| Om Guds existens – personligt och filosofiskt |
|
|
Mats Selander
Denna artikel handlar om apologetiska argument för Guds existens. Författaren berättar först om sin personliga brottning med frågan och redogör därefter för fyra kristna filosofer och deras sätt att resonera när de presenterar goda skäl för att tro på Gud. PersonligtRedan som ung ateist hade jag en fast övertygelse om att vissa saker verkligen är rätt och andra verkligen är fel. Jag trodde på en objektiv moral. Jag trodde också att det borde finnas en verklig mening med livet. Men jag insåg snart att min ateism inte gav någon grund för dessa övertygelser. Som 15-åring hade jag kommit i kontakt med kristen tro. Jag kände en attraktion både till Jesu person och till den inre frid jag såg att kristna hade. Jag kommer ihåg hur jag låg i min säng på kvällen och tänkte på meningen med livet. ”När jag dör försvinner jag och kommer aldrig mer att existera. Jag finns till genom en ren slump utan någon objektiv mening.” Jag försökte se den ateistiska sanningen i vitögat och kände en sorts avgrundsångest. Och så tänkte jag vidare: ”Men om ingenting spelar någon verklig roll då spelar ju inte heller sanningen själv någon roll och då kan jag ju lika gärna bli kristen!” Om allting är meningslöst ytterst sett, så gäller ju det sanningen själv! Om sanningen är att det inte finns någon Gud och människan existerar helt utan objektivt syfte, ja då är det precis likgiltigt om man tror på den sanningen eller inte. Människan är då över huvud taget inte till för att ”tro på sanningen”. Hon är inte till för något! Vem kan då säga att det är fel att lura sig själv? I så fall kan jag lika gärna bli en religiös ”knäppskalle” om det är vad jag skulle råka vilja. Ett sådant resonemang gör förstås ingen kristen. Men det var som om min hjärna sa till mitt hjärta: ”Pröva kristen tro! Vad har du att förlora, givet den ateism du tror på nu?” Detta gjorde mig öppen för att undersöka kristen tro närmare. Och vid ett tillfälle på ett kristet möte bad jag min första bön och upplevde hur tro skapades i mig. Jag kunde tro! Jag kunde tro på Gud. Gud finns! Det var både fantastiskt, överraskande och lite obehagligt. Bara någon minut efter min omvändelse kom tvivlet: ”Vad är det här för konstig sak jag upplever? Håller jag på att hjärntvätta mig själv? Kan jag veta att det här är på riktigt?” Dessa frågor förföljde mig som nykristen. Å ena sidan bubblade mitt hjärta av glädje. Inte minst var jag glad över själva Guds existens och att det finns en objektiv mening med livet. Tron på Gud skapade omedelbart den existentiella trygghet jag tidigare saknat så påtagligt. Men glädjen och friden grusades av det ständigt malande tvivlet. Tänk om jag bara lurar mig själv. Det var i den situationen jag kom över den kristne tänkaren Francis Schaeffers bok Den Gud som finns till.[1] Först förstod jag inte mycket, men boken satte igång en tankeprocess som gjorde att pusselbitarna föll på plats. Jag kommer än idag ihåg den glädje och lättnad jag kände när jag insåg att ”det finns verkligen goda skäl för tron!” Schaeffers argument gick ut på att mening och moral saknar grund i en gudlös värld. Utan en god skapare finns det ingen verklig mening med våra liv. Visst kan vi uppleva subjektiv meningsfullhet – som att det är meningsfullt att bilda familj eller roligt att spela fotboll – men sanningen är att människan inte existerar varken för familjebildning eller roliga fritidssysselsättningar. Jag insåg snart att det var på detta sätt jag själv resonerat och som bidragit till att jag blev kristen. Och i stunder av tvivel kommer jag ständigt tillbaka till detta: utan Gud finns ingen verklig mening och ingen objektiv moral. Och då har jag svårt för att inte tro på Gud. Då känner jag mig som Petrus när Jesus frågar lärjungarna om de kommer överge honom. Petrus svarar: ”Herre till vem skulle vi gå?” (Joh 6:68). Jag ser helt enkelt inget vettigt alternativ till gudstro för jag kan inte tro på den bottenlösa absurditet som blir följden av Guds icke-existens. Kristen filosofi idagBlandningen av hjärtats glädje och hjärnans tvivel (parat med min obotliga nyfikenhet) drev mig till att söka vidare. Jag har sedan dess studerat både teologi och filosofi. Bland annat fick jag möjlighet att läsa en magisterexamen i religionsfilosofi på Biola University i Los Angeles under några av de mest inflytelserika kristna filosofer som verkar idag. Det var mycket uppmuntrande för mig att ta del av den renässans