Sändebudet 9/2009, ledaren

Brita Jern

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland håller som bäst på att slå fast en strategi för sitt missionsarbete. Kyrkans officiella missionsarbete firar i år 150 år, eftersom Finska Missionssällskapet grundades år 1859. Med tiden kom flera missionssällskap in i bilden, och missionsarbete genom dessa sällskap blev det naturliga sättet att bedriva yttre mission i det lutherska Finland.

För närvarande har vår lutherska kyrka sju officiella missionsorganisationer. Förutom Finska Missionssällskapet, Bibelsällskapet och Evangeliföreningarna har Folkmissionen, Såningsmannen och Budbärarna mandat att utföra vår kyrkas mission i utlandet.

Utvecklingen i andra länder har tagit andra vändningar, men i Finland konstaterade förstärkta biskopsmötet år 1969 att kyrkan inte har någon orsak att vid sidan om missionssällskapen grunda något eget missionsorgan. Den lutherska kyrkan i Finland fastslog att den räknar missionsorganisationernas mission som sin egen. År 1975 inrättade kyrkomötet Kyrkans missionscentral (KMC) med uppgiften att samordna organisationernas arbete.

Även om strategier ligger i tiden, är den aktuella missionsstrategin en gammal tanke. Den är lika mycket en slutpunkt på en lång process, som ett startskott för nya åtgärder. Redan på 1980-talet var en missionsstrategi aktuell i kyrkomötet. Sedan dess har olika kommittéer suttit och olika betänkanden getts ut.

År 2006 fick kyrkans missionskommitté i uppgift att under biskop Simo Peuras ledning formulera ett förslag till missionsstrategi för vår kyrka. Förslaget blev klart i våras, och synpunkter på förslaget har inbegärts av olika aktörer inom missionsarbetet före medlet av september månad. Därefter kommer förslaget att föreläggas kyrkomötet.

Strategin ger principer och visioner för kyrkans missionsarbete, där också församlingarna ses som subjekt. Missionsorganisationernas och Utlandshjälpens ställning klargörs. I enlighet med strategin kommer kyrkostyrelsen i framtiden att sluta avtal med varje enskild missionsorganisation. På detta sätt kommer varje organisation att behålla sin självständiga ställning, men också tillsammans med övriga organisationer, församlingarna och stiften dra upp gemensamma riktlinjer för det framtida missionsarbetet.

Enligt strategin är mission en central del av kyrkans identitet. Kyrkans och dess medlemmars uppgift är att utbreda evangeliet till dem som inte är kristna. Som styrka i det sammanhanget ses det starka samarbetet mellan församlingarna och missionsorganisationerna.

Utmaningarna är dock att bevara de frivilliga arbetsinsatserna, att få missionsaspekten med i all församlingsverksamhet och att få ett närmare samarbete mellan missionsorganisationerna. Missionsarbetets koppling till invandrararbetet bör också stärkas, likaså samarbetet och växelverkan med kyrkor i Asien, Afrika och Latinamerika.

Endast en tredjedel av världens befolkning är kristen. I strategin sägs att missionsarbetet särskilt skall fokusera på de områden där det kristna vittnesbördet saknas eller förekommer endast sparsamt.

Missionsorganisationerna ses som aktörer som betjänar församlingarna. En av målsättningarna med strategin är att intensifiera såväl samarbetet mellan missionsorganisationerna som mellan dem och församlingarna.

Frågan om diakonins ställning har varit en av nötterna att knäcka i arbetet med strategidokumentet. Internationell diakoni utförs av Kyrkans Utlandshjälp men utgör också en del av missionsorganisationernas arbete utomlands. Utmaningen är att få dessa aktörers samarbete och arbetsfördelning att fungera både i våra egna församlingar och på fälten utomlands.

Strategins vision är att stärka vår kyrkas delaktighet i världsmissionen, att öka resurserna för missionsarbetet och att rikta in sig på områden där de icke-kristnas andel är stor. När det gäller församlingarna är visionen att missionsarbetet och den internationella diakonin skall ses som församlingarnas grunduppgift, att det frivilliga arbetet stärks och att församlingarna aktivt riktar sig utåt, också till de nya finländarna, invandrarna.

I ett strategidokument om mission och missionsarbete, skulle man gärna läsa tydliga principer för till exempel balansen mellan missionärsinsatser och ekonomiskt stöd till fälten i utlandet, få direktiv om proportionerna mellan evangelisation och diakoni, eller om resursfördelningen mellan nådda och onådda folkgrupper.

Till största delen handlar strategin dock inte om dessa frågor utan om hur missionens hemmafront skall vara organiserad. Att strategin lyckas foga ihop den delvis splittrade hemmafronten är dokumentets främsta förtjänst.

Det är positivt att missionsorganisationernas arbete får ett klart erkännande i strategin. Allt arbete som har gjorts för att bevara den unika särarten i vår kyrkas missionsarbete är värt en eloge. Om sedan den enskilda församlingsmedlemmen upplever den konkreta missionsuppgiften som sin egen uppgift, och om den uppgiften befrämjar Guds rikes tillväxt, då har strategin nått sitt syfte.

Strategier i alla ära, men vi vet att Anden blåser vart han vill. Därför bör vår första och främsta strategi vara att hålla oss nära Gud och hans ord, så att han kan använda oss som han har tänkt, både som kyrka och som enskilda kristna.