Under renässansen hade den västeuropeiska kulturen börjat frigöra sig från kyrkans förmyndarskap. En förskjutning ägde rum från Gud till människan, som blev alltings måttstock. Kyrkan miste sin auktoritet och i kyrkans ställe trädde individualismen. Denna sekulariseringsprocess fullbordades genom upplysningen.

Fyra faktorer banade väg för upplysningen:

(1) En ny naturvetenskap. Enligt den geocentriska världsbilden utgjorde jorden med människan världsalltets centrum. Denna världsbild avlöstes nu av den heliocentriska världsbilden enligt vilken solen var universums medelpunkt. Människan stod inte längre i centrum utan var en ensam varelse utkastad i världsrymden.

(2) En ny filosofi, som utgick från de naturvetenskapliga upptäckterna, framträdde som empirism i England och som rationalism på den europeiska kontinenten. Dessa riktningar företrädde olika uppfattningar både ifråga om kunskapens ursprung och ifråga om dess metod. Enligt empirismen är erfarenheten kunskapens källa. Kunskapen baserar sig på sinnesförnimmelser som intelligensen bearbetar. Rationalismen däremot menade att förnuftet är kunskapens källa. Alla matematiska, logiska och fysiska grundföreställningar är medfödda idéer.

(3) En ny samhällssyn. I teokratin hade kungen fått sin makt av Gud och var ansvarig bara inför honom. I och med upplysningen sekulariserades synen på staten, som nu fick en inomvärldslig och inte en övervärldslig förankring. Den hade inte längre sin grund i gudomlig rätt utan i naturrätten. Den var resultatet av ett fördrag mellan individer, en produkt av människan, inte en Guds ordning.

(4) En ny rationalistisk religionssyn växte fram. Man räknade med att det finns tre medfödda religiösa idéer grundade i människans natur: idén om Gud, idén om en odödlig själ och idén om dygden. Denna naturliga religion, förnuftsreligionen, ansågs inte behöva någon uppenbarelse. Allt människan behövde var tron på ett högsta väsen, själens odödlighet och sedelagens giltighet. Därmed var religionens sekularisering fullbordad.

–   –   –

Utgångspunkten för den kyrkliga utvecklingen i upplysningstidens England utgjordes av toleransakten 1689. John Locke (1632–1704) gav den religiösa toleransen en filosofisk motivering: Eftersom det inte fanns någon säker kunskap i religiösa frågor, kunde staten inte tvinga medborgarna att anta en viss religion. Att toleransen kunde förverkligas i England berodde på att kyrkan och kristendomen smälte in som naturliga beståndsdelar i det engelska samhället. Genom toleransakten upphörde motsättningarna mellan anglikanismen och puritanismen. En humanistiskt orienterad mellangruppering, latitudinarismen (av latitud, vidsynt livsstil) eller bredkyrkligheten, blev riktgivande för den kyrkliga utvecklingen i England under upplysningen. Den höll fast vid en övernaturlig uppenbarelse i kristendomen, men menade att den stämde överens med sunda förnuftet. Detta påvisades av John Locke – som accepterade dogmen om Kristus som Guds son – i en skrift med den talande titeln ”Kristendomens förnuftsmässighet” (1695).

Den engelska deismen ansåg däremot att de kristna dogmerna var orimliga. De svarade inte mot vad förnuftet kunde förstå. Därför avlägsnade deisterna all övernaturlig uppenbarelse ur kristendomen och förde den tillbaka till den naturliga religionen med dess tre komponenter Gud, dygd och odödlighet. Dem kunde förnuftet acceptera. Matthew Tindal (1653–1733) var en av de främsta representanterna för deismens religionsuppfattning. Den skotske filosofen David Hume (1711–1776) gick dock ännu längre än deismen i sin religionskritik.

–   –   –

I Frankrike antog upplysningen en kyrkofientlig form. Detta berodde delvis på att samtidigt som toleransakten antogs 1689 i England tvingades alla fransmän bli katoliker genom upphävandet av nantesiska ediktet 1685. Det katolska religionstvånget utgjorde en viktig orsak till att den franska upplysningsrörelsen utvecklades i en kulturradikal och antikyrklig riktning. Denna utveckling nådde sin kulmen med franska revolutionen från år 1789.

Den franska deismen, som ställde människan och inte Gud i centrum, blev en religion med sin polemiska udd riktad mot det auktoritära samhället och den auktoritära kyrkan. Dess treenighetsdogm blev frihet, jämlikhet och broderskap. Medan det i England rådde harmoni mellan upplysning, samhälle och kristendom, hamnade de på kollisionskurs i Frankrike. Det enväldiga kungadömet och den katolska kyrkan ingick en allians mot upplysningsrörelsen, som i stället utvecklades till en proteströrelse riktad mot staten och kyrkan. Den franska upplysningen blev revolutionär och kyrkofientlig.