av kristet tänkande som pågår för fullt, särskilt i den engelsktalande världen. Låt mig presentera några av dessa världsledande kristna filosofer och i mycket korta ordalag försöka peka på några av de landvinningar kristet tänkande gjort de senaste 30 åren. (För er som är insatta i detta och saknar flera namn vill jag bara påpeka att detta är ett personligt axplock.) Alvin PlantingaPlantinga är förmodligen den viktigaste kristne filosofen idag. Han har varit en verklig pionjär och hans andliga och intellektuella ledarskap har berett väg för denna kristna ”filosofirörelse”. Som den ateistiske filosofen Quentin Smith skriver: ”Naturalister tittade passivt på när realistiska versioner av teism – i huvudsak influerade av Alvin Plantingas skrifter – började svepa igenom den filosofiska världen. Idag är kanske mellan en fjärdel och en tredjedel av filosoferna gudstroende varav de flesta är traditionellt kristna…”[2] Troligen överdriver Smith något när han säger att ca 25–33% av dagens filosofer (i USA) är kristna, men överdriften säger ändå något om det stora inflytande dessa filosofer utövar. Och många av dem är just inspirerade av Alvin Plantinga. Plantinga har sannerligen brutit ny mark när det gäller det intellektuella försvaret av kristen tro. Han är bland annat känd för att ha ”löst” ondskans problem. Han har visat att det inte är något logiskt problem att Gud är god och allsmäktig samtidigt som ondskan existerar och ser ut som den gör.[3] Detta har gjort att många ateister har lämnat ondskans problem som en angreppspunkt mot gudstro. Men allra mest är nog Plantinga känd för hans argument att kristen tro inte behöver några argument för att vara rationellt rättfärdigad. Många kristna är ibland kritiska mot filosofi eftersom den intellektualiserar tron allför mycket. Dessa finner faktiskt en försvarare i Plantinga. Han menar att tro på Gud mycket väl kan vara ”korrekt grundläggande” dvs att det är en sådan tro som man inte behöver argument för (vilket inte innebär att argument är något dåligt, snarare tvärt om, men argument är inte nödvändiga för trons rationalitet). Om jag ser ett träd utanför mitt fönster så behöver jag inte ett argument för min tro att ”utanför mitt fönster står ett träd”. Den tron är ”korrekt grundläggande”. Den direkta erfarenheten av trädet gör argument överflödiga. På ett liknande sätt menar Plantinga att man faktiskt kan ha upplevelser av Gud (eller Guds verk) som gör att man formar tro på Gud. I vissa lägen kan en vacker solnedgång, ett stycke av Bach eller en upplevelse av Guds förlåtelse fylla mig med en visshet att Gud finns. Och detta med rätta, enligt Plantinga.[4] Men Plantinga har inte bara försvarat kristen tro. Genom mycket sofistikerad argumentation har Plantinga också ”gått till attack” och argumenterat för att hela kunskapsprocessen förutsätter Gud. Endast om mina ögon, öron och känsel är designade för att ta in verkligheten på ett sant sätt, kan jag lita på dessa processers tillförlitlighet och således bygga min kunskap på den information jag får genom mina sinnen. Plantinga formligen släpper en bomb när han avslutar sitt epistemologiska resonemang med att Gud är enda lösningen på problemet om kunskapens tillförlitlighet.[5] William Lane CraigWilliam (Bill) Craig en världsledande teologisk filosof. Han är en erkänd expert på de historiska frågorna kring Jesu uppståndelse, och han har i flera böcker gett ett kraftfullt försvar för uppståndelsens historicitet.[6] Inom religionsfilosofin har Craig blivit den ledande försvararen av det så kallade Kalamargumentet för Guds existens. Kortfattat lyder det som så:[7]
Att universum enligt big-bangteorin har uppstått ur ingenting utesluter inte att det kan ha en orsak. Big-bangteorin beskriver universums allra tidigaste tid och påstår att universum blev till genom en ur-smäll. Men teorin säger ingenting om vad som orsakade denna smäll. Om allt som börjar existera har en orsak så måste även universum ha en orsak eftersom även universum börjat existera. Då universum uppstår utan något råmaterial betyder det att tid, rum, energi och materia blir till i denna smäll. Men i så fall måste orsaken till universum vara icke-materiell (”andlig”), icke-tidslig (”evig”), icke-rumslig (eller ”allestädes närvarande”) och enormt mäktig (”allsmäktig”). Craig argumenterar även för att orsaken måste vara något som inte liknar en naturlag eftersom en sådan orsak av evighet skulle gett upphov till detta universum. Men eftersom