. Medan mommo hämtade killarna för den sista övernattningen på länge, så hade vi träff med våra bibel- och bönegrupper. (Vi är 9 par. Vi kvinnor startade vår grupp för ungefär 5 år sedan, och något år senare bestämde sig våra män för att börja med en egen. Några gånger i året har vi gemensamma träffar. Vi har hur roligt som helst.)

Jag är så glad för att vi kunde bjuda dem hem till oss en gång innan vi åker iväg. De har ju hjälpt oss massor – varit på talkon, bett för oss, stöttat och funnits där. De här kvinnorna vet förresten det mesta om mig. Det är i den här gemenskapen jag öppnar mig och utmanas till självrannsakan och ärlighet. Här lär jag mig om systerskap. Faktiskt. Och i kväll fick jag skratta med dem, och med männen i deras (och därmed också i mitt) liv. Vi lekte, skrattade, åt gott, pratade strunt. Vi berättade om våra visioner inför det nya året, bad tillsammans, kramade om. Och tog (ett ganska odramatiskt) farväl.

Vi börjar känna oss redo. Att säga hejdå åt mänskor och platser är viktigt. Att samla ihop tankar och minnen är viktigt. Men det kommer en tid när det är dags att ta steget vidare. Vi har nog lossat förtöjningarna nu. Det är dags att lätta ankar och segla iväg. Vi är redo. Vi är så redo vi kan bli. Nu vill vi iväg.

Det är dags nu.

(http://kvintettfamilj.wordpress.com/ 3.1.2014)