Boris Sandberg

I denna text förs vi in i hela det väldiga sammanhang där Jesu lidande är insatt. Här talas om förhållandet mellan Guds helighet och kärlek, om hans vrede över synden och om ”Guds måste” när Gud i Kristus försonade hela världen med sig på Golgata.

En lidande Gud

Varför måste Jesus lida? Man förstår inte Kristi lidande och död om man inte känner Gud. Kristi lidande och död har med Guds väsen att göra. Kristi lidande och död har också med människans väsen att göra och den kontrast som finns mellan Gud och människan sedan syndafallets dag. Om man inte förstått hur Guds helighet hänger samman med människans syndfullhet så kan man inte förstå varför Gud skulle lida och dö. Om man inte förstått sambandet, så är det förståeligt, att man kan tycka att det är en grym gud som dödar sin egen son. En sådan gud vill man inte ha att göra med.

Hade man bemödat sig om att ta reda på hur det förhåller sig, så skulle man haft förutsättningar att förstå sakens natur. Det är kanske just det som människan värjer sig för. Hon känner instinktivt på sig, att det berör henne själv och hennes liv. Hon känner på sig, att om man accepterar Guds uppenbarelse i Bibeln sådan som den är given där, så innebär det en anklagelse. Man känner sig kränkt. Människan känner sig kränkt eftersom hennes synd är just denna, att vilja vara fri ifrån Guds vilja. De första människorna skyllde sitt syndadilemma på Gud. Så gör människan fortfarande. ”Det är ju han som skapat mig sådan jag är. Då har han ingen rätt att anklaga mig för synd.” Adam och Eva valde vår ställning inför Gud. Det är denna hopplösa situation som blev orsaken till att Gud sände sin Son för att lida och dö. En lidande gud är en omöjlighet om man inte förstår sammanhanget.

Lidandet och Guds kärlek

Varför sänder Gud sin enda Son i döden för att rädda sina fiender från sin egen vrede? Människan har inga naturliga förutsättningar att förstå det. Gud sände sin Son för att göra det möjligt för oss att förstå den kärlek han hade till oss. Ser man mänskligt på det, så avstod Gud från det som var det allra käraste för honom. Man kunde t.o.m. säga det så, att det fanns något som Gud älskade mer än sin egen Son – oss människor. Men vi kan inte fatta det! Hur skulle det kunna vara möjligt? Precis, så stor var Guds kärlek till den i synd fallna människan.

Syndafallet hade åstadkommit ett totalt brott mellan Gud och människan. Människan var fortfarande en av Gud skapad varelse med en viss relativ förmåga till att göra gott, tänka rationellt, älska sina medmänniskor och en längtan till gemenskap med Gud. Men vad hjälper det när det krävs fullkomlighet för en rätt gemenskap med Gud. ”Var fullkomliga som er himmelske far är fullkomlig” (Matt 5:48). Andligt sett var människan i totalt mörker. Hon kunde inte finna vägen tillbaka till Gud. Hon kunde inte återupprätta den brutna relationen. Därför gör Gud det – på sitt sätt.

Gud förklarar sammanhanget för människan, från hennes sida, för att hon ska förstå det. Gud behöver inte förklara det för sig själv. Kristi lidande och död skedde för människornas skull. Det var också de som skulle få veta det och varför det skedde. Utan kunskap om Jesu lidande och död fanns ingen möjlighet till omvändelse och tro. Vad skulle man då i så fall tro på? Varför skulle det då finnas ett behov av omvändelse?

Forensisk – därför att 
Gud har en vilja

När man hör uttrycket ”forensisk rättfärdiggörelse” så ryggar man tillbaka bara för att det verkar obegripligt. För oss som hör till den västerländska kulturen är det inte svårt att förstå. Hela vårt rättssystem bygger på det. De lagar vi stiftar i vårt land följer den här principen. Hela romarbrevet bygger på den. Hela vårt västerländska rättsmedvetande bygger på den. Låt mig kort redogöra för den.

