Mats Selander

Den store apologeten C.S. Lewis (1898–1963) har i flera av sina böcker skrivit om ”glädjen”. Han beskriver den som ”ett otillfredsställt begär som i sig är mera åtråvärt än någon tillfredsställelse” (Av glädje överfallen, sid 19). Som synonym till Glädjen (som han skrev med stort G) använde Lewis också det tyska begreppet ”Sehnsucht” – en existentiell smärtsamt längtande glädje.

”Glädjen” blev för Lewis kanske det främsta skälet till varför han blev kristen. Som Terry Lindvall skriver i en uppsats om Lewis syn på glädje och Sehnsucht: ”Så C.S. Lewis drogs in i Guds rike genom glädjen – genom en smak av denna välsignade frukt och gudomliga gåva. Glädje var den gudomliga morot som övertygade åsnan Lewis (som han kallade sig själv) att lunka på vägen mot Jerusalem.”

Vardagsglädjen – en vägvisare till Gud?

Glädjen är en vägvisare till Gud. Men hur då? Här finns det många tanketrådar att följa. Låt mig börja med glädjen över små ting i livet. Barn har en större förmåga än vuxna att uppleva denna glädje. Det är som om vi vuxna till stor del lärt oss av med denna förmåga. Livets krav och ”förnuftighet” har omdirigerat vårt fokus och förstört vår förmåga till det lugn som ofta är förutsättningen för denna glädje. Ett barn kan med lätthet finna glädje i en blomma, en fågel eller en leksaksbil. Och det är en intensiv glädje, inget formellt, ”vuxet”, konstaterande att ”jaha, det var ju roligt”. Barnets glädje är direkt, intensiv och utan självreflektion. Kanske detta var ett skäl till Jesu ord om barnen, att ”himmelriket tillhör sådana som de” (Matt 19:14)?

Men på vilket sätt blir en sådan vardagsglädje en vägvisare till Gud? Barnets glädje över en enkel leksaksbil tycks peka bortom sitt objekt. Leksaken tillfredsställde aldrig riktigt utan retade barnets längtan efter en djupare, mer hemlighetsfull glädje. Glädjen bestod både av ett mått tillfredsställelse och ett mått smärtsam längtan. Det är som om varje äkta glädje nuddar vid en djupare längtan i själen, den längtan som Lewis kallade ”Sehnsucht”. Denna längtan pekar bortom den här världen.

Om varje genuin glädje har sin källa i en djupt liggande längtan – en längtan efter glädjens slutgiltiga fullbordan – då måste vi välja mellan en av två slutsatser. Antingen är denna längtan ett missförstånd, eller så finns det en värld där denna längtan kan fyllas. Antingen är denna längtan berättigad eller inte. För att ta oss an den frågan vill jag börja med ett tankeexperiment som samtidigt klargör frågeställningen.

Verklighetens kärna och grund

Låt oss säga att du fick reda på det slutgiltiga svaret på alla existentiella frågor: Varifrån kommer universum? Hur uppstod livet? Vad är verklighetens kärna och nödvändiga grund? På något sätt fick du speciell tillgång till hemligheten bakom universums, livets, människans och moralens existens. Du fick skåda verklighetens grund. Min fråga till dig skulle då vara denna: Blev du glad eller besviken? Vilken känslomässig respons ”passar” till den yttersta verklighetens karaktär?

Om verklighetens yttersta natur är tom, kall, utan syfte och fullkomligt likgiltig för mänsklig välgång, då finns det inget större skäl att reagera med glädje. Om en god Gud, full av glädje, vishet, liv och skönhet är verklighetens yttersta natur, ja då finns det, å andra sidan, verkligen skäl till glädje. Då ”passar” glädje som respons till verkligheten i stort, men också till varje skön och god sak vi får del av i skapelsen. Vardagsglädjen blir då berättigad eftersom den vittnar om en djupare glädje som i sin tur är berättigad eftersom vi alla är skapade av en ”glad” Gud i syfte att få gå in i vår Herres glädje (Matt 25:23). Vår upplevelse av glädje tycks rimma med en sådan bild.

Men vad blir konsekvensen om denna längtan är ett missförstånd? Människan har, förslagsvis genom ett evolutionärt misstag, kommit att längta efter en mer fulländad tillvaro än vad verkligheten kan erbjuda. Religionen bygger då på en sorts naiv projektion av våra mer basala överlevnadsbehov. Evolutionen har ”utrustat oss” med ett förnuft som visats sig ha överlevnadsvärde (när det gäller att jaga mammutar och odla vete) men som inte är designat för att leda oss rätt i några ”djupare” frågor om livets mening (eller ens vetenskapliga teorier som Big bang-teorin – eller evolutionsteorin för den delen!). Vi har kommit att ”missbruka” detta förnuft och börjat tro på att det kan vägleda oss i en existentiell terräng som inte har något direkt överlevnadsvärde. Därav vår missriktade längtan efter den djupare glädjen.