universum inte funnits en evighet bakåt i tiden kan denna orsak inte vara lagbunden utan måste vara något som mer påminner om en person med vilja. Craig ser alltså en hel rad traditionella gudsegenskaper hos universums orsak. Och hela resonemanget bygger enbart på vetenskapliga fakta och mycket rimliga filosofiska övertygelser (som att allt som börjar existera har en orsak). Craigs argumentation har skapat en mycket omfångsrik diskussion. J.P.MorelandEn kristen filosof jag uppskattar mycket personligen är James Porter (JP) Moreland. Han har en inspirerande förmåga att integrera andligt liv och filosofiskt tänkande. I mitten av en filosofisk föreläsning kan han säga: ”Nu ska jag prata om varför detta är viktigt för ert böneliv.” Men utöver att vara en god andlig förebild är JP en strålande filosof. Han har bland annat utvecklat ett argument för Guds existens utifrån medvetandets existens.[8] Mycket kortfattat går argumentet så här:
Medvetandet har egenskaper som materia inte har som t.ex. intentionalitet och qualia. Intentionalitet är ”om-het” alltså egenskapen att kunna handla om något. Exempelvis en tanke handlar om något. Men det verkar meningslöst att säga att en viss klump materia (t.ex. hjärnan) handlar om något. Atomer handlar inte om något alls. Tankar, vilja och känslor däremot har intentionalitet vilket ger oss skäl att tro att dessa är icke-materiella. Qualia är ett filosofiskt ord för den upplevelsemässiga kvalité som en känsla, tanke eller vilja kan ha. En smärtupplevelse till exempel, har kvalitén att vara smärtsam. Men detta är en kvalité som inte tycks vara materiell eller fysisk överhuvudtaget. Den är genuint mental och, vad det tycks, icke-materiell. Men om Gud inte finns så är allt som finns materia och ren fysik. Medvetandet verkar dock inte kunna förklaras utifrån en rent materiell världsbild. Men om Gud finns innebär det att det mentala är grundläggande i tillvaron. Gud, såsom en tänkande andekraft, är verklighetens mest grundläggande verklighet, och därför är det inte konstigt om det kan finnas något i den skapade världen som liknar Gud i detta avseende. Då behöver inte det mentala reduceras till något materiellt för att anses förklarat. Då kan det mentala analyseras och förklaras utifrån mentala termer. Victor ReppertReppert tillhör inte de kändaste kristna filosoferna. Men han har utvecklat ett argument som C.S. Lewis fört fram och som jag finner både övertygande och intressant.[9] På engelska kallas det ”an argument from reason” (ett argument utifrån förnuftet). Kortfattat går argumentet ut på att verklighetens mest grundläggande aspekt måste vara rationell. Om rationalitet inte har en robust grund i verkligheten är den inte heller tillförlitlig. Det finns flera olika versioner av det här argumentet och de utgår från olika aspekter av ”förnuft” och här följer en:
Om materia och fysisk energi är allt som finns så utgörs alla orsaks-och-verkan-relationer av just materiella/fysiska relationer. Men tankeinnehåll (t.ex. tanken att ”det regnar idag”) är inget materiellt och kan därför inte orsaka något. Det är snarare ett ”epifenomen”, ett sorts bifenomen orsakat av den underliggande hjärnkonfigurationen. Men det betyder att den som hämtar paraplyet och tror sig göra det av skälet att ”det regnar ute” egentligen misstar sig. Det är inte tanken som orsakar handlingen. ”Skäl” är bara kraftlösa bifenomen och kan aldrig orsaka något. Den sanna beskrivningen (om naturalismen/ateismen stämmer) är att det endast pågår vissa materiella orsaks-och-verkan-relationer mellan ett visst hjärntillstånd och de nerver och kroppsdelar som gör att jag hämtar paraplyet. Inget vi gör sker då av skäl, utan endast av materiella orsaker. Men det betyder att rationaliteten inte längre har någon plats i verkligheten. Rationalitet hänger nämligen på att man kan göra saker av goda skäl, och inte endast av materiella orsaker. En renodlad fysikalistisk världsbild måste alltså reducera bort själva rationaliteten, vilket förstås är självförgörande för varje filosof som sysslar med att ge skäl för sin fysikalistiska världsbild!
AvslutningSom kristna har vi skäl att vara glada och uppmuntrade, åtminstone när det gäller det apologetiska försvaret för Guds existens. Vi är inne i en renässans för kristet tänkande. Och vi har i mitt tycke många riktigt goda skäl att tro på Gud, och för mig är det en stor glädje.
Slutnoter
|
Bokhandel och förlag| Närmast kommande händelser |
|---|
|
Se hela kalendern... |
|