Leif Erikson

En ganska utbredd uppfattning är att den lutherska teologin inte innehåller några goda verktyg för den som vill bedriva kristen apologetik idag. Vill man göra det skall man söka sig till katolska, anglikanska och framför allt reformerta källor.

Det ligger någonting i det här. Luther och hans medhjälpare ansåg ju att syndafallet radikalt fördärvat människans förnuft så att hon är helt beroende av den helige Ande för att kunna tro. Dessutom var situationen på 1500-talet annorlunda än efter den s.k. upplysningen från och med 1700-talet och framåt. På 1500-talet var ateisterna få och behovet av apologetik mot ateismen var inte så stor.

När de lutherska reformatorerna bedrev apologetik och försvarade sin tro riktade de sig i första hand mot den romersk-katolska kyrkan och de s.k. svärmarna, men också mot humanister som Erasmus av Rotterdam.

Men Martin Luther och hans meningsfränder konfronterades nog också med andra religioner – närmast då med judendom och islam. Ingemar Öberg redogör för den här apologetiken i sin bok Luther och världsmissionen (1991). Också i de lutherska bekännelseskrifterna – Konkordieboken (1580) nämns pseudo-kristna uppfattningar som man tar avstånd ifrån.

1. Förnuftets kompetens

Apologetik är en intellektuell verksamhet där man använder förnuftet. Luther betraktade förnuftet på två helt olika sätt. I sin förklaring till första trosartikeln i Lilla Katekesen (LK) nämner han ”förnuft och alla sinnen” bland Guds goda gåvor som man skall tacka Skaparen för, men i andra sammanhang kunde han kalla förnuftet för ”djävulens hora.”

De här olika utsagorna om förnuftet beror på att Luther anser att människans förnuft har olika kompetensområden. Reformatorn fördömer alltså inte förnuftet som sådant, utan missbruket av detsamma.

I sådant som har med livet i samhället att göra är förnuftet en Guds goda gåva som vi skall använda på bästa sätt. Och sedan den helige Ande väckt tron i hjärtat använder tron det upplysta förnuftet som fromhetens bästa redskap.

Däremot räcker det mänskliga förnuftet inte till när det gäller att förstå de bibliska grundsanningarna om Gud, frälsningen och sakramenten. Här måste förnuftet tas till fånga under trons lydnad.

Därför är Luther helt konsekvent när han i LK å ena sidan tackar Gud för ”förnuft och alla sinnen” och å andra sidan bekänner att ”jag inte av mitt eget förnuft kan tro på Jesus Kristus eller komma till honom…”

När Luther vid riksdagen i Worms 1521 ombads ta tillbaka det som han hade skrivit sade han som bekant att han gör det endast ifall han blir överbevisad av Skriften och med klara förnuftsargument.

Femton år senare – alltså 1536 – framhöll reformatorn att förnuftet också efter syndafallet (post peccatum) fortfarande är ett mycket vackert och utmärkt ting och ”en högst enastående gåva.”

Mot den här bakgrunden skall jag försöka svara på frågan i rubriken: Luthersk apologetik – vad är det?

2. Luther och filosofin

Under medeltiden karaktäriserades den romersk-katolska teologin av en syntes mellan filosofi och teologi, mellan förnuft och tro. Filosofen framom andra var Aristoteles (384–322 f. Kr.).

Användningen av filosofin inom kyrka och teologi nådde sin höjdpunkt under högskolastiken på 1200-talet när medeltidens teologiske gigant, nämligen Thomas av Aquino (1224–1274) – som också har kallades för doctor angelicus – levde.

När Luther omkring 1515 började kritisera den dåtida romersk-katolska kyrkan gällde kritiken bl.a. syntesen mellan teologi och filosofi – en syntes som han menade hade fördärvat teologin och kyrkan.

Inom den s.k. skolastiska teologin under medeltiden använde man flitigt de filosofiska begreppen materia–forma och substans–accidens. Enligt Luther hade de här begreppen tagit makten över bibeltexterna och hotade att fördärva teologin. När reformatorn i sina skrifter skarpt kritiserar ”sofisterna”, så avser han just de teologer som låtit filosofin påverka teologin.

Det här betyder inte att reformatorn skulle ha varit skeptisk till kunskap i filosofi. Han fick själv en mångsidig utbildning och studerade förutom språk som hebreiska, grekiska och latin också filosofi och logik. De här kunskaperna hade han stor nytta av senare i livet.