Den som på fransk mark stod i främsta linjen i kampen mot den katolska kyrkan var Voltaire (1694–1778). Med sin bitande ironi och satir personifierade han den radikala upplysningsrörelsen. Personligen var Voltaire deist, inte ateist. Han trodde på en Gud som skapat världen men som sedan inte ingrep eller uppenbarade sig. Däremot var Voltaires lärjungar, som utgav ”Den stora Encyklopedin” från 1751 till 1780, ateister med en materialistisk världsåskådning. Den mekaniska naturuppfattningen, enligt vilken universum är strängt reglerat av naturlagar, fann de inte lämna något utrymme för tron på Gud som världens skapare och Kristus som världens Frälsare.

Den andre store franske upplysningsförfattaren Jean Jacques Rousseau (1712–1778) företrädde liksom Voltaire deismen och avvisade den konfessionella kristendomen. Rousseau, som gjorde sig till talesman för en dogmfri känsloreligiositet, hade en ljus människosyn, enligt vilken människan är god av naturen. Men samhället och kulturen hade fördärvat henne. Därför måste människan vända tillbaka till naturen, till naturtillståndets renhet, godhet och kärlek.

Under franska revolutionen från 1789 förverkligades upplysningens naturrättsliga idéer om samhällets utformning enligt principerna frihet, jämlikhet och broderskap. Förklaringen av de mänskliga och medborgerliga rättigheterna 1789 gav individen religionsfrihet. Kyrkans band med påvestolen avklipptes och kyrkans gods blev nationalegendom. Målet för staten blev avkristning, varvid kristendomen avlöstes av en ateistisk statsreligion, förnuftsdyrkan. All annan kult förbjöds i Paris, och en ny världslig kalender antogs. Men i kampen mot kristendomen bröts revolutionens kraft. Tillbakagången började med att man erkände tillvaron av ett högsta väsen och själens odödlighet. För att förhindra en kyrklig renässans proklamerades 1795 den religiöst neutrala staten. Religionsfriheten utnyttjades till att bygga upp ett sekulariserat samhälle. Därmed klövs den franska nationen politiskt och livsåskådningsmässigt i två delar. I spänningsfältet mellan radikalerna, som företrädde en sekulariserad humanism, och klerikalerna, som hade sin förankring i katolicismen, utspelades den kommande utvecklingen i det franska samhället.

–   –   –

Trots den politiska och kyrkliga splittringen i Tyskland framkallade upplysningsrörelsen inga motsättningar i likhet med dem som uppkom i Frankrike. Religionen i sin protestantiska och katolska gestalt var integrerad i det tyska samhället i form av lands- och territorialkyrkor. Därför fick upplysningsrörelsen i Tyskland ett liknande förlopp som i England. Den blev inte revolutionär och kyrkofientlig, utan samhälls- och kyrkobevarande.

Upplysningen utmanade dock den tyska teologin genom att ställa frågan om relationen mellan förnuft och uppenbarelse. För Christian Wolff (1679–1754) i Halle stod förnuftet och uppenbarelsen inte i strid med varandra, även om uppenbarelsen gick utöver förnuftets gränser. Förnuftet kunde inte bevisa kyrkans dogmer, men kunde göra dem sannolika. Wolffianismen intog alltså i princip samma ståndpunkt som den engelska latitudinarismen. Förnuft och uppenbarelse harmonierade med varandra. En för teologin revolutionerande händelse i Tyskland var introducerandet av historisk-kritisk metod. Kristendomen betraktades som en historisk företeelse infogad i en utveckling som var underkastad växling och förändring. Utrymmet för Guds ingripande i historien genom uppenbarelse minskade därmed, eller helt enkelt eliminerades. Tron på kyrkolärans och Bibelns absoluthet uppgavs.

Gemensamt för de tre länderna England, Frankrike och Tyskland var att konfrontationen mellan upplysning, samhälle och kristendom resulterade i att kristendomen tunnades ut och samhället sekulariserades. Upplysningens ursprungliga mål hade visserligen varit att förnya kyrkan genom att infoga kristendom och teologi i kulturen, men i stället kom den att tömma kyrkorna och avlägsna kulturen och samhället från kyrkan genom att framhäva förnuftet på uppenbarelsens bekostnad. Under anpassningen till upplysningens kulturmiljö höll kristendomen på att förlora sin identitet. Upplysningen åstadkom en förskjutning från uppenbarelsekristendom till allmänreligiositet och social aktivitet. Upplysningskristendomen dög att handla efter, men inte att leva och dö på.