Sändebudet 12/2009, ledaren

Leif Erikson

Ibland upplever vi att Gud är långt borta. När lidande och nöd drabbar, när Gud inte tycks höra våra böner, då kan vi tycka att Gud är långt borta – ja rentav frånvarande. Psaltarens psalmer och Jobs bok i Gamla testamentet ger exempel på hur människor upplevde att Gud är långt borta.

Under den såkallade upplysningstiden på 1700-talet förekom en uppfattning om Gud som brukar kallas för deism. Deisterna tänkte sig Gud som Skapare, men inte som uppehållare. De föreställde sig Gud som en urmakare som har gjort en klocka och dragit upp den, men som sedan låter klockan ticka av sig själv. Deismens gud är långt borta.

Julens budskap berättar om att Gud har kommit oss nära i Jesus från Nasaret. ”Ordet blev människa och bodde bland oss…” Det här kallas för inkarnationen – från latinets ”in caro” – i köttet.

Ett av de många namn som krubbans barn fick var ju Immanuel, som betyder ”Gud med oss”. Gud är alltså inte långt borta, utan han är med oss i sin enfödde Son. Jesus sade ofta: Himmelriket är nära.

Gud steg ner till oss inte bara för att vi inte skulle behöva känna oss övergivna, utan han gjorde det framför allt för att frälsa oss. I den nicaenska trosbekännelsen heter det om Guds Son att han ”för oss människor och för vår salighets skull har stigit ner från himmelen och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria och blivit människa.”

Annorlunda uttryckt: när vi inte genom vårt förnuft eller vår moral kunde komma upp till Gud kom ha ner till oss. Jungfru Maria fick i samband med bebådelsen veta att hennes barn skulle heta Jesus och att han skulle ”frälsa sitt folk från deras synder”.

Läran om Kristus – kristologin – är viktig i den kristna kyrkan och för oss kristna. En rätt kristologi är nödvändig för att vi skall kunna tala om en Gud som är nära. Jesus Kristus är ”sann Gud och sann människa” – inte till hälften Gud och till hälften människa – utan helt och hållet Gud och helt och fullt människa – eller ”gudamänniskan” som han också kallas.

Därför kan vi tillsammans med Kyrkan tro att jungfru Maria är gudaföderskan (grek: theotókos) och sjunga med i julsången: ”…där Gud i nattens timmar ren vilar uppå strå.”

Hur skall vi då få del av Guds närvaro i Jesus Kristus. Jo, han kommer nära oss var och en i sitt Ord och i sina sakrament. I det förkunnade evangeliet räcks oss Ordet som blev kött, nämligen Guds egen Son. Vi får i tron ta emot honom själv och alla hans gåvor och välsignelser: syndernas förlåtelse, liv och salighet.

När vi talar om Guds närvaro skall vi inte glömma bort sakramenten – dopet och nattvarden. Det finns nämligen ett nära samband mellan inkarnationen och Kristi närvaro i sakramenten. Liksom Gud har tagit mänsklig gestalt i människan Jesus Kristus, är denne själv närvarande i sakramenten. Därför är vattnet i dopet ett ”gudomligt vatten” och nattvardens bröd och vin är Kristi kropp och blod.

I evangeliet hör vi Guds röst, i dopet växer vi samman med Kristus och i nattvarden får vi del av Kristi kropp och blod. Eftersom Jesus Kristus är sann Gud och sann människa så kan vi vara övertygade om att den treenige Guden kommer till oss och är oss nära just i nådemedlen.

En viktig reformatorisk princip är nämligen att ”det ändliga rymmer det oändliga” (lat: finitium capax infiniti). Liksom gudomligt och mänskligt förenas i Kristi person är den treenige Guden med sina gåvor närvarande i yttre sakramentala tecken.

Kristen tro innebär inte att vi har rätta tankar och åsikter om en Gud som är långt borta, utan om att han själv stiger ner till oss och förenar sig med oss i Ordet och i sakramenten.

I fornkyrkan talade man om Kristi tre födelser. Kristus är ”född av Faderns väsen före all tid”, han föddes av jungfru Maria i tiden och han föds i våra hjärtan genom tron.

Vi upplever inte alltid denna Guds närvaro fastän han har kommit till oss i Jesus Kristus och fastän han kommer till oss i nådemedlen så att vi förenas med honom. Men vi får tro att han är oss nära därför att han har lovat det i sitt Ord.

Kanske är den Treenige oss allra närmast när han upplevs som långt borta – ibland rentav frånvarande. Herren säger nämligen genom sin profet: ”Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.” (Jes 57:15)