Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland grundades år 1922. Föreningen tillkom i praktiken genom en språklig, organisatorisk och ekonomisk uppdelning av den 1873 grundade Lutherska Evangeliföreningen i Finland. Den avgörande påstöten till delningen gav en grupp föreningsmedlemmar i Vasa, som i ett brev i april 1921 vände sig till föreningens styrelse och anhöll om den svenskspråkiga verksamhetens avskiljande. "Om denna anhållan hade flere av styrelsens i huvudstaden bosatta svenska medlemmar förenat sig" beskrev föreningens årsberättelse år 1921 saken.

Föreningens styrelse tillsatte den 20 maj 1921 en kommitté för frågans behandling. Utgående från kommitténs betänkande fattade styrelsen vid sammanträde den 1 mars 1922 ett så gott som enhälligt beslut att till årsmötets avgörande "framlägga förslag till omorganisation av föreningens verksamhet."

Bakgrunden till delningen kan sökas i flere faktorer, alla mer eller mindre språkligt betingade. För det första var språkfrågan mycket brännande både före och efter första världskriget. Efter kriget åstadkoms flera konstruktiva förslag och avgöranden, både i samhälle och kyrka. De nya språklagarna godkändes av riksdagen år 1922. Efter flera års förarbete godkände riksdagen samma år förslaget om ett svenskspråkigt stift. Finska Missionssällskapet fick till exempel år 1924 en särskild ledare för den svenska verksamheten. Svenska Söndagsskolförbundet grundades 1925, efter att redan tidigare ha haft en särskild svensk avdelning.

Evangeliföreningens grundare och första ledare hade varit tvåspråkiga. Detsamma gällde många av förkunnarna ända till början av 1900-talet. Efter det blev det vanligare att anställda i föreningen tillhörde enbart endera språkgruppen. Problem uppkom småningom beträffande styrelsens och utskottens protokollspråk, expeditionens språk och bokföringen.

Banbrytare för den språkliga uppdelningen blev föreningens ungdomsförbund, Evangeliska Unga, grundat år 1906. Det var odelat fram till år 1920. I dess ledning stod emellertid två enspråkiga personer, dels lärare Emerik Lyytinen för den finskspråkiga verksamheten, dels predikant Arvid Hydèn för den svenskspråkiga. Den språkliga delningen började på det lokala planet. Kotka fick tll exempel en särskild svensk avdelning år 1910, likaså Borgå år 1917.

När vasabornas skrivelse nådde föreningens styrelse våren 1921, ansåg den tiden vara mogen för en grundlig handläggning av frågan, tillsatte nämnda komrnitté, och när dess förslag var klart ett knappt år senare, förelade styrelsen årsmötet sitt delningsförslag. Förslaget godkändes vid årsmötet "med sällspord enighet".

Vid delningen övergick från den odelade föreningens styrelse sju personer till styrelsen för den nya svenskspråkiga föreningen. De var apotekare K.H. Ekroos, ingenjör Hjalmar Byman, pastor L.L. Byman, kyrkoherde A.J. Bäck, predikant Arvid Hyden, vågmästare K. Kyrklund och kyrkoherde L. Watten. Styrelsen kompletterades med fem personer: kyrkoherde lmmanuel Bäck, kyrkoherde G.A. Fleege, vicehäradshövding L. Nordling, pastor W. Söderholm och kyrkoherde K.G. Wikström.

Under de följande femtio åren var medlemsantalet i styrelsen konstant tolv och sammanlagt fyrtioåtta personer var invalda som ordinarie medlemmar. Fem personer var under de femtio åren ordförande: apotekare K.H. Ekroos 1922-–1925, kontraktsprosten A.J. Bäck 1925–1936, vicehäradshövding L. Nordling 1936–1957, domprosten Y.R. Bäck 1957–1969 och kyrkoherde Lars Julin 1969–1973. Likaså hade föreningen under de första femtio åren fem verksamhetsledare: ingenjör Hjalmar Byman 1922–1944, prosten Walfrid Söderholm 1944–1952, pastor Samuel Häggqvist 1952–1959, prosten Anders Gustaf Stjemberg 1959–1968 och direktor Helge Hilden 1968–1978.

1920- och 1930-talen kännetecknades av en försiktig men medveten utbyggnad av verksamheten. Bönehusens antal ökade, förlagsverksamheten visade stigande siffror, medlemsantalet steg, ungdomsförbundet fann sina organisatoriska former, tanken på en egen folkhögskola ledde till grundandet av Evangeliska folkhögskolan i Österbotten och den evangeliska sången fann nya uttryck i strängband, okända i den finskspråkiga evangeliska verksamheten.

Tiden efter andra världskriget förde med sig ett uppsving i lekmannaverksamheten: predikantbristen från 1920- och 1930-talet var ett minne blott. Krigstidens allvarsskugga och väckelsen i slutet av 1940-talet förde med sig hunger efter Guds ord. Föreningens tidskrifter gick ut i tydligt ökade upplagor. År 1948 fick Södra Finland en evangeliska folkhögskola i Hangö.

Den enda verksamhetsgren som led av den språkliga delningen var missionsarbetet. Japanmissionen låg i praktiken i den finskspråkiga föreningens händer och den personliga kontakten med missionsfåltet var svår att upprätthålla. Detta förändrades från år 1963 då den nya Kenyamissionen förde med sig ett ökad missionsunderstöd och en påtaglig missionsiver såväl inom SLEF som i mångorgå stift.

Från slutet av 1950-talet vidtog en omfattande byggnadsverksamhet. Många bönehus renoverades eller ersattes med nya. Nybygget på folkhögskolan i Vasa år 1965 var ett ekonomiskt krävande företag för det evangeliska folket.

Till Evangeliska Ungas Förbund hörde i början av 1960-talet totalt 73 avdelningar fördelade på Österbotten, Åboland, Åland och Nyland. Under 1960-och 1970-talen införskaffades lägerområden i Österbotten och på Åland. Ett glädjeämne under 1970-talet var ungdomarnas aktivitet som bland annat syntes i en nybildad ungdomskör 1971. En drygt tio år lång och livlig tälmissionsepok vidtog från år 1972.

Efter en stadgeändring år 1994 (som trädde i kraft 1995) ändrades styrelsens medlemsantal till nio samt därtill tre suppleanter. Åren 1972–2019 har SLEF:s styrelse haft sju olika ordföranden: prosten Håkan Bäck 1974–1979, prosten Alf Lönnquist 1980–1984 och 1991–1992, prosten Helge Hildén 1985–1987, pastor Gustav Norrback 1988–1990, byggmästare John Lasén 1993–1994, pastor Leif Erikson 1995–1999, professor Ingvar Dahlbacka 2000–

Under motsvarande tidsperiod har fem personer skött ledarskapet för SLEF: Sven Klemets föreståndare 1981–1986, Tord Carlström 1988–1993, Göran Stenlund 1995–2018 samt Albert Häggblom 2018– . Tidvis var föreningen således utan ledande tjänsteman.