Vi måste börja med ett axiom, en självklarhet. Anselm av Canterbury (1033–1109) säger så här i ett sammanhang: ”Jag försöker inte förstå för att kunna tro, men jag tror för att kunna förstå. Jag tror också att om jag inte först tror, så kan jag inte förstå.” Det förekommer en växelverkan mellan dessa två: att förstå och att tro. Vi måste utgå ifrån att Gud finns. Vi kan inte bevisa det på ett vetenskapligt sätt. Motsatsen kan inte heller bevisas. Därför drar jag den slutsatsen att Gud finns på basen av de ”bevis” som finns.

Vi utgår från att Gud finns. Om Gud finns så innebär det att han har en vilja. Denna sin vilja har han gett uttryck för genom den uppenbarelse som finns i Bibeln. Uppenbarelsen, eller evangeliet som uttryck för hela uppenbarelsen, består av lag och evangelium. Genom denna uppenbarelse kan människan veta Guds vilja eftersom uppenbarelsen är given just med den avsikten – att göra Guds vilja känd för människan. Varför behöver då människan ha kunskap om Guds vilja? Hon behöver veta den för att kunna leva efter Guds vilja eller lyda Gud och leva i Guds gemenskap. Om hon inte lever som Gud vill att hon ska leva blir hon straffad av Gud. Olydnad leder till straff. Lydnad leder till frihet. Syndafallet ledde till att dessa två vägar öppnade sig för människan. Men syndafallet hade också med sig en annan konsekvens. Människan förlorade förmågan att lyda och därmed fanns endast en utgång kvar – det eviga straffet!

Guds krävande vilja framställs i lagen. Precis som samhällets vilja framställs i lagar. Brott mot lagar innebär olydnad som bestraffas. I samhället har man graderat bestraffningen i proportion till brottets art. Så inte hos Gud. Inför Gud finns endast ett brott: olydnad. Detta enda brott bestraffas med endast ett straff: dödsstraff.

”Liksom de många stod som syndare på grund av en enda människas olydnad, så skulle också de många stå som rättfärdiga på grund av den endes lydnad” (Rom 5:19).

För att vi ska dömas som olydiga behövs endast ett brott (en synd). Det spelar ingen roll vilken det är. ”Den som felar i ett, är skyldig till allt.” (Jak 2:10). Jakob säger vidare att den som gav budet om trohet i äktenskapet är samma Gud som gav budet om att inte stjäla eller ljuga. Olydnad är olydnad mot Gud och inte i första hand mot buden. Det som skärper vår situation är att det innerst inne inte handlar om gärningar eller synder utan det handlar om vår syndiga natur. Vi är olydiga till vår mänskliga natur.

Nu kommer det som skiljer Guds rättssystem från mänskligt. Jag känner inte till om det i något samhälle accepteras att en oskyldig tar på sig straffet och att den skyldige går fri. För Gud är det det enda sättet att skipa rättvisa och samtidigt rädda/frälsa oss människor. När Jesus blev döpt med bättringens dop vid Jordan bekände han våra synder och tog dem på sig. Det är dessa våra synder för vilka han lider dödsstraffet.

”Gud var i Kristus och 
försonade världen 
med sig själv”

I 2 Kor 5:17–20 förklarar Gud varför det måste bli på det här sättet. ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” För det första: Gud gör det. Kristus är Gud själv. Varför måste det vara Gud själv som gör det? Därför att det skulle gälla inför Gud. Något lägre kunde inte göra det. Något högre fanns inte. Alltså Gud själv!

Var fanns då synden? Hos människorna eller världen. Men om inte världen kan sona sin egen synd eller gottgöra den på något sätt så måste det bli Gud. Men synden finns hos människorna. Därför kommer Gud själv som människa och föds som människa för att ställas under Guds alla krav i vårt ställe (Gal 3:3,4).