Fastän Luther var kritisk mot filosofins intrång i teologin och kyrkan använde han själv ibland filosofiska ord och begrepp. Det gjorde han bl.a. när han diskuterade med sina meningsmotståndare, men också när han positivt utvecklade sin egen teologi.

T.ex. i sina skrifter Om goda gärningar (1520) och Om den trälbundna viljan (1525) använder Luther de latinska filosofiska termerna actio och passio för att beskriva förhållandet mellan Guds och människans handlande. När människan är passiv är Gud aktiv. Också människans passivitet är ett resultat av Guds aktivitet. Gud gör människan passiv för att kunna verka frälsning i henne.

När reformatorn i Stora galaterbrevskommentaren (1531/35) kritiserar den romersk-katolska uppfattningen av rättfärdiggörelsen använder han termerna materia och form (materia och forma). Enligt sofisterna är tron enbart död materia tills kärleken som trons form gör den levande. Luther hävdar mot det här att Kristus är trons form – och därmed är han närvarande i tron (in ipsa fide Christus adest). Kärleken behöver därför inte ge tron någon form och göra den levande. Tron är nämligen levande därför att Kristus formar den.

I sin skrift Brev till den tyska adeln (1520) bad Luther att Aristoteles böcker Fysik, Metafysik, de Anima och Etik skulle strykas från läroplanen. Samtidigt ville reformatorn att tre av Aristoteles verk skulle bibehållas för universitetsstudier, nämligen Logik, Retorik och Poesi.

Enligt Bengt Hägglund finns det hos Luther tre olika sätt att förhålla sig till filosofin:

1. uppskattande ord om filosofin
2. en viss kritik av Aristoteles (från rent filosofisk synvinkel)
3. ett starkt betonande av det bristfälliga i filosofins insikter (även på dess eget område).

Det verkar som om Luther inte hade så stora problem med filosofiska ord och uttryck eftersom han själv kunde använda dem i sina predikningar och skrifter. Reformatorns skarpa kritik av Aristoteles gällde frälsningsläran (soteriologin) – alltså hur människan skall bli frälst. På det här området uppfattade Luther Aristoteles som den ”fördömde, skalkaktige och högmodige hedningen.”

”Filosofin förstår inte heliga ting, och jag fruktar att människorna försöker blanda ihop den för mycket med teologi. Jag motsätter mig inte dess användning, men den måste användas med försiktighet. Vi måste begränsa filosofin till dess eget område.” (Från Luthers bordssamtal)

Aristoteles filosofi kommer in i teologin och kyrkan på nytt under den lutherska ortodoxin på 1600-talet. I vilken mån den här utvecklingen kom att påverka inte enbart teologins yttre form, utan också dess innehåll, är en omstridd fråga.

3. Naturlig och uppenbarad kunskap om Gud

Enligt de lutherska reformatorerna kan vi få kunskap om Gud på två sätt: dels genom den allmänna uppenbarelsen (i naturen, samvetet och historien) och dels genom den särskilda uppenbarelsen (i Ordet).

Apologetiken rör sig för det allra mesta inom den naturliga uppenbarelsen eftersom förnuftets kompetensområde gäller här. Därför hade Luther mycket positivt att säga om hedningarnas dygder som t.ex. måttlighet, givmildhet, patriotism, kärlek till föräldrar och barn, mod och godhet.

Däremot måste tron ta vid när vi kommer in på den särskilda uppenbarelsen, eftersom den naturliga teologin enligt Luther är osäker, bristfällig, missvisande och framför allt lagisk.

Den här skillnaden är principiellt viktig och kommer tydligt fram i följande citat av Luther:

”Den evangeliska kunskapen om Gud…växer inte i vår trädgård. Förnuftet känner inte en droppe av den…och den är fördold för det. Förnuftet talar om den som när en blind man talar om färger. Det första sättet att känna Gud är naturligt och vanligt, och det förnyas genom Mose lag. Men den evangeliska kunskapen måste predikas från ovan och formas i hjärtat – det vill säga, man måste lära sig att Gud ger sin nåd och sanning genom sin älskade Son. Se därför hur blind världen är i detta andra sätt att känna Gud.” (WA 46, 667–669)

Fastän den naturliga kunskapen om Gud låter oss ana att han finns och att han är mäktig och rättvis, kommer förnuftet till korta när det ställs inför de bibliska sanningarna om Gud, Kristus, människans natur och frälsningen.

