| Pionjären C. O. Rosenius – publicist, själavårdare och predikant |
|
|
Rune Imberg
De yttre ramarna i C. O. Rosenius liv är välkända.[1] Han föddes 1816 som son till komministern Anders Rosenius och hans hustru Sara Margareta Norenius. Efter studier vid i Umeå och därefter gymnasiet i Härnösand, 1833–37, som inte ledde till studentexamen, påbörjade han studier i teologi vid Uppsala universitet. Han arbetade som informator i ett par familjer, däribland på Länna gård i Huddinge. Han avbröt sina universitetsstudier 1840, utan att avlägga examen, för att bli medhjälpare till metodistpredikanten George Scott i Stockholm. År 1842 tvingades Scott, bl a efter uppviglande skriverier i Aftonbladet, att fly från Sverige. Därmed blev Rosenius tvungen att självständigt driva vidare stora delar av det arbete som Scott initierat. Formellt sett arbetade Rosenius som ”stadsmissionär” i Stockholm under åren 1841–63, anställd av The Foreign Evangelical Society, New York. Han är dock mest känd för sina insatser i tidningen Pietisten som han utgav 1842–68. Samtidigt redigerade han Missions-Tidning, som senare slogs samman med Evangeliska Fosterlands-Stiftelsens tidning Budbäraren. Rosenius var 1856 med om att grunda EFS, Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen, och var i praktiken dess ledande ideolog. Han var även involverad i att starta ett par viktiga diakonala institutioner, diakonissanstalten Ersta i Stockholm och Stockholms stadsmission. Han var styrelseledamot i Evangeliska alliansen och i Stockholms traktatsällskap. Från 1857 till sin död var han predikant i Betlehemskyrkan i Stockholm. Rosenius dog i febr. 1868 efter en kort tids sjukdom. Han var sedan 1843 gift med Agatha Lindberg i ett som synes lyckligt äktenskap. De fick tillsammans sju barn, varav tre dog i unga år. – Sonen Josef blev komminister i Klara församling i Stockholm. Mest känd av barnen var den yngste sonen, Efraim Rosenius, som blev journalist och rörde sig i radikala kretsar (till vännerna hörde bl a statsministrarna Hjalmar Branting och Karl Staaff). LitteraturUnder de 140 år som gått sedan Rosenius dog, har det utkommit en rikhaltig litteratur om honom. Den första biografin över hans liv och gärning trycktes samma år som han dog, 1868; i sin första upplaga hette den Teckning av Carl Olof Rosenii lif och verksamhet. Redan här möter man ett par intressanta fakta. Trots att boken utkom bara drygt ett halvår efter hans död är den, fortfarande, ett av de viktigaste arbetena om honom, vilket utgör ett gott vittnesbörd om författarnas skicklighet och kompetens. Vilka var de då? Jo, Rosenius sekreterare (tänk att han hade en sådan!), Amy Moberg, och hans goda vän Lina Sandell.[2] Redan här möter vi alltså några anmärkningsvärda fakta. Vi kommer i fortsättningen att se, att det finns många överraskande detaljer att notera i anslutning till hans liv och gärning. En av de viktigaste religiösa biografierna i Sverige skrevs för 140 år sedan – producerades på ett halvår – är författad av två kvinnor! Utöver denna biografi har det getts ut 15–20 böcker om Rosenius. Några utgör doktorsavhandlingar, andra är mer traditionella biografier. Den viktigaste boken är C. O. Rosenius, hans liv och gärning av Sven Lodin. En av de mest överraskande studierna är skriven av Fader Gunnar, d v s Gunnar Rosendal: Lag och evangelium i Rosenii betraktelser. Boken ingår i hans berömda serie Rätte lärare. Det faktum att Rosendal, en av högkyrklighetens pionjärer i Sverige, kunde lyfta fram den lågkyrklige lekmannapredikanten med sympati och förståelse väckte naturligtvis uppmärksamhet när boken kom ut på 1940-talet. Den viktigaste Rosenius-boken skrevs alltså för mer än 50 år sedan (Lodin, 1956), medan den grundläggande biografin utkom för 140 år sedan. Det finns alltså