Henrik Östman

I den här artikeln är min uppgift att svara på några av de vanligaste invändningarna mot apologetik, vilka ofta bygger på olika missförstånd. I svaren kommer jag samtidigt att ge några av de viktigaste skälen för apologetik. Avsikten är att visa varför kristen apologetik inte bara är möjlig, utan också viktig och nödvändig idag. Kristen tro kritiseras och attackeras, och vår uppgift som kristna är att försvara den (1 Petr 3:15).

Som grund använder jag en engelskspråkig artikel skriven av en av de ledande kristna apologeterna i vår tid, Norman Geisler, professor i teologi vid Southern Evangelical Seminary i North Carolina, USA. Jag har kraftigt reviderat och förkortat den samt utökat med egna kommentarer och material från andra källor.

Invändningar utifrån Bibeln

1. ”Bibeln behöver inte försvaras”

En invändning som ofta görs är att Bibeln inte behöver försvaras, den skall bara brukas. Man hänvisar gärna till ett bibelord: ”Guds ord är levande och verksamt…” (Hebr 4:12). Ibland används en bild: Bibeln är som ett lejon, som inte behöver försvaras. Ett lejon kan försvara sig själv, det är bara att släppa det löst.

Flera saker kan sägas om detta. För det första ger påståendet orsak till frågan om Bibeln verkligen är Guds ord. Som kristna vet vi att den är Guds ord, det bästa som finns och att den talar för sig själv. Men hur skall en kritiskt inställd person övertygas om att just Bibeln är Guds ord, och inte Koranen, Mormons bok eller någon annan bok? För att avgöra den frågan måste man ha något slags bevis.

För det andra skulle ingen kristen utan vidare acceptera en muslims påstående att Koranen ”är levande och verksam och skarpare än ett tveeggat svärd…” Vi skulle själva kräva bevis innan vi gör oss mödan att pröva.

För det tredje är analogin till lejonet missledande. Ett lejons rytande ”talar för sig självt” bara därför att vi genom tidigare kunskap vet vad ett lejon (eller andra vilda djur) kan göra. Utan egna erfarenheter av eller berättelser om lejonets farlighet skulle dess rytande inte ha någon auktoritet. På samma sätt finns det ingen anledning att acceptera en auktoritet utan att ha något slags bevis för den auktoriteten.

2. ”Bara den helige Ande kan leda någon till Gud”

Bibeln lär att frälsningen är ett verk av den helige Ande. Bara Gud kan övertyga och omvända en människa (Joh 16:8, Ef 2:1, Tit 3:5–7). Detta är naturligtvis sant, och förnekas inte av någon bibeltroende kristen. Vi måste ändå hålla två saker i minnet.

För det första lär Bibeln inte att den helige Ande alltid kommer att göra sitt verk helt skilt från människans förnuft och utan alla argument. Det handlar inte om antingen Anden eller förnuftet, utan den helige Ande kan använda olika medel, också goda förnuftsskäl, när han kallar rationella människor.

För det andra tror inte heller apologeter att apologetiken frälser någon. Det gäller att inse apologetikens begränsningar. Dess uppgift är inte att ersätta förkunnelsen av evangeliet. Genom att röja undan intellektuella hinder som finns i vägen i människornas hjärtan kan apologetiken bereda vägen för evangeliet, som genom Andens verk väcker tron på Kristus. Aposteln Paulus skriver: ”Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.” (2 Kor 10:4–5)

3. Paulus sade att man inte kan lära känna Gud genom förnuftet. Aposteln skriver att världen ”inte lärde känna Gud genom visheten” (1 Kor 1:21) Därför menar man att det mänskliga förnuftet inte kan leda någon till Gud.

Igen måste man hålla med om att det mänskliga förnuftet i sig inte kan leda någon till Gud. Bibelstället kan ändå inte betyda att det inte finns exempelvis rationella skäl för Guds existens. Paulus säger nämligen i Romarbrevet att Guds existens är så ”uppenbar” att till och med hedningarna är utan ursäkt. Han påpekar att Gud har uppenbarat sig både i skapelsen (Rom 1:19–20) och i samvetet (Rom 2:12–15). Detta brukar kallas för den allmänna uppenbarelsen. Vidare handlar kontexten i 1 Korintierbrevet inte om Guds existens, utan om evangeliet om korset. Det kan man inte lära känna genom förnuftet, tvärtom är det en ”dårskap” för människans tankeförmåga.

Därför är Paulus tal om världen som ”inte lärde känna Gud genom visheten” inte en motsats till hans ord om människans principiella förmåga att veta något om Gud genom den allmänna uppenbarelsen. Snarare syftar han på människans dåraktiga förkastande av korsets budskap.

