Fredriksson-SO-11.11.19-GoranS-1Stig-Olof Fredriksson, pensionär, Helsingfors
E-post:  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

I mitt barndomshem vid Rådhusgatan i Vasa sjöng vi ofta ur sångboken Sionsharpan, liksom också hos min mormor och morfar som bodde vid samma gata.

Den sång som morfar ofta ville sjunga var Låt oss nu sjunga, sjunga om Jesu nåd (SH 154). Mormors motsvarande sång var Alla dagar, så Gud sagt, i min bok jag skrivit (SH 474).

Det är intressant att märka hur sådana minnen finns kvar. Jag var bara åtta år när morfar dog år 1949, men ändå minns jag med tacksamhet sångstunderna, som ofta hölls tillsammans med andra släktingar.

Min far Walter, som var resepredikant, hade helt naturligt många sånger som han gärna sjöng vid de möten och andaktsstunder han höll ute i bygderna och hemma med familjen, eller då vänner besökte oss. "Hans" sång var nog ändå SH 164, i den äldre översättningen: Om någon mig utspörja vill min grund till salighet.

Min far berättade om sin mor att hon brukade sjunga för sina tre söner ur Sionsharpan, eller också ur Siionin Kannel, eftersom hennes modersmål var finska. Ofta sjöng hon en sång som numera finns också i Sionsharpan, Det blir något i himlen för barnen att få (SH 510). Hon avslutade då verserna med orden där blir något för Walter att få, eller så satte hon in namnet på någon av de andra bröderna.

För min mor Nanny var det nog sången Blott en dag, ett ögonblick i sänder (SH 239) som hon ofta återkom till. Den sången har också betytt mycket för mig, särskilt i tider av osäkerhet och bekymmer.

Under 1970–1990-talen, bland annat under åren som ofta kallades ”laman”, såg det ut som om jag skulle bli utan arbete hela tre gånger – åren 1977, 1993 och 1995. Men när det kom till kritan hade jag alla gånger hunnit få ett nytt arbete, innan det föregående tog slut. Men innan allt hade ordnat sig, fanns det ofta orsak att sjunga eller be med Lina Sandells ord: Hjälp mig då att vila tryggt och stilla blott vid dina löften, Herre kär ...

I min tjänst i Församlingsförbundet åren 1995–2007 ansvarade jag för de konfirmationsläger som hölls under somrarna – den del av arbetet som jag trivdes allra bäst med!

Under lägerdagarna sjöng vi mycket, oftast ur ett lägersånghäfte med ett femtiotal sånger. I något sammanhang före min tid hade man undersökt vilken av sångerna i häftet som 15–16-åringarna tyckte mest om. För mig var det en glad överraskning att den mest omtyckta sången var Hela vägen går han med mig, o, vad kan jag önska mer (SH 271) – och att det var ungdomar från Helsingfors som hade röstat fram den sången! Jag tror att sångens popularitet berodde på att den talade om omsorg och trygghet – något som kanske många saknar i vår tid.

Då jag för ett par år sedan drabbades av cancer, var det många som kom ihåg mig på olika sätt. Inför operationen fick jag bland annat en hälsning som innehöll just den sången: Hela vägen går han med mig. Då jag skulle rullas in i operationssalen och läkaren frågade om jag kände mig orolig, var det lätt för mig att svara: ”Nej, inte är jag det. Jag vet att det är många som ber för mig!”

Sångerna i Sionsharpan bygger ofta på ord i Bibeln eller på vad textförfattarna erfarit under sin vandring mot det himmelska hemmet. Då vi sjunger eller läser de sångerna, ger de oss glädje, trygghet, kraft och välsignelse!

     Låt oss nu sjunga, sjunga om Jesu nåd!
     Gamla och unga, prisa hans kärleksråd,
     prisa hans dyra nåd!

     Låt oss nu sjunga evigt om denne vän!
     Hjärta och tunga, prisa hans kärlek än,
     här och i himmelen!
                                           (SH 154:1,6)

*

(Sändebudet nr 10/2013)