Konsekvenserna av detta synsätt är rätt så dystra. Då lever vi i en värld där glädjen ytterst sett inte är hemma. Glädje är då en irrationell parentes i universums kalla likgiltighet. Och glädjen blir då än mer uppblandad med förtvivlan. Ett kallt, tomt och absolut värdeneutralt universum är då hela bilden – en bild som lägger sig som en våt filt på glädjen och varje längtan efter glädjens fullbordan. Den djupare längtan som varje genuin glädje tycks vittna om är då helt grundlös. Den är ett skämt, ett grymt bedrägeri, ett slumpens kalla hån mot barnets spontana glädje (och när hon är vuxen nog förstår hon att inte vara så naiv).

Tron – ett önsketänkande?

Men vill någon tro detta? Troligen inte. Men ateisten svarar då att ens tro inte får bygga på önsketänkande. Nej, det förstås. Men låt mig då ställa frågan: Kan någon tro detta? Ja, djupt deprimerade personer har troligen inte så svårt att tro på tillvarons yttersta hopplöshet. Men låt mig då ändra frågan en gång till: Vad får en människa att fungera bäst såsom människa? Är det tron att glädjen saknar den djupa existentiella förankringen och att glädjens ”pekande” bortom sig själv är ett skämt? Eller är det tron på att glädjen har någon sorts gensvar i den yttersta verkligheten, att glädje är något människan skapats för och att hoppet om glädjens fullbordan är berättigat? Det tycks uppenbart att det rätta svaret är det senare.

Detta för oss in på ett argument som Feuerbach, Marx och Freud riktade mot religiös tro, nämligen att det är en projektion av ens behov. Man längtar efter en god fader och finner då tröst i tron på en god Fader i himmelen. Populärt formulerat lyder argumentet som så: ”Du tror ju bara på Gud för att du behöver det!” Men den här steken kan den kristne med fördel vända på genom att svara: ”Det kan du skriva upp! För om jag inte haft behov av Gud så skulle det vara ett skäl att inte tro på Gud!” Eller som Lewis formulerar det: ”Ingen varelse föds med längtan, om det inte finns någon möjlighet för dem att få den tillfredsställd. Ett spädbarn känner hunger – nåväl, det finns mat. En ankunge vill simma – nåväl, det finns vatten. Människan känner sexuella begär – nåväl, det finns två olika kön. Om jag hos mig känner en längtan, som intet i denna värld kan tillfredsställa, är den mest sannolika förklaringen, att jag föddes till en annan värld (Kan man vara kristen, sid 112).

Vad eller vem fyller våra behov?

Behov pekar alltså på en motsvarande verklighet som kan fylla behovet. Inget behov existerar utan en sådan passande verklighet – för då är det inget behov. Detta är ett analogiargument för Guds existens, eller i alla fall för existensen av en andlig verklighet som är tillräckligt rik och ”mättande” för att möta våra andliga behov. Så här:

1. Alla mänskliga behov motsvaras av något i verkligheten som kan fylla det behovet.
2. Människan har ett andligt, existentiellt, religiöst behov.
3. Alltså finns det en andlig, existentiell, religiös verklighet som kan mätta det behovet.

Visst kan ateisten förneka premiss (2) och hävda att det andliga, existentiella, religiösa behovet i själva verket är ett konstlat behov (kanske som rökning). Men är det verkligen så? Ligger inte det andliga behovet djupare än så? Varje kultur har haft sina religiösa föreställningar. Psykologer bekräftar att människan har en ”andlig/existentiell” sida. Människan tycks vara obotligt religiös. Det tycks vara ett genuint behov. Och i så fall vittnar det om en motsvarande verklighet. För det verkar extremt osannolikt att varje behov utom ett (det andliga) motsvaras av en verklighet som har potentialen att fylla behovet i fråga. Det kan bara inte vara så att det helt enkelt inte existerar någon andlig mat eller andlig dryck som kan möta det genuina andliga behovet.

Detta är som sagt inte ett direkt argument för Guds existens. Kanske är det än mer ett argument för att söka en andlig verklighet – och ett argument för att man inte borde nöja sig i sitt sökande förrän ens andliga hunger verkligen börjar fyllas. Koppla detta till Jesu anspråk på att vara ”livets bröd” och ”livets vatten”. Och lägg därtill vittnesbördet från miljontals människor – med vitt skilda religiösa och livsåskådningsmässiga bakgrunder – som fått sin andliga hunger mättad genom tron på Jesus. Detta är ett argument parat med kristna anspråk och vittnesmål. Argumentet säger: Det måste finnas sann andlig mat någonstans. Jesus säger: Jag är ”livets bröd”. Och det kristna vittnesmålet lyder: ”Vi har smakat och sett att Herren är god”.

Litteratur:

Terry Lindvall, Joy and Sehnsucht: The Laughter and Longings of C.S. Lewis

1997 Mars Hill Review 8 (Summer 1997): 25–38.