Vems vrede skulle stillas? Guds vrede. Det var hos Gud vreden över människornas olydnad fanns. Hur skulle han komma till rätta med sin vrede utan att göra slut på oss människor? Gud vänder sin vrede mot Sonen. Gud låter sin vrede gå ut över sig själv. Sonen blidkade Faderns vrede genom sin totala lydnad ända in i döden på korset (Fil 2:5–8).

Genom att synden blivit sonad genom Sonens död har rättvisa skipats. Synden har fått sitt straff. De skyldiga går fria genom att den oskyldige lidit straffet. ”Han tillräknar oss inte våra synder” (2 Kor 5:19).

Det gudomliga ”måste”

I samband med Jesu lidande och död förekommer ett gudomligt ”måste”. När arresteringen närmar sig går han för att be. Bönekampen blir fruktansvärd. Han svettas ymnigt och svetten blir som blod. Det oundvikliga uttrycker Jesus med sin bön till Fadern: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill” (Luk 22:42). ”Om det är möjligt…” Är det möjligt? Nej, det är oundvikligt! Det visste också Jesus. Synden skulle inte sonas utan lidande utan genom lidande.

Det gudomliga ”måste” kommer tydligt fram där det står att han gick bort och bad andra gången: ”Sedan gick han bort för andra gången och bad: ’Min Fader, om denna kalk inte kan tas ifrån mig, utan jag måste dricka den, så ske din vilja’ ” (Matt 26:42)

Kan vi förstå det här? Det är ungefär som med vår egen död. Den är oundviklig. Döden är en del av vår natur sedan syndafallets dagar. På samma sätt är det med Jesu död. Han kan inte vika undan. Han måste dö. Guds kärlek till oss människor gör att Gud inte kan låta bli att gå i döden i vårt ställe. Den självutgivande kärleken är en del av Guds natur. Likaså är Guds helighet en del av hans natur som kräver straff för synden. När Gud ska vara trogen både sin helighet och sin kärlek måste han välja att dö. Guds vrede över synden är på sätt och vis inte en del av Guds natur. Det är djävulens uppror och syndafallet som tvingar fram en sida hos Gud som annars inte skulle ha funnits. Utan syndafallet skulle inte heller hans kärlek ha kommit till uttryck på det här sättet. Före syndafallet var det oväsentligt att tala om kärlek. Dess motsats existerade inte. Allt var total harmoni mellan Gud och skapelsen.

När tiden för korsfästelsen närmade sig började Jesus förklara hur nödvändigt det var att han dog. ”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste (det är nödvändigt, oundvikligt) gå till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och på tredje dagen uppväckas” (Matt 16:21).

”Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar” (Mark 8:31).

Det gudomliga ”måste” förekommer i olika sammanhang. Det Gud säger, lovar eller gör kan inte göras om intet. När Judas kommer med soldaterna för att arrestera Jesus och Petrus drar sitt svärd och hugger till säger Jesus att han kunde ha bett Fadern sända tolv legioner änglar till hans försvar. ”Men hur skulle då Skrifterna uppfyllas, som säger att detta måste ske?” (Matt 26:54).

Som en följd av det ”måste” som gäller Jesu försoningsdöd på korset kommer ett annat måste. Jesus kommer inte tillbaka till den yttersta domen förrän evangelium har predikats för alla folk. Efter det kommer slutet. ”Men först måste evangeliet predikas för alla folk” (Mark 13:10).

Jesus måste lida och dö. Han måste också uppstå! ”Därefter började Jesus undervisa dem om att Människosonen måste lida mycket och förkastas av de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och att han måste dödas och uppstå efter tre dagar” (Mark 8:31). Först genom uppståndelsen var synden sonad och besegrad. Jesus hade lidit syndens straff så helt att han t.o.m. hade varit i helvetet men kommit tillbaka därifrån i triumf. Jesus hade sagt att han har makt att ge sitt liv och makt att ta igen det. Nu hade han gjort det. Rättvisan är skipad, synden sonad och förlåtelsens evangelium sprids nu ut över världen.

Därför måste Jesus lida och dö.