anledning att ta till sig Aleksandler Radlers bedömning av Rosenius och litteraturen om honom: I Sverige är hans inflytande stort; han torde kunna betraktas som den viktigaste svenske väckelsepredikanten… Som teolog har han emellertid fram till idag uppmärksammats mycket litet utanför Skandinavien och som forskningsobjekt varit en angelägenhet för några få specialister. Även när man betraktar den svenska Roseniusforskningen kan man säga att han i den vetenskapliga teologin inte varit föremål för ett intresse som mot svarar hans stora kyrkohistoriska betydelse.[3] Naturligtvis finns det ett antal moderna, vetenskapliga framställningar om Rosenius, men de är överlag kortfattade och ingår i samlingsverk.[4] Det viktigaste moderna arbetet om Rosenius torde vara Allan Hofgrens biografi i Svenskt Biografiskt Lexikon, tyvärr dock på bara några sidor.[5] Det finns alltså goda möjligheter att föra Rosenius-forskningen framåt idag! Viktiga perspektivSå här långt har vi rört oss med allmänt kända fakta. Men för att lära känna Rosenius på djupet, behöver vi notera ett viktigt faktum: Det räcker inte med en teologisk analys av t ex Dagbetraktelserna, utan det är viktigt att samtidigt sätta in honom i ett historiskt och kyrkohistoriskt sammanhang.[6] Först då blir det möjligt att verkligen förstå hans teologi och begripa varför han är en av de viktigaste personerna i nordisk kyrkohistoria. För egen del vill jag lyfta fram några perspektiv som särskilt betydelsefulla när vi nu behandlar ”Rosenii liv och verksamhet”. Till att börja med: som pionjär. Därefter, i fallande ordning, som publicist, själasörjare och predikant. Dessa begrepp ska vara till hjälp att förklara varför Rosenius är en så betydande teolog och personlighet i svensk kyrkohistoria. Bakgrund och uppväxtC. O. Rosenius växte upp i en prästfamilj, men inte vilken som helst. Till saken hör även att han växte upp i Norrland och att det var i en prästfamilj som präglades av väckelsemiljö. Som Lodin träffande kommenterat, har Norrland vid ett par till fällen gjort särskilt tydliga avtryck på den kyrkohistoriska utvecklingen, varav det ena var under 1800-talet.[7] Fadern, Anders Rosenius, var aktiv i den nyevangeliska väckelsen. Byaböner, som annars i princip var förbjudna enligt det s k konventikelplakatet (1726–1858), var tillåtna i delar av Norrland p g a de långa avstånden. Detta innebar att det fanns en tradition av lekmannaledda andakter / gudstjänster i denna landsända. – Den lågkyrkliga lekmannaväckelse, där C. O. Rosenius kom att bli den obestridlige ledaren, hade många av sina rötter både i den landsända där han växte upp och i den väckelsemiljö som präglade hans uppväxt. En viktig händelse i Rosenius andliga utveckling inträffade när han var 14–15 år, för många kristna är den åldern en avgörelsetid. Han kom att läsa biskop Erik Pontoppidans Trosspegel. Läsningen ledde till ett andligt genombrott. Det är tänkvärt att det var den pietistiske dansk-norske biskopen Pontoppidan som influerade honom: Utanför Sverige är det främst i pietistiskt färgade kretsar i Danmark och Norge som Rosenius haft sitt stora genomslag: ”Han … fann omsider allt för tydligt, ej blott att författarens ord woro sanna, utan att han sjelf war ett förtappelsens barn, främmande för det lif som af Gudi är. Han hade nemligen förut läsit något om de heliga martyrers lidande och trofasthet, och därunder (i all wälmening men blindhet), beslutit att i sina dagar blifwa en from man, en trofast Jesu bekännare – han wisste ej att dertill fordrades en ny födelse. Nu såg han det. Han blef sedan under sin bättring, mycket olycklig för några synder, som samma tid uppwaknade, men omsider genom Christi kärlek frigjord och mycket lycklig, glad och salig. Han lefwer ännu, och, som wi hoppas, i nåden, i Andens skola aldrig utlärd.”