Stodring-Gadda-0Eva Gädda, missionär i Kenya
E-post:  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

…händer det intressanta saker. Här på SHERP (Samburu Handicap Education and Rehabilitation Program) bor dels riktigt gravt utvecklingshämmade barn, men också t.ex. en del döva barn och ungdomar. De kan läsa, de går i skola – men de kan inte prata. 

Ove kan lite teckenspråk från tidigare. Under den timme vi stod och umgicks med de döva barnen och tonåringarna här ute på vår gård så lärde han sig kanske 10–15 nya ”ord”, eller tecken. Jag lärde väl mig kanske ett eller ett par. Ove har suttit med bibelöversättningsteamet tre eftermiddagar nu och bara följt med deras arbete. Under de tre dagarna har han snappat upp tre ord på swahili. Tre dagar, tre ord. Jämför det med de 10–15 tecken han lärde sig på en timme. Ove är en praktiker ut i fingerspetsarna (ha!). En såg eller en hammare hör hemma i hans hand. Han fixar praktiska saker hur enkelt som helst. Därför är det inte förvånansvärt att han har så lätt för att lära sig ett språk där han får använda händerna.

Jag tänker på hur jag försöker lära mig samburu. Jag frågar och frågar och frågar. Jag repeterar och repeterar, glömmer bort och frågar upp igen. Ibland ber jag Anna skriva ner orden så jag får se dem. Det hjälper mig att minnas. Efter kanske totalt en timmes övning (utspridd över en hel dag) kan jag säga ”jag sitter i skuggan” och ”jag sitter i solen”. Jag kan också säga ”kvinna”, ”kvinnor”, ”man”, ”män”, ”ett barn”, ”flera barn”. Men under timmen här ute på gården, med de döva, så lärde jag mig inte speciellt mycket. Jag kunde förmodligen lära mig teckenspråk om jag absolut ville, men jag har mycket enklare för ett språk som handlar om att höra och säga. Ove är tvärtom.

Jag är så glad för att han kan kommunicera just med de här mänskorna. Av någon anledning har de krupit in i mitt hjärta. Det gjorde de redan förra gången vi var här.

(http://kvintettfamilj.wordpress.com/ 17.1.2014)