Stenlund-Goran-13.06.25Göran Stenlund, verksamhetsledare
E-post:  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.
Mobil:  +358 50 349 3521

Härförleden anordnades i Tammerfors en diskussionsdag om finlandssvenskarna och kyrkan. Arrangörer var Fontana Media i samarbete med Församlingsförbundet, KCSA och Domkapitlet.

Med anledning av diskussionsämnet vill jag lyfta fram två aspekter, som jag nämnde också i Tammerfors:
• vikten av att ha ett vidare perspektiv än Svenskfinland, dvs. betydelsen av det kristna missionsarbetet,
• vikten av att låta det kristna kärnbudskapet om Jesus Kristus genomsyra verksamheten i kyrka och stift.

SLEF:s uppdrag som missionsorganisation

Svenska Lutherska Evangeliföreningen (SLEF) är en av vår evangelisk-lutherska kyrkas sju officiella missionsorganisationer. Det är ett förtroende och ett uppdrag som vi i SLEF tar på största allvar och försöker förverkliga efter bästa förmåga.

Vi ser varje utsänd som en Guds gåva till oss, som vi – tillsammans med församlingarna i Borgå stift – har fått uppgiften att stöda: i förbön, ekonomiskt och på allt sätt också i övrigt.

Kenya och Turkiet

För en tid sedan återkom jag från en tjänsteresa till två länder, nämligen Kenya och Turkiet. Under resan slog det mig hur olika de båda länderna är. Och jag kunde inte undgå att dra vissa paralleller till vårt eget land.

I Kenya finns religionen på ytan överallt. På var och varannan buss står det med stora bokstäver: God loves you, eller Jesus lives.

Så är det inte i Turkiet – inte för kristendomens del. Visserligen finns religionen på ytan också där, men eftersom 99 % av befolkningen är muslimer, är det islam som gäller.

Även om det formellt råder religionsfrihet i Turkiet, är kristendomen i praktiken utesluten från det offentliga rummet. Det är t.ex. omöjligt att i dagstidningen sätta in en annons med inbjudan till söndagens gudstjänst. Det är omöjligt att på gatan dela ut ett informationsblad om kyrkans verksamhet. Det enda yttre tecknet på att kristen tro är närvarande också där, mitt bland alla moskéer, är några få kyrkobyggnader med ett kors på väggen eller på kyrkspiran.

Vi påverkas av vår omgivning

Var och i vilken tid vi än lever som kristen kyrka och som enskilda kristna, påverkas och präglas vi av det omgivande samhället och dess värderingar – på gott och ont. Det gäller i Kenya, i Turkiet, och också i vårt eget land.

Kenya är ett av världens mest korrumperade länder. Där är det en av de största utmaningarna för kyrkan och de kristna att inte låta sig dras in i samma malström.

I Turkiet är pressen på de kristna stark. Det är inte lätt att bli kristen, om man samtidigt löper risken att alla släktband bryts, att man får sparken från jobbet, osv.

Hur är det i Finland?

Hur är läget i vårt eget land, och i Svenskfinland? Formellt har vi full frihet att leva och verka, som kyrka och som kristna. Det är något att vara tacksam för.

Det som emellertid skiljer vårt land från både Kenya och Turkiet är åtminstone två omständigheter:

För det första finns det i vida kretsar i Svenskfinland liksom en osynlig mur runt allt som har med religion att göra. Religion betraktas så till den grad som en privat angelägenhet, att det anses ofint och opassande att t.ex. föra in ett samtal på frågor om kristen tro och kristet liv.

För det andra finns det i vårt land, liksom i hela västvärlden, en växande skara ateister. Och med den världskände engelske biologen Richard Dawkins i spetsen har ateismen i vår tid blivit alltmer aggressiv. Man arbetar målmedvetet och högljutt för att avlägsna all religion från det offentliga rummet. Den utvecklingen kan vi inte blunda för. Vi ser den mer och mer, inte minst i olika medier.

Vilken är utmaningen för oss?

Hur reagerar vi på allt detta? I en mening ska vi, för att anknyta till ett ord i Bibeln, bli som en jude för judarna, dvs. vi ska möta människorna där de är, i deras faktiska livssituation.

Men samtidigt löper vi en stor risk att tona ner och släta ut det unika i vårt kristna budskap, det som inga andra organisationer kan förmedla till vårt land och folk – evangeliet om Jesus Kristus.

Tre exempel tyder på att detta kan vara en av de största utmaningarna för oss idag, som kyrka och som kristna i Svenskfinland.

1. I årets första nummer av Kyrkpressen skrev Mats Björklund, jordbrukare från Pedersöre: "Vi verkar bli mer och mer angelägna om att lyfta fram kyrkans roll som kulturbärare, som representant för något bestående och tidlöst, som bevarare av kulturhistoriskt viktiga byggnader, och så vidare. Allt detta är gott och riktigt. ... Men inget av det nämnda hör till kyrkans egentliga kärnuppdrag. ... Kyrkans kärnuppdrag är att 'gå ut och göra alla folk till lärjungar'. ... Det är kyrkans egentliga syfte. ... Kärnan i kristendomen är Jesus och det faktum att han uppstått från de döda."

2. KCSA:s direktor Sixten Ekstrand skrev nyligen i ett inlägg på Nyckelnbloggen: "Det finns en ängslighet i vår finländska andlighet, en ängslighet för att uppfattas som pinsam om man talar om sin tro. En rädsla för att genast stämplas som mindre tillräknelig och kanske lite fanatisk. Ann Heberlein skrev för rätt många år sedan, att hon inte förstår att man blir präst om man tycker det är pinsamt med Jesus. En bra iakttagelse som också gäller andra än präster."

3. I kyrkomötet har frågan upprepade gånger ställts, varför Kyrkans informationscentral gång på gång ger ut foldrar, broschyrer, olika typer av informationsmaterial om kyrkan – där det ofta är svårt att i innehållet hitta något om Gud, för att inte tala om Jesus Kristus. Är det faktiskt så, att till och med kyrkans egen informationscentral tycker det är lite pinsamt, det här med Jesus?

Slutsats

Mot bakgrunden av det ovannämnda vill jag säga:

Låt oss uppmuntra varandra till att inte sätta vårt ljus under skäppan, utan låta Jesus-ljuset lysa klart – till timlig och evig välsignelse för vårt land och folk!