Apg 28

Inledning: Bibeln berättar inte hur församlingen i Rom hade uppstått. Vem grundade den? Inte Paulus, för han for nu dit första gången. Kanske inte heller Petrus, för församlingen hade tydligen uppstått redan innan han började resa runt. Akvila och Priska var kristna då kejsar Klaudius förvisade dem från Rom år 49 e.Kr. Vi vet säkert att där fanns en stor församling år 57, när Paulus skrev sitt brev till Rom. Det är mycket möjligt att församlingen i Rom uppkom genom verksamheten av de diasporajudar som döptes i Jerusalem den första pingsten.

Fastän Paulus aldrig hade besökt Rom, kände han 25 församlingsmedlemmar vid namn (Rom 16). Först på listan kommer Akvila och Priska, som aposteln hade arbetat med i både Korint och Efesos. Men var hade han lärt känna alla de andra kristna? En möjlighet är att det runtom i Grekland och Mindre Asien bodde många judekristna som förvisats från Rom och att Paulus hade träffat dem på olika ställen. När förvisningsordern sedan togs tillbaka vid Klaudius död år 54, återvände många till sitt hem i Rom. Så gjorde också Akvila och Priska, och deras hem användes för fullt som församlingens samlingsplats vid tiden då Romarbrevet skrevs. Men i gruppen med 25 namn finns också många icke-judiska namn.

Säkert var det just de vänner som är nämnda i Romarbrevet och deras hushåll, som kom emot Paulus ända till småstäderna Forum Appii och Tres Tabernae. (Till den förstnämnda var det 65 km och till den andra 50 km.)

Paulus fångenskap var inte av värsta sort. Julius hade säkertsagt ett gott ord om den här mannen till fångvårdsväsendet i Rom. Och annars också, inte kunde man väl anse att Paulus var en stor brottsling, man hade ju inte ens fått till stånd en anklagelseskrift med anledning av hans "brott". Paulus fick bo i en egen bostad med en soldat, uppenbarligen ändå fjättrad vid sin vakt (20b). Nu behövde den gamla aposteln inte resa runt i världen; världen kom till honom. Kristna från alla möjliga församlingar från när och fjärran gick in och ut genom hans dörr.

Det tog två hela år att vänta på kejsarens beslut. Under den tiden skrevs Efesierbrevet, Kolosserbrevet och Brevet till Filemon. De är skrivna med hjälp av Timoteus. Av breven framkommer att Markus, Aristarkus, Demas och Lukas var hos Paulus åtminstone tidvis och dessutom hade han andra mera tillfälliga besökare.

Men allra först efter att Paulus anlänt till Rom kallade han till sig judarna. I det skedet hade han varit i staden endast tre dagar...

Frågorna: 28:17–31
1. Föreställ er vardagen för en fånge som är fjättrad vid sin vakt.

  • Vilka saker sysslade kanske Paulus med under en dag?

2. Vad visar vers 17 om Paulus förhållande till judarna i detta skede?

  • Vad ville Paulus säga åt sina landsmän med sitt lilla tal (17–20)?
  • Varför började inte Paulus anklaga judarna i Jerusalem för allt ont de hade gjort honom?

3. Vad menar Paulus med orden "Israels hopp" (20)?

  • Vad visar judarnas svar om förhållandet mellan judiska synagogan och den kristna församlingen i Rom år 59 e.Kr. (21–22)?

4. Varför skulle man bestämma ännu en andra dag för att diskutera sakerna (23a)?

  • Fundera på basis av er kännedom om Gamla Testamentet, vad Paulus förkunnade om Guds rike och vad han sade om Jesus när han lånade ord från Gamla Testamentet (23)?
  • Vad är skillnaden mellan att evangelisera bland judarna jämfört med att evangelisera bland hedningarna (23–24)?

5. Vad beror det på att samma argument övertygar en människa, men förstockar en annan (24–25)?

  • Jesus lånade Jesajas ord i verserna 25b–27 i början av sin verksamhet, Paulus i slutet. Vad visar oss dessa verser om evangelisationsarbetets resultat?

6. I vilken situation förhärdar Guds ord sina lyssnare?

  • När har du senast hört om Guds ords förhärdande inverkan?
  • Tänk på ditt eget liv, på vilket sätt hör du Guds ord?

7. Vilka ting kunde Paulus göra för församlingarna under sin fångenskap i Rom (30–31, se även Kol 1:24 och 4:3–4)?

8. I vilket avseende var Paulus sista ord i Apostlagärningarna profetiska (28)?

  • I vers 30 märks att Lukas visste att Paulus fångenskap slutade efter två år. Varför berättade han inte om rättegångens slutresultat, utan avslutade Apostlagärningarna med verserna 30–31?
  • Vad tänker du om den sista versen i Apostlagärningarna?

Sammanfattande frågor:

  • På vilket sätt verkar den helige Ande i de situationer som vår text beskriver?
  • Hur inverkar denna händelse på evangeliets spridning över hela jordklotet?
  • Var i denna text finns evangeliet?

Avslutning: I Rom inträffade också denna episod: Från Filemon, en av de kristna i Kolosse, hade en slav rymt. Denna slav, Onesimus, ville komma så långt bort som möjligt så snabbt som möjligt och rymde till Rom, dit det är 1 600 km fågelvägen. Där sökte han sig av någon anledning till Paulus boplats och kom till tro. Aposteln fäste sig vid den unga mannen som vid en egen son, men ville ändå skicka hem honom, något som också landets lag förpliktade honom att göra. Nu oroade sig Paulus bara för hur Filemon skulle behandla Onesimus. I allmänhet gav slavägarna sina förrymda slavar en sådan risbastu att deras liv var i fara. Som en varning för andra.

Paulus skickade tillbaka Onesimus och sände ett brev med honom. Han vädjade till Filemon att denna skulle skona sin slav från en hård behandling: "jag Paulus, en gammal man och nu en Kristi Jesu fånge. Jag vädjar till dig för mitt barn, som jag har fött i min fångenskap, för Onesimus... Honom skickar jag nu tillbaka till dig. Det är som att sända mitt eget hjärta... en älskad broder... både som människa och som broder i Herren... Har han gjort dig någon orätt eller är skyldig dig något, så för upp det på min räkning..." (Filem. 8–18).

Tänk hur Paulus kunde älska! En ny lärjunge tog aldrig någon annans plats i hans hjärta. Det rymdes alltid mer folk där, nya människor att bry sig om, att lära, att be för.

Paulus hoppades att han skulle bli fri och ämnade komma till Kolosse på besök (Filem. 22). Han saknade säkert sin andliga son, Onesimus.