Åke Lillas

Från Getabergen på Åland har man en betagande utsikt över den åländska skärgården. Man ser glittrande fjärdar, kobbar och skär så långt ögat når. På bergets topp finns ett stenkummel med en slipad stenplatta överst. På plattan är orden ”Se Gud i naturen” ingraverade. Med den åländska skärgårdens fängslande panorama framför sig är det inte svårt att se Gud i naturen.

Bibeln hävdar att Gud har skapat hela världen och att han uppenbarar sig i sin skapelse. Paulus förkunnade för atenarna på Areopagen: ”Gud är den som har skapat världen och allt som är i den. Han ... är Herre över himmel och jord... han som åt alla ger liv och anda och allt... Han har av en enda människa skapat alla människor och folk, för att de skall bo över hela jorden.” (Apg 17:24– 26) Till romarna skriver han: ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” (Rom 1:20)

Vad vittnar då skapelsen om Gud? Låt oss belysa det med ett par exempel.

Studera makrokosmos – universum

Jesaja manar oss att blicka upp mot himlavalvet: ”Lyft upp era ögon mot höjden och se: Vem har skapat allt detta? Vem för härskaran däruppe fram i räknade skaror? Genom sin stora makt och sin väldiga kraft nämner han dem alla vid namn – ingen enda uteblir.” (Jes 40:26) Följer vi Jesajas råd och lyfter våra blickar mot himlen, kan vi med blotta ögat räkna ungefär 2000 stjärnor. Men stjärnhimlen består av miljoner och åter miljoner stjärnor. Man har sagt, att det finns flera stjärnor i universum än sandkorn på alla världens sandstränder. I tidningen Illustrerad vetenskap ställdes frågan om det här kan vara sant. Och tidningen presenterade ett svar. Enligt beräkningar torde det finnas 5 triljarder (siffran 5 med tjugoen nollor efter) sandkorn på världens sandstränder. Men antalet stjärnor i världsrymden är ungefär 70 triljarder enligt beräkningar som astronomer gjort år 2003. Alltså finns det mångdubbelt fler stjärnor i världsrymden än sandkorn på alla världens sandstränder! Kan vi fatta det?

Redan konung David såg rymden som ett vittnesbörd om Guds storhet. ”Himlarna vittnar om Guds härlighet, himlavalvet förkunnar hans händers verk. Den ena dagen talar om det för den andra, den ena natten kungör det för den andra, utan tal och utan ord, deras röst hörs inte. De når ut över hela jorden, deras ord når till världens ände.” (Ps 19:2–5)

Om antalet stjärnor är ofattbart, så är också avstånden i universum det.

Man brukar räkna avstånden i ljusår. Ljuset rör sig med den enorma hastigheten 300.000 km per sekund. På ett enda dygn hinner ljuset tillryggalägga 26 000 miljoner km. Hur långt ljuset hinner på ett enda år kan vi knappast fatta. Vårt solsystem hör till en galax, ett diskusformat stjärnsystem, som kallas Vintergatan. För att färdas från galaxens ena kant till den andra behöver ljuset 100.000 ljusår. Med nuvarande teleskop påstår man sig kunna se ända bortåt 10 miljarder ljusår från jorden. Trots det har man inte lyckats hitta någon yttre gräns för världsalltet. Vår slutsats måste bli: Bakom ett oändligt stort universum står en oändligt mäktig Skapare.

Professor Osmo Tiililä säger: ”Gå ut alldeles ensam för att lära er tillvarons ABC under den höga stjärnhimlen. Blicka in i tomheten ovanför er. Ropa mot den! Lyssna! Hur långt bort bär ert rop? Räck ut er hand för att för att rycka himlen ner... gör vadhelst ni vill – ert hjärta pressas dock samman av en iskall visshet: allt mitt högmod är bedrägeri.” (Tiililä Osmo: Guds folks skam och ära s. 5) Inför universums storhet är människan ett intet. Också konung David kom till samma slutsats: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har skapat, vad är då en människa eftersom du tänker på henne, en människoson eftersom du tar dig an honom? (Ps 8:4–5)

Studera mikrokosmos – tillvarons minsta beståndsdelar

Låt oss nu gå till tillvarons andra ytterlighet: mikrokosmos – det lillas värld. En atom är ett grundämnes minsta del. För att förstå hur liten en atom är skall vi göra följande tankeexperiment. Börja med en enda atom av väte, det lättaste grundämne som finns. Dubblera antalet så får du 2 atomer. Dubblera ytterligare så får du 4, 8, 16 o.s.v. Först då du dubblerat 79 gånger har du kommit upp i antalet väteatomer som ryms i 1 gram väte. Det blir ett enormt stort antal, mycket större än man kunde tro!

