Sändebudet 3/2010, ledaren

Brita Jern

Då jag var liten satt jag dagligen med min farmor och tittade på när hon gjorde upp brasa, skalade potatis, knådade deg. Oavbrutet berättade hon. Oftast var det folksagor, men en stående önskan, som hon så gott som varje dag tillmötesgick, var att berätta om ”hur det var förr”.

Farmor berättade om folk, vad de mötte och upplevde, hur de handlade och tänkte. Eftersom min farmor var en troende kristen fick jag en hel del vanlig vardagskristendom på köpet. Farmor berättade om problem som fanns, hur Gud hjälpte, hur Gud tröstade i sorg och gav krafter i den dagliga kampen.

Vem berättar för dagens barn? Och vad berättas? Är det överhuvudtaget viktigt att berätta något från förr i tiden?

Ett av de första tecknen på en döende kultur är att berättelsen tagit slut. Det vanliga i mindre, skriftlösa folkstammar är att traderingen, det muntliga berättandet, fungerar. De äldre berättar för de yngre vad som hänt i stammen under gångna tider, vad stammedlemmarna tror på, vad som är viktigt att veta och kunna för att överleva. Särskilda händelser, naturfenomen eller ovanliga besök förs också vidare. Den dag då denna berättelse upphör är stammens identitet i fara. Det är berättandet som håller ihop samhället.

I andra kulturer, där det skriftliga materialet funnits länge, sker berättandet också i skriftlig form. I vår egen kultur har den muntliga och skriftliga berättelsen löpt parallellt. Idag är den integrerad, till exempel i olika nätmiljöer har vanligt prat blivit skriftligt.

Kulturer löper risk att gå under om berättandet försvinner. Intresseorganisationer och föreningar löper också risk att tappa sin identitet om man inte lyckas förmedla sitt budskap till nya generationer. De värderingar och insikter som vi vill slå vakt om skall vi alltså vinnlägga oss om att föra vidare.

Vad är det då som vi i Evangeliföreningen upplever som omistligt? Den evangeliska rörelsen bildades i tiden därför att folk fann den fria nåden, evangeliet, så viktigt att man dels ville ge det vidare till andra människor i samtiden och dels vidare till kommande generationer. Skriftspridningen till exempel, tjänade detta syfte.

Frågan är hur vi i Evangeliföreningen för detta arv vidare till dagens ungdomar. Känner de till den omistliga skatten, evangeliet, den fria nåden i Jesus Kristus? Fråga dem!

I dagens samhälle sker berättandet på nya arenor. ”Ljugarbänken” i bybutiken har ersatts av telefoner och på senare år av bloggandet på nätet. Berättelserna verkar inte sina, men vad berättas? Finns evangeliet med längre?

Vad hjärtat är fullt av, det talar munnen, står det i Bibeln. Människor som lever nära Gud och hans ord omsätter också i vardagen det som de erfar i sin vandring med Gud. Gud finns med i det praktiska livet och allting får en annan dimension än det hade haft utan honom. Därför, om vi vill förmedla något av värde och vikt vidare till våra barn och medmänniskor, skall vi hålla oss nära Gud och hans ord. Det är där det börjar. Men sedan skall vi alltså inte tiga om det som gäller Gud och tron när vi lägger ut texten för andra. Låt nätet veta! Låt grannen veta!

Jesus använde sig i berättandet av liknelser och händelser ur verkligheten. Han förde genom dem fram olika poänger, ibland hemliga för åhörarna. Vi kan gärna studera Jesu berättelser, både för att höra honom själv berätta och för att där finna Guds rike, som han berättar så många liknelser om.

Alla de tillfällen vi får att berätta något för andra, skall vi utnyttja till att få med också evangeliet, budskapet om Frälsaren Jesus Kristus. Här får vi ta kvinnorna vid Jesu grav som modell, gå ut och berätta om tidernas uppståndelse! En positiv uppståndelse som inte bara gällde då och dem, utan nu och oss, och alla andra!

Vi som är kristna har med andra ord något att berätta. Vem har du att berätta för?