Slutligen använder sig Paulus själv av förnuftsargument. I samma brev ger han sitt tyngst vägande apologetiska argument för den kristna tron – de många ögonvittnesbörden till Jesu uppståndelse, vilka även hans medarbetare Lukas kallar ”många bevis” (Apg 1:3).

Betyder inte det här att vi kan lära känna Gud genom vårt förnuft? Nej. Även om den fallna människan genom sitt förnuft vet att det existerar en personlig Gud som har skapat världen, ”undertrycker” hon sanningen (Rom 1:18, Folkbibeln) eller ”håller [den] fången” (B2000) i orättfärdighet, så att hon ”förblindas” av sina ”falska föreställningar” och hennes sinne ”förmörkas” (1:21). Detta leder till att människorna, fastän de känner till Gud, blir dårar och tillber sina egna avgudar istället (1:22–25).

Den allmänna uppenbarelsen medför alltså ett ansvar, men den är inte tillräcklig för att den fallna människan skall lära känna Gud. Hon behöver också den särskilda uppenbarelsen i Kristus och Bibeln för att hitta fram.

Det är detta människans förblindade och förmörkade förnuft som apologetiken kan hjälpa. Om apologetiken lyckas röja undan en människas intellektuella hinder för exempelvis tron på Guds existens och Kristi uppståndelse (den klassiska apologetikens två huvudområden) och hon fortfarande inte tror, avslöjar den att hennes problem inte är intellektuellt utan moraliskt – att hon inte vill tro.

4. ”Apologetik används inte i Bibeln”

Om det är förenligt med Bibelns budskap att använda apologetik, varför ser vi då inte mer av det i Bibeln? Det finns två grundläggande missförstånd som kan ligga bakom denna fråga.

För det första var Bibeln i direkt mening inte skriven för icke-troende utan för de troende. Eftersom judarna redan trodde på Gud (GT) och de kristna på Kristus (NT), fanns det inget behov av att bevisa dessa sanningar för dem. Apologetiken är i första hand avsedd för dem som inte tror för att de skall få skäl för att tro.

För det andra används apologetik likväl på många ställen i Bibeln. Några exempel: 1) Första Moseboks första kapitel konfronterar tydligt föreställningar om skapelsen som fanns i Mellanöstern under antiken. 2) Mose under i Egypten var en apologi (= ett försvar) för att Gud talade genom honom (2 Mos 4:1–9). 3) Elia använde apologetik på berget Karmel när han genom ett under bevisade att Herren är Gud, och inte Baal (1 Kung 18). 4) Jesus var ständigt sysselsatt med apologetik när han genom tecken och under bevisade att han var Guds son (Joh 3:2, Apg 2:22). 5) Aposteln Paulus utförde apologetik när han i Lystra utifrån naturen visade för hedningarna att universums Gud existerar och att avgudadyrkan är fel (Apg 14), 6) liksom när han resonerade med filosoferna på Areopagen och gav dem argument för Guds existens utifrån både naturen och historien (Apg 17).

Invändningar utifrån andra källor än Bibeln

1. ”Det mänskliga förnuftet kan inte säga något om Gud”

En del kritiker hävdar att förnuftet inte kan ge oss information om Gud. Men en noggrann undersökning av påståendet visar att det är självupphävande och inte stämmer.

I invändningen påstås att förnuftet inte kan användas i fråga om Gud. Men detta påstående i sig självt används som en förnuftig utsaga i fråga om Gud. För att säga att förnuftet inte kan användas i fråga om Gud, måste man använda förnuftet i fråga om Gud i själva det påståendet. Alltså är förnuftet ofrånkomligt. Man kan inte förneka förnuftet utan att samtidigt använda det.

Dessutom kan förnuftet säga oss något om Gud – åtminstone rent hypotetiskt. Till exempel, om Gud existerar, är det ett falskt påstående att han inte existerar. Och om Gud är en nödvändig varelse, kan han inte icke-existera. Vidare säger logiken att om Gud är Skapare och vi skapade varelser, är vi inte Gud.

Likaså säger förnuftet att om Gud är allsmäktig, så kan han inte skapa en sten som är så tung att han inte kan lyfta den. För vad han än kan skapa, kan han också lyfta. Men en dylik sten är en logisk omöjlighet. Det är som att skapa en fyrkantig triangel – det är själva begreppet som är meningslöst. Att Gud inte kan skapa en sådan sten innebär därför ingen begränsning av hans allmakt. Därmed har vanligt förnuft och dess regler, logiken, igen hjälpt oss att säga något om Gud.

2. ”Man kan inte bevisa Gud eller kristendomen med förnuftet”

Enligt en annan invändning kan man inte bevisa Guds existens med det mänskliga förnuftet. Svaret beror på vad man menar med ordet ”bevisa”.

