Sändebudet 6/2010, ledaren

Ingvar Dahlbacka

När sockenadjunkten Fredrik Östring höll sin första predikan i Munsala kyrka en majsöndag 1838 var kyrkan fullsatt. Från när och fjärran hade sockenfolket kommit samman för att lyssna till den märklige predikanten. Fredrik Östring var en anhängare av den pietistiska väckelse som vid denna tid vann ingång i många församlingar i svenska Österbotten. Det sägs att många kom av nyfikenhet. De ville med egna ögon se väckelseprästen och höra vad han hade att förtälja.

Det blev en predikan som de sent skulle glömma. Enligt Anders Svedberg var det många munsalabor som den dagen fick ett styng i sitt hjärta. En Andens pingstvind blåste över bygden och folk kom till omtanke om sin frälsning. Östrings första predikan blev startskottet till den omfattande väckelse som under de följande åren växte sig stark i Munsala.

Det var en väckelse i pietistisk anda och den kännetecknades av en sträng och allvarlig fromhet. Ett yttre karaktärsdrag för väckelsens anhängare var att flertalet av dem bar skörtdräkt. Så allmän var väckelsen i Munsala i början av 1840-talet att det fanns vissa byar där så gott som hela den vuxna befolkningen bar denna dräkt.

Från denna tid blev Munsala mötesplats för många olika väckelserörelser. Under 1870-talet fick i synnerhet den evangeliska rörelsen anhängare i församlingen. Den evangeliska rörelsen hade uppstått under 1840-talet i Åbotrakten genom Fredrik Gabriel Hedbergs starka betoning av evangeliets nådelöften. Den spred sig under de följande decennierna till Nyland, Åland och även till Österbotten.

Det var framför allt genom Johannes Bäcks och vissa andra prästers förkunnelse under 1870-talet som den fick ett starkare fotfäste i de österbottniska församlingarna. Under 1880-talet fick den evangeliska rörelsen många anhängare i Munsala.

När Munsalaborna år 1893 skulle välja ny kyrkoherde var den evangeliska rörelsen så stark att den evangeliske kandidaten Gustaf von Essen därför fick majoritet i valet och blev kyrkoherde i församlingen. Under von Essens tid byggdes evangeliska bönehus både i Pensala och Hirvlax.

Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna i Nykarleby älv. I dag kunde vi ställa frågan: Vad blev det av den väckelse som som var så stark under 1800-talet i Munsala och i många andra församlingar i vårt land? Det är inte lätt att ge ett enkelt svar på den frågan.

Stundom flammade väckelseelden upp och nya människor värmdes av dess glöd. Men så kom det tider när det verkade som om väckelselågan helt skulle ha falnat. Det blåste snåla och kalla vindar och det som förr var så levande och varmt verkade vara helt dött och kallt.

Och ändå: När vi minst anade det började öknen blomma på nytt. Ordet satte hjärtan i brand och sångerna från Sion trotsade allt motstånd. Kristi evangelium öppnade nya hjärtan till glädje, till lovsång och till tjänst i Guds rike. Så går väckelsen fram också i dag. Varje gång en syndare får del av evangeliets rikedom, då är väckelse för handen.

När Evangeliföreningen firar sin årsfest i Munsala den 1–4 juli i år sker det i en bygd där väckelsens vindar under olika tider har varit starka. Det sker i en bygd där den evangeliska rörelsen genom åren har haft många anhängare.

Sedan slutet av 1960-talet har Evangeliföreningen haft ett av sina lägerområden just i Munsala. Lägerområdet Klippan har i synnerhet för den unga generationen fått bli en plats dit man gärna söker sig till läger och samlingar kring Guds ord.

För väckelsens folk har det varit angeläget att få samlas kring Guds ord. De yttre omständigheterna har växlat. Ofta kom man samman i kyrkor och bönehus, men man kunde också mötas i hemmen eller ute i det fria. Det viktiga var att man fick lyssna till Ordet. Det gav vägledning, det gav styrka och det gav framför allt ett hopp inför evigheten.

Det som också har varit ett av väckelsens kännetecken är sången. Man sjöng ut sin sorg över den egna otillräckligheten och världens ondska, men framför allt blev sången en tolk för den glädje som man ägde i Frälsaren. Och i sången fick man erfara att man hörde samman. Man delade vardagens allehanda, men framför allt delade man det himmelska hoppet.

Visst fanns det motsättningar inom väckelsen och stridigheterna lyste ingalunda med sin frånvaro. Ändå höll man samman. Alla behövde Guds nåd, och därför var ingen förmer än den andra. Man arbetade sida vid sida för att Kristi evangelium skulle nå ut till så många som möjligt. För man visste att det bara fanns ett enda namn i vilket frälsningen låg gömd, nämligen Kristusnamnet. Därför fanns det ingenting som var viktigare än att Kristus blev känd, trodd och älskad.

Gud vill alltfort väckelse. Han vill väcka dig och mig. Också i dag verkar han genom sitt Ord och sin Ande. Därför är det viktigt att vi söker oss till de platser där Ordet förkunnas. Årsfesten är en sådan plats. Därför säger vi till varandra: Väl mött i Munsala de första dagarna i juli!

I tro under himmelens skyar
vi vandrar i fädernas spår,
vi bidar i städer och byar
en Andens och Gudsrikets vår.
(Psb 427:4)