Men då nu Kristus – såsom också Fadern – lever evigt, så ämnar också jag leva. Då han har övervunnit synden, döden och satan, så vinner också jag i honom seger. Ty jag vet förvisso, att såsom Kristus är i Fadern, så är också jag i Kristus (Joh 17:23), en lem i ”hans kropp och är uppfylld av honom som uppfyller allt i alla.”

Hur vågar jag upphöja mig så högt, att jag håller mig själv för en lem i Guds Sons kropp och honom som mitt huvud? Hur kommer jag, eländiga syndare, jordens stoft, till en så stor ära, som inte ges ens åt himmelens änglar, nämligen att det gudomliga majestätet sänker sig ned så djupt, till mitt usla kött och blod, och förenar sig med mig så fullständigt, att han vill vara en kropp med mig?

Ja, sannerligen är den nåden och äran stor och förunderlig, att sådana som jag upphöjs till att vara Kristi kropp och Guds boning, vi som i oss själva intet annat är än usla syndare, bedrövade själar och eländiga hjärtan, vilka i oss själva känner bara synd och död samt fruktar och fasar för Guds vrede vid tanken på att Gud är mycket långt ifrån oss men satan alldeles nära.

Ändå är just åt sådana denna stora förmån lovad, och just sådana skall trösta sig därmed, att de är Kristi kropps riktiga lemmar och den helige Gudens boningar, i vilka han i sin helige Ande bor och verkar.

Fredrik Gabriel Hedberg
Från Trons lära till salighet (1843)

« Tillbaka