Om ”bevisa” betyder att demonstrera med matematisk precision, skulle de flesta gudstroende (teister) hålla med om att Guds existens inte kan bevisas. En orsak är att matematiken sysslar med det abstrakta, medan Guds (eller något annats) existens handlar om konkret, verklig existens.

Om man med ”bevisa” däremot avser ”ge adekvata argument för” eller ”ge goda skäl för”, verkar det vara så att man kan bevisa Guds existens och kristendomens sanning. Faktum är att många apologeter har presenterat sådana argument och att människor har kommit till tro genom att läsa det som de har skrivit.

3. ”Ingen kan övertygas om religiösa sanningar genom förnuftet”

Enligt denna invändning blir ingen människa någonsin övertygad om en religiös sanning genom förnuftet. Psykologiska, personliga och andra subjektiva faktorer avgör religiösa beslut, inte rationella argument.

Till detta kan man fråga, om någon någonsin har hört talas om någon som kommit till tro därför att han eller hon tyckte att det var irrationellt eller absurt att göra så? Den stora majoriteten av människor som tror på Gud och på Kristus gör det tvärtom därför att de finner det förnuftigt och vettigt att göra det.

För det andra sammanblandas i dylika påståenden den tro som man tror med (fides qua) med den tro som man tror på, det vill säga trosinnehållet (fides quae). Den personliga, frälsande tron på Gud och Kristus är av det första slaget. Den baserar sig inte enbart på bevis eller på förnuftet, och den är framför allt en personlig tillit. Men samtidigt uppstår den inte oberoende av bevis eller förnuft.

Man kan jämföra med två vardagliga bilder. Varje förnuftig människa ser efter att det finns ett golv i hissen innan hon stiger in. Varje rationell människa vill ha något slag av bevis på att ett flygplan kan flyga innan hon kliver in i det. I båda de här exemplen föregår det som man tror på (fides quae) tron som man tror med (fides qua). Apologetiken finns till för tron av det förstnämnda slaget. Den erbjuder argument för Guds existens, för att Kristus är Guds son, för att Bibeln är Guds ord och så vidare. En omvändelse är ett trossteg i ljuset av argument, inte ett trossprång ut i mörkret utan alla argument.

Till kända personer som enligt egen utsago kommit till tro delvis med hjälp av apologetiska resonemang hör bl.a. kyrkofadern Augustinus, filosofiprofessorn Anthony Flew (från ateist till teist), biskop Bo Giertz, juridikprofessorn Simon Greenleaf, författaren C.S. Lewis, journalisterna och författarna Frank Morrison och Lee Strobel, samt många andra.

4. ”Apologetik är bara till för de intellektuella och vältaliga, inte för vanliga kristna”

Det här är inte ett argument mot apologetik i allmänhet, utan ett påstående att apologetiken inte är relevant för alla, därför att alla inte anses ha förmågan att ta emot och använda den.

Det är visserligen sant att Skaparen har gett människorna olika gåvor. Alla har inte samma förmåga att till exempel tänka i abstrakta teoretiska banor och presentera filosofiska argument. Men Gud har gett alla människor ett förnuft. Därför kan alla kristna använda trons försvar på sin egen nivå. Bara det att man visar att man själv har tänkt igenom sina trosföreställningar och grunden för att tro på dem, kan undanröja fördomar och väcka respekt hos icke-troende.

Att ta del av apologetiska argument kan också hjälpa kristna att få sin egen tro styrkt och bekräftad på det rationella planet, vilket ofta ger en ökad frimodighet i vittnesbördet och förkunnelsen.

Vidare kräver apologetik i praktiken inte bara rationella och retoriska förmågor. Den är ingen intellektuell lek, utan syftar till att genom personligt bemötande på olika sätt övertyga icke-troende om kristendomens sanning. Målet är inte att vinna en debatt, utan att vinna en medmänniska. Till det behöver vi också andra av de gåvor som Gud har gett. Den kristnes livsföring och förnuftsskäl kan tillsammans vara verktygen som övertygar en människa om kristendomens sanning. Ytterst är ju sanningen en person, Jesus Kristus.

Källor:

Boa, Kenneth & Bowman, Robert: Faith Has Its Reasons. Integrative Approaches to Defending Christianity. Second Edition, 2006.

Geisler, Norman: The Need for Defending the Faith, 1996.

http://www.normangeisler.net/theneedforapologetics.html

Gustavsson, Stefan: Kristen på goda grunder. Om sanning i en tid av tvivel, 1997.

Kreeft, Peter & Tacelli, Ronald: Handbook of Christian Apologetics, 1994.