Sändebudet 8/2010, ledaren

Leif Erikson

I luthersk teologi talar vi ibland om andligt och världsligt regemente. Med det menar vi att Gud styr och uppehåller sin skapelse på två sätt: dels genom Ord och sakrament i Kyrkan och dels genom olika myndigheter och lagstiftning i samhället.

De två regementena har ett nära samband med varandra. Bakom dem står den högste makthavaren Herren Gud, som är både skapare och frälsare. Men regementena skall också hållas isär. För att uttrycka det kort och enkelt: Kyrkan skall sköta sitt och samhället sitt.

Men så har det inte alltid varit. Under medeltiden rådde under många hundra år i Europa en symbios mellan kyrkan och staten. Likadant var det även under enhetskulturens tid i Norden. Kyrkosocknen var ett exempel på det här.

Genom att banden mellan kyrka och stat i Norden stegvis har uppluckrats under de senaste årtiondena har regementsläran också kommit mera till sin rätt.

Ändå finns risken alltfort att de båda regementena blandas samman – något som är till skada för båda. I en kolumn i den kyrkliga tidningen Kotimaa (17.7) varnar Lappo-biskopen Simo Peura för det här.

Som exempel nämner han att de politiska partierna har börjat använda sig av kyrkans språk och talar om t.ex. tro, hopp, kärlek och glädje. Kyrkan å sin sida har börjat intressera sig för sådant som traditionellt hört samhället till: kultur, hälsovård och klimatfrågor.

Det här låter kanske inte så farligt, men ifall regementena blandas samman får det fatala följder för det kristna budskapet. Biskop Peura framhåller helt riktigt att ifall kyrkan inte sköter sitt utan blir en samhällelig aktör förvandlas evangeliet till lag.

Hur kan då kyrkan ge sig in på statens och samhällets ansvarsområde? Det sker t.ex. om den kristna förkunnelsen börjar handla om samhällsfrågor. Den här faran ökar i takt med att kyrkan upplever att den marginaliseras och kanske rentav tappar tron på sin uppgift. Då kan kyrkan börja söka sitt berättigande genom att engagera sig i samhällsfrågor och glömmer Jesu ord: ”Mitt rike är inte av denna världen.”

Naturligtvis har kyrkan ett ansvar också för det som sker i samhället, men evangeliets innehåll är varken rättvisa, jämlikhet eller demokrati, utan syndernas förlåtelse. Evangeliet har nämligen primärt med människans Guds-förhållande och hjärta att göra.

Däremot har evangeliet nog följder med sig för livet i samhället. De som tar emot evangeliet i tro engagerar sig ofta ivrigt för den värld Gud har skapat. Det gör de i sin vardag i de uppgifter Gud har kallat dem till.

På det här sättet har det kristna glädjebudskapet under många hundra år bidragit till att vi idag lever i ett förhållandevis gott samhälle där rättvisa och medmänsklighet råder.

Men som sagt: evangeliet genom vilket Gud regerar i det andliga regementet riktar sig till människans hjärta, medan Gud genom samhällets myndigheter och lagstiftning uppehåller kroppen och livet i världen.

Hur kan då samhället inkräkta på kyrkans område? Enligt Luther skall samhällets myndigheter och lagstiftning bl.a. garantera kyrkans frihet. Det betyder att man från statsmaktens sida inte får tvinga kyrkan att fatta beslut som strider mot dess tro och lära. Om så sker har samhället blandat sig i kyrkans angelägenheter på ett otillbörligt sätt. Kyrkan skall ju vara fri och självständig i förhållande till staten.

I den diskussion om äktenskapslagstiftningen som nu pågår i vårt land finns det en uppenbar risk att politiker ivrigt påhejade av massmedia kommer att försöka påverka – och kanske också tvinga – den evangelisk-lutherska kyrkan att fatta beslut som går stick i stäv med Bibeln och Kyrkans långa tradition.

I praktiken kan det innebära att präster i framtiden mot sin övertygelse och vilja tvingas att välsigna och/eller viga homosexuella par. På sikt kan det handla om att också den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland – liksom Svenska kyrkan – hamnar att gå in för en könsneutral äktenskapsuppfattning.

Våra biskopar brukar vara snabba att framhålla att den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inte längre är någon statskyrka, utan en folkkyrka. Det stämmer, men det här förhållandet kan ändra snabbare än vi tror. Därför gäller det för biskoparna och andra kyrkliga beslutfattare på olika nivåer att stå på sig och värna om kyrkans frihet och oberoende.

En som gör det är biskop emeritus Erik Vikström som i en insändare i Hbl (8.8.2010) skriver bl.a.: ”… jag tycker att också vår lutherska folkkyrka på grund av sin klara lära på denna punkt frimodigt skall … stå på sig om lagstiftaren vill tvinga kyrkan att ändra på formulären och sin vigselpraxis.”