Trots att makro- och mikrokosmos i storlek skiljer sig totalt från varandra, finns det ända vissa likheter mellan dem. Atomen liknar ett solsystem i miniatyr. Elektronerna, som kretsar i bestämda banor runt atomkärnan, är i proportion till sin storlek, lika avlägsna från kärnan som planeterna från solen. Hastigheten hos dessa elektroner är enorm. De kan kretsa flera miljoner varv runt kärnan på en miljondels sekund. Allting omkring oss är uppbyggt av atomer, men det märkliga är, att atomerna (liksom universum) mest består av tomrum. Atomerna hålls samman av elektronernas snabba rörelse kring kärnan. Ju djupare forskarna tränger in i mikrokosmos sinnrika värld, desto mer avslöjas av de förunderliga lagar Skaparen lagt ner i sin skapelse.

Studera allt det vanliga runt omkring dig!

Men för att se Guds under behöver vi inte studera världsrymden med avancerade spegelteleskop eller materiens minsta beståndsdelar med sofistikerade elektronmikroskop. Det räcker ofta med att begrunda det alldeles vanliga runt omkring oss. Redan naturens skönhet, t.ex. en vacker solnedgång vid havet, trädens sprakande färger en höstdag eller flammande norrsken en vinternatt är talande vittnesbörd om Gud som en stor och vis Skapare. Psalmisten utbrister: ”Herren är en stor Gud, en stor konung över alla gudar. Han har jordens djup i sin hand, och bergens höjder är hans. Hans är havet, ty han har gjort det, och det torra har hans händer format. Kom, låt oss falla ner och tillbe, låt oss böja knä för Herren, vår skapare.” (Ps 95:3–6) ”Herre, härskarornas Gud, vem är du? Stark är Herren, och din trofasthet omger dig. Du är den som råder över det stolta havet. När dess böljor reser sig stillar du dem...Din är himlen, din är också jorden. Du har grundat världen och allt som finns i den.” (Ps 89:9–10, 12)

Också Jesus uppmanar oss att studera naturens värld och tänka på Guds vishet och omsorg. ”Se på himlens fåglar. De sår inte, de skördar inte och samlar inte i lador, och ändå föder er himmelske Fader dem.” (Matt 6:26) Flyttfåglarna och deras höst- och vårflyttningar kan inte annat än fylla oss med förundran. Det är en gåta hur de kan orientera sig och varje vår hitta tillbaka till samma boplats i våra nordliga länder. ”Till och med storken under himlen vet sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan passar tiden när de skall komma tillbaka.” (Jer 8:7)

Jesus säger vidare: ”Se på ängens liljor, hur de växer. De arbetar inte och spinner inte. Men jag säger er att inte ens Salomo i all sin prakt var klädd som en av dem. Om nu Gud ger sådana kläder åt gräset, som i dag står på ängen och i morgon kastas i ugnen, hur mycket mer skall han då inte klä er? (Matt 6:28–30)

Ordspråksboken manar oss att iaktta andra fenomen i naturen. ”Gå bort till myran, du late, se hur hon gör och bli vis. Hon har ingen furste över sig, ingen tillsyningsman eller herre. Hon bereder om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat. ” (Ords 6:6–8) Myrorna lever i väl organiserade samhällen, där varje individ har sina speciella uppgifter. Men varifrån kommer då denna instinkt och denna specialisering i myrsamhället? Tyder inte också detta på en allvis Skapare? Psalm 104 i Psaltaren är en lovsång till Gud för hans underbara skapelse. Hela jorden med alla dess levande varelser, molnen och vinden, gräs och träd, solen och månen – allt talar om Guds majestät och härlighet.

