Lutherska Evangeliföreningen grundades år 1873 som en följd av den evangeliska rörelsens utbredning i Finland från 1840-talet. Rörelsen betonade evangeliet om Jesus Kristus och den omedelbara tillgången till syndernas förlåtelse i honom. Betoningen av den fria nåden i Jesus Kristus kontrasterade mot pietismens "längtande, väntande, bidande tro". Pietismen igen hade sina rötter i väckelser som uppstod i Savolax och Österbotten i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet.

Målsättningen för Lutherska Evangeliföreningen, så som den angvas i den första paragrafen i föreningens stadgar som antogs av Kejserliga Senaten 13.11.1873, var ”att i förtröstan på Guds nåd och bistånd utbreda och till livgivande bruk allmännare befordra Evangelii Ord.”

Syftet skulle nås genom "utspridande af Bibeln, hvilken Föreningen alltid ställer i främsta rummet, äfvensom af Luthers skrifter och andra med kyrkoläran noggrant öfverensstämmande böcker, traktater och tidskrifter samt, så vidt ske kann, genom mundtligt vittnesbörd, framburet af kristligt sinnade, för saken lifvade och lämpliga kolportörer.” Föreningens medlemmar skulle bidra till syftet genom personlig verksamhet, till exempel genom att sprida litteratur och ekonomiska gåvor.

I praktiken hade föreningens målsättning en stark koppling till Evangelisk-lutherska kyrkans lära och bekännelse, men tonvikten låg inte på att förstärka folkets kunskaper i Bibeln, läran och bekännelsen, utan på att främja det andliga livet hos folket med ett levande lutherskt trosliv som följd.

Förutom kolportörsverksamhet och bibelförklaringar bestod den regelbundna verksamheten av tidningsutgivande, syföreningar, bönehus- och årsfestverksamhet i huvudstaden samt på lokalt initiativ arrangerade evangelifester.

År 1898 tog Lutherska Evangeliföreningen beslutet att påbörja eget missionsarbete. Då hade föreningen 1190 medlemmar. Föreningens mycket aktiva missionsintresse hade fram tills dess kanaliserats via Finska Missionssällskapet, men samarbetet hade tidvis stött på svårigheter. Evangeliskt aktiva hade varit starkt involverade i Finska Missionssällskapets tillkomst år 1859.

Den tvåspråkiga Lutherska Evangeliföreningen utvidgade alltså sin verksamhet med att påbörja självständigt missionsarbete, i praktiken i Japan. Målsättningen även för missionsarbetet var att bland japanerna utbreda evangeliet om Jesus Kristus. År 1900 sändes de första missionärerna till Japan.

Föreningens lokala verksamheten intensifierades från början av 1900-talet. En rad åtgärder vidtogs i syfte att effektivera verksamheten på lokalplanet. År 1902 antog årsmötet en stadga om uppförande av bönehus ”i landsorten”. Bönehusen skulle stöda verksamheten.

År 1906 organiserade Evangeliföreningens årsmöte verksamheten i lokala kretsar och lokala ungdomsavdelningar. De sistnämnda verkade inom ramen för ett nybildat Evangeliska Ungas förbund (Ungdomsförbundet) – som fortsättning på den 1888 grundade Evangelisk-lutherska Ynglingaföreningen. Åren 1906–1910 grundades 190 sådana ungdomsavdelningar, varav 21 var svenskspråkiga.

Verksamhetsmässigt syntes den lokala etableringen särskilt tydligt under 1900-talets första årtionde. Då ökade antalet lokala evangelifester samtidigt som många av dem utlokaliserades till sidobyar. Också lokala grupperingar som syföreningar bildades och även många bönehus byggdes.

Förutom att Evangeliföreningens verksamhet organiserades lokalt i början av 1900-talet, genomfördes en förvaltningsmässig decentralisering. Under 1800-talet hade föreningen varit strikt centralstyrd. Styrelsen hade beslutsrätt över föreningens verksamhet, ekonomi och personal och ansvarade för övervakningen av allt detta. Ortsbor måste till exempel anhålla hos styrelsen om att få arrangera evangelifester och ta emot kolportörsbesök.

Från 1900-talet ändrades förhållandena då en del av beslutsstrukturen flyttade till lokalplanet. Ungdomsförbundets lokala avdelningar ägde enligt stadgarna 1906 rätt att besluta om ledningen för sin avdelning, dess verksamhet samt även att förvalta sin egen ekonomi.

Ungdomsförbundet verkade i nära anslutning till Evangeliföreningen och var därför ytterst sett underställt dess styrelse och årsmöte. Varje lokal ungdomsavdelning hade alltså en viss beslutsrätt genom sin lokala ”direktion”. Den hade också rätt att sända sin representant till Evangeliska Ungas förbunds årsmöte. De lokala avdelningarna ägde alltså en viss formell påverkningsmöjlighet på central nivå.

Efter den språkliga delningen av Evangeliföreningen fortsatte Svenska Lutherska Evangeliföreningen år 1922 att verka utgående från samma målsättning som under den odelade föreningens tid. De två föreningarna bedrev nu tillsammans missionsverksamheten i Japan.