Eftersom också förnuftet drabbades i syndafallet har det ingen som helst möjlighet att fatta Guds kärlek, Kristi person, utkorelsen, omvändelsen, dopet och nattvarden – för att nu nämna några exempel.

Inför dehär andliga verkligheterna kommer förnuftet inte bara till korta, utan det går rentav stick i stäv med den uppenbarade kunskapen om Gud och hans rike.

”Förnuftet har en förmåga att systematisera sådant som våra fem sinnen kan uppfatta. Men här möter det sina gränser. Förnuftet kan inte göra något annat än att se på synliga fenomen…Tron går emellertid tillväga på ett helt annat sätt. Den håller sig endast till Guds Ord och vägleds av de ting som den inte kan se, men som den känner endast genom Ordet.” (Becker s. 81f)

4. Exempel på Luthers 
apologetik

Jag nämner fyra redskap som Luther använde när han bedrev apologetik med sin samtid:

– språket

Som känt lade Luther stor vikt vid språkstudier – speciellt i hebreiska och grekiska. I motsats till den medeltida bibelförståelsen – där man räknade med fyra betydelser i Skriften (Quadriga) – betonade reformatorn Bibelns bokstavliga och grammatikaliska betydelse (sensus litteralis).

I diskussionen mellan Luther och Ulrich Zwingli hur man skall förstå Kristi närvaro i nattvarden, kritiserar Luther Zwingli för att denne inte höll sig till orden och grammatiken utan lät ”detta är” (hoc est) betyda ”detta betyder” (hoc significat). Enligt Luther kan man inte komma någon vart i diskussionen med dem som förvränger Bibelns ord på det sättet.

Andra exempel på Luthers intresse för språk är att han själv översatte Bibeln till tyska (NT 1522 och GT 1534) och hans önskemål att man skulle översätta Koranen till latin för att man skulle kunna diskutera med muslimerna om deras tro.

”Lika kärt som vi håller evangeliet, lika flitigt borde vi hålla fast vid studiet av språk…Och låt oss konstatera det faktum att vi inte kommer att kunna bevara evangeliet utan språken. Språken är slidan där Andens svärd vilar. De är smyckeskrinet där vi förvarar denna skatt. De är den tunna där denna brygd förvaras. De är skafferiet där maten förvaras. Och som evangeliet självt visar är de korgarna där detta bröd och fiskarna och resterna förvaras.” (WA 15, 37f)

– de s.k. gudsbevisen

För Luther var det självklart att alla människor vet att det finns en Gud. Det beror på att Gud i sin skapelse har uppenbarat något av sitt väsen för oss. Därför kan Luther bl.a. med stöd av Rom 1:19–20 tillmäta det ontologiska, det kosmologiska och det teleologiska gudsbeviset en viss betydelse. Likaså räknar reformatorn med att alla människor har en viss kunskap om lagen (Rom 2:14–15).

Ändå kan des här ”bevisen” inte leda oss människor fram till en sann kunskap om Gud. Till det behövs att Gud själv uppenbarar sig för oss i Skriften och i sin Son Jesus Kristus.

– analogimetoden

Luther använde ibland den s.k. analogimetoden. Det gjorde han t.ex. när han jämförde sin relation till sin son Hans med sin egen relation till sin himmelske far. Bordssamtalen innehåller många liknande jämförelser.

Också när reformatorn åskådliggör läran om uppståndelsen använder han analogier. Han säger t.ex. att kroppens uppståndelse inte är något större under än en människas födelse. Accepterar man det senare borde man därför också acceptera det förra – och tvärtom.

Reformatorn jämför också uppståndelsen med företeelser i naturen:

”Hela världen är full av vittnesbörd angående uppståndelsen. Från ett träd och det hårdaste trä föds den mest underbara blomma: och löv, grenar och de mildaste frukter framspringer ur det…” (WA 43, 374)

För klarhetens skull behöver det påpekas att Luther var medveten om analogimetodens begränsningar. Metoden är till för att åskådliggöra snarare än att tjäna som logiska bevis.

– logiken

Fastän Luther betonade att alla våra teologiska premisser måste tas från Bibeln, använde han själv ofta den formella logiken när han presenterade de kristna grundsanningarna.

