Erikson-Samuel-13.03.10-0Samuel Erikson, Vasa
E-post:  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Kanske du, som jag, har sett på kyrkans långsamma ras mot fördärvet? Kanske du, som jag, står med ena foten kvar i det sjunkande skepp som kallas folkkyrka, men har andra foten på en annan båt, som du hoppas seglar mot samma mål, men med mindre vatten i kajutan.

Kanske du, som jag, gråter över att Guds ord nonchaleras i så många församlingar i landet, och att kyrkorna töms på folk. Nu, kära kristna, är det tid att handla! Själv kan jag inte skopa mycket vatten ur skrovet, min spade är alltför liten. Men med Guds hjälp kan vi tillsammans ännu göra något.

Vårt underbara arv

Tusen gånger har det slagit mig hur ord som förändring, påverka och modernt förekommer i debatten som förs i kyrkan. Härmed vill jag slå ett slag för orden bevara, underkasta och tradition. Det är som om vi inte skulle förstå vilken rikedom som finns i vår kyrkas över tvåtusenåriga tradition. Hundratals samfund har sin egen särskilda bild av den treenige Guden, en bild som man säger att är Bibeln trogen. Vilken bild är då den rätta?

Vi måste här underkasta oss den visdom som Jesu efterföljares efterföljare talar för att få klarhet. Tillbaka till det förlossade Gudsfolkets ordningar och stadgar! Om varje generation bryter sig loss för att uttrycka sin tro på sitt personliga sätt och därmed ändrar på gudstjänstordning och dogmatik, blir klyftorna mellan åldrarna så stora att man snart inte kan jubla i samma hopp.

Nu är tiden inne att sluta klaga på församlingens verksamhet och själv göra något åt saken. Bed att Guds ord predikas obesudlat och klart, och att sakramenten rätt förvaltas! Och sätt dig i kyrkbänken, detta lilla betyder allt! Sätt dig i kyrkbänken och insup det arv som vi får ta del av, arvet som sträcker sig ända från Abraham till dig, via såväl Franciskus som Luther!

Du får vila i att liturgin är liksom en noggrant utstuderad andlig kostcirkel, som har förfinats genom seklerna och värnar om din själs salighet. Du får sitta vid predikantens fötter för att ta del av de ord som Gud i dag har att säga dig, att han vill trösta och förlåta dig. Du får sjunga med i psalmen, som också de hädangångna sjunger i himlens höjd. Du får delta i glädjens måltid och bli ett med hela den vita skaran, ovan där och här på jorden. Du får bli en del i Kyrkan, Kristi kropp.

Är du med mig?

Hela mitt liv har jag sagt att jag haft förmånen att växa upp med tre mödrar, som sida vid sida har uppfostrat mig: min mor och mina två systrar. Nu förstår jag att jag har haft fyra mödrar – den fjärde är kyrkan! I hennes hägn har jag fått del av Kristi sanna kropp och blod. I hennes hägn har jag, liksom barn i släktled efter släktled, döpts till ett med Kristus. I hennes hägn har jag tryggt lämnat mina kära syskon att ingå heligt äktenskap. Och i hennes hägn har Guds ord frimodigt predikats till frälsning för alla och för mig.

Klockorna klämtar och vittnar att timman är sen, skeppet sjunker. Säg, hör du klockornas ljud?

Är du med mig? Vill du bo med mig på skeppet och, i förtröstan på Gud, börja ösa vatten ur det? Det är mycket enkelt. Allt börjar med att sätta sig i en kyrkbänk där Guds ord predikas, och att göra det varje söndag. Det är vi – Kristi kropp – som ska fylla kyrkorna, vem annars?

Så börjar vårt projekt, och så fortsätter det, söndag efter söndag. Hur kan vi klaga på att ingen går i kyrkan, då vi själva uppsöker den bara när vi har lust? Att varje söndag höra om sin egen bittra synd men också om Guds ofattbara nåd, är det steg som vi behöver ta för att ösa det sura vattnet ur det underbara skrovet.

Kanske kan vi rentav fråga prästen om vi får hjälpa till med något praktiskt, uppbära kollekt, stå vid dörren och välkomna besökarna, spela svarsmusik, leda dagklubb, hjälpa till på skriftskola och så vidare i all oändlighet. Det är inte den lutherska kyrkans ramar som är för strama, det är hennes medlemmar.

Klockorna klämtar också för att kalla till helig gudstjänst. Säg, hör du klockornas ljud?

En psalm till Herren

Vem är du som säger att psalmsången är ett dött kulturarv utan liv och äkthet? Vågar du verkligen döma husfruns lovsång? Söndag efter söndag samlade hon byns barn i sitt hem för att hålla söndagsskola. Hela sitt liv ägnade hon åt att uppfostra sina, och bygdens, barn till att tro på Kristus. Däremellan slet hon på gården. Kan du förneka den innerliga och uppriktiga lycka hon känner, då hon efter arbetsveckans vedermödor äntligen får komma till Herrens tempel för att åter få möta Honom? Året är 1523 och hennes lovsång ljuder hög och klar. Än i dag ekar den i underbar samklang med orgelns dunder och 2014 års församling:

     O, gläd dig, Guds församling nu,
     kom, låt oss med varandra
     av allt vårt hjärta tacka Gud
     och sjunga allesamman
     om kärleken som han oss gav,
     om frälsning, ljuvlig, underbar,
     som kostat Gud så mycket.

Allt detta hälsar jag till er.

Herrens usle och friköpte,
Samuel Erikson

(http://samuelerikson.blogspot.fi/8.2.2014)