Sändebudet 2/2010, ledaren

Leif Erikson

Allt kan missbrukas. Det finns många avarter av politiska ideologier, filosofiska system och religioner – också av kristendomen. Mycket som har gjorts i Guds namn har inte varit i enlighet med hans goda vilja.

Även kristna ledargestalters trosuppfattningar kan förvrängas och tillämpas på ett sätt som är främmande för dessa. När ledarna är döda förvanskas deras budskap av efterföljarna.

Det här gäller också reformatorn Martin Luther och den lutherska etiken. Inom de lutherska folkkyrkorna – också i vårt land – pågår idag livliga diskussioner i sexualetiska frågor där man försöker motivera nymodigheter och förändringar med stöd av Bibeln och Luther.

Man tar då gärna sin utgångspunkt i den så kallade naturliga lagen, som Paulus beskriver när han i sitt brev till romarna säger att ”det som lagen kräver är skrivet i deras (hedningarnas) hjärtan” (Rom 2:14).

Av det här drar man slutsatsen att den skrivna lagen – Guds tio bud – inte behöver läras ut eller förkunnas eftersom alla människor automatiskt vet vad som är rätt och fel.

I den moderna etiska diskussionen hänvisar man också gärna till Jesu egen sammanfattning av de tio budorden i det dubbla kärleksbudet och till den gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem.” (Matt 7:12).

Med stöd av det här gör man sedan gällande att kärleken står över enskilda bud och förbud i Bibeln och att man därför kan motivera avsteg från Bibelns konkreta föreskrifter med hänsyn just till kärleken. Allt handlande som kan sägas vara kärleksfullt och som inte skadar någon anses vara rätt och riktigt. För Gud är ju kärleken.

På vilket sätt är då det här missbruk av den biblisk-lutherska etiken? Det är helt riktigt att Luther själv tillmätte den naturliga lagen stor betydelse. Men det betyder inte att han skulle ha ansett den vara tillräcklig eller att den automatiskt leder människor rätt.

Redan det faktum att det finns så många olika uppfattningar av vad som är rätt och fel är ett bevis för att den naturliga lagen inte är tillräcklig. Man kan också undra varför Luther skrev sina katekeser – som börjar med de tio budorden – ifall han ansåg att vi människor genom den naturliga lagen själva vet vad som är rätt?

Luther var också väl medveten om att synden har förmörkat både människornas hjärtan och förnuft och att vi därför behöver vägledning för att veta vad som är rätt. Den naturliga lagen räcker alltså inte till. I princip borde den göra det, men eftersom vi förvränger Guds goda vilja behöver vi den skrivna lagen för att kunna handla rätt.

Det är också sant att Luther betonade kärleken i allt kristet handlande. Men det innebar inte att han skulle ha använt kärleken som ett slagträ för att omintetgöra Guds klara och tydliga vilja, som är ett uttryck just för Guds kärlek. Kärleken som begrepp är mycket mångtydig och kan därför fyllas med nästan vilket innehåll som helst.

Docent Olli-Pekka Vainio framhåller att Luther var särskilt mån om att slå vakt om sådana bud och förbud i Bibeln som handlar om sexuellt beteende eftersom människans förnuft speciellt i sådana frågor leder annorlunda än Guds ord.

I sin uppgörelse med de så kallade antinomisterna på 1530-talet kom Luther att starkt betona den skrivna lagens betydelse. Han medger att hans tal om den kristnes frihet från lagen och dess slaveri under de första åren av reformationen senare kom att missförstås och att lagen därför bör inskärpas för de självsäkra och elaka lagbrytarna som varken bryr sig om Gud eller om människor.

Vainio betonar att den naturliga morallagen enligt Luther alltid är förbunden med Guds väsen och att människans naturliga förnuft därför inte är någon fri och pålitlig skapare av moral. Den naturliga lagen och dess giltighet är därför beroende av Guds vägledning och handlande med människan.

Ett vanligt sätt att argumentera i modern luthersk teologi är att tala om de två korgarna: lärans korg och etikens korg. Läran är oföränderlig och etiken föränderlig, säger man.

Det här resonemanget har enligt Vainio ett visst stöd i Luther-texter, men när man använder det fel skapar man en ”gummibandsetik” och hamnar i rena relativismen. Luther själv räknade nämligen med att inte bara trosläran utan också Guds lag är objektiv och oföränderlig. Fastän vi enligt reformatorn har en viss frihet när vi skall tillämpa Guds tio bud i olika livssituationer, får vi inte försöka förändra Guds goda vilja.

Synden har fördärvat inte bara vår vilja att göra rätt, utan också vårt förnuft. Därför kan inte enbart kärleken och förnuftet fungera som grund för den kristna etiken. Det behövs någonting som korrigerar och vägleder vår kärlek och vårt förnuft och som ger oss kraft att handla rätt, nämligen Guds uppenbarade vilja i Skriften.