Ett exempel på reformatorns användning av ett syllogistiskt resonemang finns i en predikan över Joh 1:29 (”Se Guds Lamm, som tar bort världens synder”) när Luther på ett nog så dramatiskt sätt försöker övertyga en kristen om hans frälsning:

”Nu kan du inte förneka att du också är en del av världen, för du är född av man och kvinna. Du är inte en ko eller en gris och därför måste dina synder också räknas hit. Allting som kallas synd, värld och världens synder…allt vilar på Guds Lamm, och eftersom också du är en del av världen och förblir i världen, därför måste också du ha del i den nåd vilken texten talar om på detta ställe.” (Becker, s. 71)

Också i skriften Om den trälbundna viljan använder reformatorn logiska argument när han diskuterar förhållandet mellan Guds allmakt och den mänskliga viljan. På flera ställen framhåller Luther att Erasmus resonerar ologiskt när han argumenterar för sin ståndpunkt.

Luther var väl medveten om att också logiken har sin begränsning inom teologin. Skriften drar upp gränser som förnuftet inte får överskrida: ”Teologin skall vara kejsarinnan. Filosofin och andra goda konstarter skall vara hennes tjänare. De skall inte styra eller regera.” (Från Luthers bordssamtal)

5. Luthersk apologetik idag

Fastän Luther ansåg att människans förnuft fördärvades i syndafallet menade han som vi har sett inte att vi helt saknar förmåga att göra gott. Också efter fallet kan vi tänka logiskt, lära oss språk, dra slutsatser på basen av empiriska fakta, ana Guds existens från den allmänna uppenbarelsen och samtala om Gud och frälsningen med icke-kristna människor.

Eftersom samhället och människors tänkesätt har förändrats sedan 1500-talet räcker det inte alltid med att upprepa det som de lutherska reformatorerna skrev och sade då, utan det blir allt nödvändigare att ta ställning till nya frågor – på evangelisk luthersk grund.

För att kunna göra det behöver vi följa med vår tid genom att t.ex. läsa böcker och tidningar. På det sättet får vi veta hur folk har det och hur de tänker. Naturligtvis behöver vi också umgås med människor som inte är troende kristna.

Jag avslutar min artikel med att nämna några områden där jag tror att luthersk apologetik har någonting att tillföra dagens människor.

– etik och moral

På många områden i samhället råder stor villrådighet om vad som är rätt och fel. Jag tänker då främst på hem- och familjeliv. Många äktenskap spricker och barn far illa. Eftersom äktenskapet är samhällets grundcell, ligger det i både samhällets och kyrkans intresse att slå vakt om äktenskapet mellan man och kvinna. Här kan kyrkan tala för äktenskapet – också med förnuftsargument.

– ondskan och lidandet

Ondskan och lidandet har inte minskat med tiden. De som drabbats kämpar med sina frågor om lidandet, Gud och ondskan. Också här har den evangelisk-lutherska tron ett bidrag att ge, nämligen korsets teologi (theologia crucis). Enligt den uppenbarar Gud sig i sin motsats. Det här är allra tydligast i Kristi lidande och död, men också i att Gud är nära oss i det mänskliga lidandet. När vi upplever att han är långt borta är han oss allra närmast.

– meningen med livet

Fastän de flesta människor i vårt land har det som de behöver till det yttre, upplever många livet tomt och meningslöst. Naturligtvis skall vi akta oss för att ge för enkla och snabba svar, men som troende kristna vet vi att om Gud saknas i ens liv finns där en tomhet som man försöker fylla på olika sätt. ”Du Gud har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt i mig tills det finner vila i dig”, sa redan kyrkofadern Augustinus på 400-talet. Bara Gud kan fylla det tomrummet och ge mening åt livet.

– ensamhet

Det finns många ensamma människor i vårt samhälle, särskilt i städerna. De flesta har behov av gemenskap och medmänsklig värme. I och med att vi är skapade till Guds avbild är vi också skapade för gemenskap. I den kristna församlingen kan erbjudas en plats där allt flera hittar en gemenskap.

Litteratur:

Siegbert W Becker: Guds dårskap. Förnuftets plats plats i Martin Luthers teologi. (2006)

Christian Braw: Förnuft och uppenbarelse. En berättelse om aristoteliskt tänkande i teologin. (2007)

John Warwick Montgomery: In defense of Martin Luther. (1970)

John Warwick Montgomery: Christian Apologetics in the Light of the Lutheran Confessions. In Concordia Theological Quaterly 3/ 1978.

Ingemar Öberg: Luther och världsmissionen. 1991