[8] Trots att detta utgör en av de mest citerade passagerna i svensk kyrkohistoria fi nns det anledning att fästa uppmärksamhet vid ett par detaljer. Redan som tonåring fick han ett intresse för martyrskildringar som resulterade i en av de få böcker han någonsin gav ut, bearbetningen av Hagerups martyrhistoria.[9] – Hans utsaga om ”ny födelse” är värd att notera: Den måste få effekter för hans syn på sakramenten; hans syn på dessa har ju varit omdiskuterad. – Det kan noteras att Rosenius skrev detta år 1845, när han var 29 år.[10] En viktig effekt av detta andliga genombrott var att den unge Rosenius, redan som fem tonåring, började att leda läsarsamlingar då man ”läste Luther” (”den käre Luther”). Han fick också impulser från andra sammanhang, däribland herrnhutismen och Anders Nohrborgs postilla. Betydelsefulla var också kontakterna med en kristen kvinna som blivit en andlig ledare i bygden, som ett slags ”profetissa” eller själavårdare, Maja Lisa Söderlund. Under sin tid vid gymnasiet i Härnösand ägnade han stora delar av sin tid till läsning av Bibeln och Luther samt andlig brevväxling med vänner. Han ledde också samlingar som påminner om vår tids bibelstudier och hemgrupper; då kallades de för konventiklar och var olagliga. Alla religiösa samlingar förutom familjeandakter skulle ledas av församlingspräster. Det var utan större saknad som Rosenius flyttade till Uppsala för att studera teologi i avsikt att bli präst. Studierna var dock ganska halvhjärtade och avbröts så småningom. VändpunktenDen stora vändpunkten i Rosenius liv inträffade 1839–40; nu i efterskott kan man konstatera hur betydelsefull den kom att bli för svensk kyrkohistoria. År 1839 hade den engelske metodistpredikanten George Scott (från 1830 verksam som ett slags missionär i Sverige) hjälpt den unge, villrådige Rosenius att ta sig igenom en troskris. Till saken hör, att angreppen mot Scott snarast väckte intresse hos Rosenius att ta denna själavårdskontakt.[11] Följande år, 1840, rekryterade Scott den 24-årige Rosenius till att bli hans medhjälpare.[12] Anställningen i sig var unik i dåtidens svenska samhälle. Den enda kyrkliga ”karriärväg” som fanns för unga män var i princip prästtjänst. Nu fick lutheranen Rosenius möjlighet att under ledning av en metodistpredikant få en för den tiden unik skolning i förkunnelse och själavård.[13] Angreppen mot Scott ökade gradvis. År 1842 jagade pöbeln i Stockholm, uppeggad av smädande teaterföreställningar och hånfulla attacker i tidningen Aftonbladet, iväg Scott ur landet. Helt plötsligt fann Rosenius att han förestod en liten men dynamisk missionsverksamhet i Stockholm. Därtill blev han, helt överraskande, redaktör för ett par tidningar. Det var nu, 26 år gammal, som Rosenius utvecklades till att bli den pionjär som han förblev till sin död 26 år senare. Hans gärning kan summeras med tre ord: publicist, själavårdare och predikant. Han beskrev själv sitt arbete på följande sätt i ett brev till USA 1849: ”Mitt arbete låter sig så uppdelas. Först redigeringen av de tvenne tidskrifterna, Missionstidningen och Pietisten. För det andra dagliga samtal med bekymrade, eller själavård. För det tredje predikandet vid våra sammankomster. För det fjärde korrespondensen med våra vänner ute på landsbygden. Det är väsentligen morgontimmarna före kl. 10, vilka användas till författarskap och redigering. Senare under dagen får jag ingen stillhet härtill. Men även under de många samtalen har det visat sig, att Herrens ord icke återkommer fåfängt.”