Begrunda livets mysterium

Själva livet är ett starkt vittnesbörd om Gud vishet och makt. Den svenska fotografen Lennart Nilsson har under de senaste årtiondena öppnat en ny värld för oss. Genom sina fotografier inifrån människokroppen har han låtit oss se in i livets förunderliga processer. Vår kropp är uppbyggd av ungefär 100 000 miljarder celler och varje cell är en levande enhet, som kan ta emot information, sköta sin egen ämnesomsättning och föröka sig. Alla celler är inte lika utan de har olika utseende och har olika uppgifter. Äggcellen, som är kroppens största cell är en tiondels millimeter i diameter. Kroppens minsta celler är de röda blodkropparna, som är några tusendels millimeter i diameter. Tillsammans bygger cellerna upp en mångfald av olika vävnader och organ och fogar samman allt till den komplexa varelse människan är. Vetenskapsmän har på olika vägar trängt djupt in i livets mysterier och fått allt mer kunskap. Liv har de ändå inte kunnat skapa. Livet är något för stort och rikt för att vi skall kunna återskapa det. Den rätten har livets Skapare och Uppehållare förbehållit sig.

Konung David känner stor ödmjukhet inför livets outgrundliga gåva då han utbrister: ”Du har skapat mina njurar, du sammanvävde mig i moderlivet. Jag tackar dig för att jag är så underbart skapad. Ja, underbara är dina verk, min själ vet det så väl. Benen i min kropp var inte osynliga för dig, när jag formades i det fördolda, när jag bildades i jordens djup. Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster. Alla mina dagar blev skrivna i din bok, de var bestämda innan någon av dem hade kommit. Hur outgrundliga* är inte för mig dina tankar, Gud, hur stor är inte deras mångfald!” (Ps 139:13–17)

I sin bok Den stora lögnen och den stora sanningen begrundar Bo Giertz livets gåva och säger bl.a. så här: ”All världens Herre har skapat också mig. Av intet... Ur detta intet... har han kallat mig fram, givit mig ett liv och bjudit mig att leva det... Att jag i dag fyller denna plats i detta rum är allenast hans skapelseunder, och i detta ögonblick är jag med hela mitt liv helt beroende av hans makt. Varje livsprocess i mina lemmar... varje ny livsvåg av min puls, varje förnimmelse av medvetet liv – allt beror på att han, nu, sekund för sekund förnyar sitt skapelseunder... Intet äger jag av mig själv, inte en cell, inte en blodkropp, inte en sekund, inte ett andedrag, inte en själskraft som inte är hans.” (Giertz Bo: Den stora lögnen och den stora sanningen. s. 31–32) Inför detta får vi instämma i Jobs bekännelse; ”Dina händer har format mig och gjort varje del av mig... Tänk på hur du formade mig som lera... Du klädde mig med hud och kött och vävde mig samman av ben och senor. Liv och nåd gav du mig, din omsorg bevarade min ande.” (Job 10:8–9,11–12)

Guds ryggsida och Guds ansikte

Den svenska naturforskaren Carl von Linné studerade på 1700-talet växterna i naturen och blev berömd för sitt klassifikationssystem. Han bekände så här: ”Jag såg Guds fotspår över fält och ängar och märkte ut ur vartenda ett en oändelig vishet och makt. Jag såg den oändlige, allvetande och allsmäktige Guden på ryggen och hisnade.”

Linnés uttryck ”att se Gud på ryggen” är en träffande bild. Vi ser en sida av Gud i skapelsen – ryggsidan. Men inte ens i mänskliga sammanhang är vi nöjda med att enbart se någon på ryggen. Skall vi lära känna en människa behöver vi se henne ansikte mot ansikte, möta hennes blick och tala med henne. Så är det också med Gud. Vi behöver se mera av honom än den allmänna uppenbarelsen i skapelsen. Vi behöver se Guds ansikte. Det ser vi i Jesus, vår Frälsare. Då vi lär känna Jesus, får vi veta hurudan Gud egentligen är. Jesu ord och gärningar, hans försoningsdöd och uppståndelse visar att den allsmäktige Guden också är en älskande Gud, som har omsorg om sina skapade verk. Låt oss se Gud på ryggen i naturen och hisna! Men låt oss framför allt se Guds ansikte i Jesus och leva i tro och ödmjukhet inför honom!