[14] PublicistenNog för att mycket kan sägas om C. O. Rosenius, men en av de mest underskattade sidorna är samtidigt en av de viktigaste: Publicisten. I och för sig var Rosenius anställd som ”stadsmissionär” i Stockholm i drygt 20 år, men hans största och mest bestående insats ligger, anmärkningsvärt nog, på den publicistiska sidan. Bortsett från utgivningen av Hagerups martyrbok, gav han knappast ut några egna böcker. Den viktigaste delen av sin egen litterära verksamhet verkar han ha kanaliserat via tidningen Pietisten.[15] Men där blev han desto mer framgångsrik. Efter några knackiga år lyckades han arbeta upp tidningen till att bli den största i Sverige – näst störst var Aftonbladet.[16] Den lön han fick från USA som stadsmissionär, plus intäkterna från hans båda tidningar, ledde tydligen till en ganska komfortabel ekonomi.[17] Särskilt Pietisten nådde ut ganska långt, och så småningom fick den tryckas om i några upplagor. Däremot var den inte särskilt läsvänlig. Det stora genomslaget för ”Rosenius-läsandet” kom genom hans Dagbetraktelser, redigerade av Amy Moberg och Lina Sandell. I mitten på 1950-talet, knappt 90 år efter sin död, var Rosenius en av de mest spridda svenska författarna genom alla tider. Enbart Selma Lagerlöf och August Strindberg låg ”klart före” i spridning.[18] Fram till 1956 hade ungefär 2 miljoner exemplar av hans skrifter spridits på svenska och på andra språk ytterligare en miljon. Av den svenska utgivningen motsvarades ca 10 % av Dagbetraktelserna, som hade tryckts i 36 upplagor och 180.000 ex. Det var alltså i hög grad tack vare författarna Rosenius och Lina Sandell som EFS-förlaget en tid kom att bli det största i Sverige.[19] Återigen är vissa fakta anmärkningsvärda: Nästan alla skrifter av Rosenius är, ovanligt nog, efter hans död framredigerade ur en enda tidning, Pietisten. Och vidare: Den skrift som betytt allra mest för Rosenius-läsandet både i Sverige och utomlands, tillika en av de viktigaste svenska teologiska skrifterna någonsin, är Dagbetraktelserna – en bok som redigerats av två kvinnor, återigen Amy Moberg och Lina Sandell. Mest ”credit” för detta arbete brukar Moberg få, men uppenbarligen var Sandell också aktiv i arbetet.[20] – Det är ganska märkligt att svensk forskning inte har ägnat något större intresse åt att den redaktionella processen bakom detta klassiska verk.[21] SjälavårdarenI över ett århundrade har Rosenius förkunnat in i hundratusentals svenska hem genom sina skrifter. Till och med Evert Taube lyssnade till läsning av Pietisten i sin barndom![22] Rosenius har, vid sidan av sin publicistiska verksamhet, varit en av de stora själavårdarna i svensk kyrkohistoria. Många var det genom sin förkunnelse i predikstolen, andra genom sin personliga själavård (t ex Sellergren), andra främst genom sina skrifter (t ex Schartau). Rosenius kan väl sägas ha varit en framstående själavårdare på alla tre sätten – hans betydelse som predikant är dock anmärkningsvärd, med tanke på att hans predikoverksamhet egentligen var olaglig ända fram till 1858.[23] På ett alldeles särskilt sätt lyckades Rosenius nå fram till många människor som led av tvivel och anfäktelser. En intressant skildring som både fångar upp viktiga drag i hans förkunnelse och visar den effekt de kunde få på människor är skriven av Axel B. Svensson; han blev också sedermera lekmannapredikant och publicist, därtill ledare för Missionssällskapet Bibeltrogna Vänner i över 50 år.[24] Han har beskrivit sitt andliga genombrott (nyåret 1890?) på följande sätt: ”En tisdagseftermiddag på nyåret följde Axel med sin svåger till ett bönemöte i en av stugorna i byn. Ingen predikant var närvarande, utan svågern läste ett stycke ur Pietisten av C. O. Rosenius. När han läst en stund bad han sin följeslagare [Svensson] att fortsätta. Det underliga var, att denne kunde inte neka. Han började läsa. Först utan att särskilt tänka på vad han läste. Men sedan hände det något. Orden hos Rosenius grep honom. De tog honom helt fången. Han läste något som han aldrig tidigare lagt märke till. Det var inte någon ny underfundig hypotes, byggt på mänskliga antaganden. – Han stannade upp. Han läste en gång till. Och hans själ fylldes av en obeskrivlig frid, en lycka och glädje, som inte gick att uttrycka i ord. Han såg, vad han förr inte sett. Han erfor något, som han inte trodde att en människa skulle kunna uppleva. Gud och syndaren möttes. Så lydde orden: ’Se då här: denna syndaförlåtelse, denna förlossning, som nu är nämnd, den tillhör varje människa, from och ofrom, trogen och otrogen. Du må vara hurudan du kan, så äro åtminstone dina synder borttagna, utplånade, förlåtna, i havets djup kastade – detta skedde i Kristi dödstimma. Blir du fördömd, så sker det icke för dina synder utan för din otro, ditt bortoblivande. Vill du åter komma till Gud, bliva hans egen och hava hans nåd, så är intet hinder, du är varje stund kärkommen; såsom Herren själv säger: ’Den till mig kommer kastar jag icke ut.’ Här är intet undantag; utan vem som helst som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst. Vem som helst, den där vill, var och en, och om dina synder vore blodröda – så lyda den store barmhärtige Herrens egna ord.’ Så hade undret skett. Hans ögon hade öppnats. Det var oförklarligt för honom själv. Han som ända sedan barndomen varit övertygad om omvändelsens nödvändighet och gång efter annan stått så nära en avgörelse, han hade nu gripits fången av evangeliets enkla, rena sanning...”[25] Denna skildring är intressant på olika sätt. Den skildrar hur människor kunde komma till ett andligt genombrott utan att uppleva några himlastormande upplevelser; det räckte uppenbarligen med att lyssna till en högläsning av Rosenius förkunnelse. Men det är också intressant att notera den passage som jag kursiverat, som är karaktäristisk för hans förkunnelse. Arvet från RoseniusUnder Rosenius egen livstid var han en betydande predikant, som i många år predikade för fulla kyrkor, detta trots att han regelbundet kallades upp till polismyndigheterna. Han predikade aldrig oombedd, men när han blev kallad ställde han upp, med hänvisning till sin tolkning av art. XIV i Augsburgska bekännelsen och Luthers lära om det allmänna prästadömet.[26] Hans fysiska stämma har varit tyst i mer än 140 år, men hans arv lever fortfarande kvar. Fortfarande ges hans skrifter ut på nytt, men idag talar han också till oss på ett speciellt sätt som en själavårdande psalmförfattare. • Med Gud och hans vänskap (helst sjungen med så många som möjligt av de tio verserna!) leder han Guds folk under vandringen mot evigheten i en triumfhymn • Dikten I en djup, oändlig skog är en av de märkligaste religiösa dikter som skrivits på svenska språket • Sist men inte minst: Nästan inget på svenska kan mäta sig med psalmen Ängsliga hjärta, upp ur din dvala; den är oöverträffad i sin analys av den kristnes kamp och trygghet! Det är inte överraskande, att det funnits personer som kritiskt granskat både Rosenius verksamhet och drag i hans förkunnelse. Samtidigt måste det konstateras, att få människor i Norden har, som han, fått vara ett Guds redskap för att leda människor till tro. Det är ingen tillfällighet att en av de populäraste Rosenius-antologierna på senare tid har namnet: Vägledning till frid. Det var just det han ville ge, vägledning till frid – och mycket av den växte fram ur hans egen andliga kamp!
P. S. En viktig fråga, som inte kan behandlas här, utan måste behandlas separat, är Rosenius relation till kristenheten i Finland, inte minst till F. G. Hedberg. I ett tidigt skede såg Rosenius Hedberg som en Luther ”i miniatyr” och sig själv som en ”mycket liten Melanchthon”. Deras relation genomgick dock med tiden stora förändringar.[27]
Fotnoter
|
Bokhandel och förlag| Närmast kommande händelser |
|---|
|
Se hela kalendern... |
|