Kyrkofäderna levde under de första århundradena när den kristna kyrkan kämpade för sin överlevnad. Farorna kom både utifrån samhället och inifrån kyrkan själv. Med en brinnande kärlek till Kristus och utrustade med stor kunskap kämpade kyrkofäderna för den sanna bibliska tron.

Här presenteras fem av kyrkofäderna, Justinus Martyren, Ireneus av Lyon, Ambrosius av Milano, Kyrillos av Alexandria och Kyrillos av Alexandria.

Justinus-MatyrenJustinus Martyren
100–165 e.Kr.

Justinus föräldrar var greker, men han växte upp i Samarien i Palestina. Justinus var filosof till sin läggning och sökte Gud hos olika filosofiska riktningar, bland annat hos stoikerna, Pythagoras´ anhängare och platonikerna. Han fick ändå inte något svar på sin fråga: vem är Gud?

Det berättas att han en gång vandrade vid en havsstrand då han fick se en gammal man sitta där. Gamlingen gav honom rådet att söka Gud i "judarnas heliga skrifter, profeterna och vittnena till den Jesus de kallar Messias". Detta möte med främlingen blev vändpunkten i Justinus´ liv och han började fördjupa sig i den kristna tron, som han dittills hade ignorerat.

Han började beundra de kristna som höll fast vid sin tro, trots förföljelser och dödshot, och han kom till att kristendomen var fulländningen av filosofin. Därför försökte han "översätta" kristendomen, som dittills hade uttryckts på "judiskt vis", till filosofins språk.

Det var särskilt talet om Guds mänskoblivande och de dödas uppståndelse som skakade de hellenistiska filosoferna. Dessa betvivlade sanningshalten i dessa påståenden. De kristna teologerna som försvarade den kristna tron kallas för apologeter. Justinus var den första av dem.

Trots att Justinus kunde kritisera filosoferna avfärdade han dem inte. Enligt honom hade de alla på olika sätt förebådat Kristus eftersom Guds eviga Ord, Logos, varit verksamt i världen också innan Ordet blev kött. Logos uppfattades av grekerna som den gudomliga ordning som styr världen. (Det är om detta Johannesevangeliet också talar om i kap 1.)

Enligt Justinus hade filosoferna hittat bara vissa delar av sanningen, medan evangeliet ger hela sanningen. Den kristna tron är den fulländade filosofin, och all vishet är förkroppsligad i Kristus.

Justinus menade att kristendomen gäller hela världen, och måste översättas så att folk med olika kulturella och religiösa bakgrund kan förstå den från sina egna utgångspunkter.

Den andliga vägledningen skedde på den tiden i små kretsar av lärjungar som samlades kring en andlig vägledare. De kristna som var missnöjda med prästerna och församlingslivet i stort kunde också samlas i dylika små grupper.

Nackdelen med dessa grupper var den spänning som uppstod mellan "kyrkan" och självständiga andliga ledare som ville tillämpa kristenlivet på ett djupare sätt.

Heresier, villoläror, fick ofta sin utgångspunkt hos en förkunnare som bjöd på ett radikalare alternativ till kristenlivet än den egna församlingen. Bland annat gnosticismen fick stor spridning. Kyrkofäderna kämpade mot både villoläror och de hedniska myndigheter som förföljde de kristna.

Justinus skrev två apologier – försvarsskrifter, som var riktade till kejsaren i Rom och den romerska senaten. Han vädjade till dem att de skulle ta reda på vad kristendomen egentligen har för budskap, innan de går med på att förfölja och döma de kristna, på helt falska grunder.

Han beskrev både den kristna läran och gudstjänstlivet, redogjorde för kristendomens historiska förankring och lade fram skäl för en kristen tro. Han uppmanade kejsaren att vara rättvis när han bedömer de kristna, men detta vann inte gehör. Tillsammans med sex andra kristna avrättades Justinus själv år 165 e.Kr. genom halshuggning.

Irenaeus-av-LyonIreneus av Lyon
130–200 e.Kr.

Senantiken i det romerska imperiet var en religiös villervalla. Det fanns massor av religiösa, filosofiska och österlänska mysteriska riktningar. Kristendomen fanns också i flera varianter, och det var ingalunda självklart vem som hade den rätta läran, och vad som var falsk lära.

Den gnostiska tron fick stark spridning, och det fanns flera gnostiska evangelier och brev som tävlade om den auktoritativa platsen bland de skrifter som blev Nya testamentets kanon.

lreneus var en av de viktiga försvararna av den apostoliska tron. Hans viktiga bok heter Adversus Hereses (= mot villolärorna). I den dömer han gnosticismen och i en annan bok beskriver han den rätta läran, och tron som har sina rötter i urkyrkan.

lreneus hade grekiska föräldrar. De var kristna och bodde i Mindre Asien. Som ung brukade lreneus lyssna på Polykarpus', den berömde biskopen av Smyrna, predikningar. Ireneus kom att spela en avgörande roll i den process som skapade Nya testamentets kanon.

För de första kristna hade ju Skriften varit lika med Gamla testamentet, det fanns ingen fixerad kristen skriftsamling då. NT:s kanon kom att först och främst omfatta de fyra evangelierna som normerande berättelser om Jesus liv och lära.

De alternativa berättelserna, som fanns i myckenhet, blev utanför Bibeln, trots att gnostikerna ansåg sig ha hemliga apostoliska traditioner till grund för sina läror. De trodde att det var de som var apostlarnas sanna arvtagare, medan biskoparna var bara 'kanaler utan vatten'.

Striden mot gnosticismen kom att prägla Ireneus hela liv. Det var en kamp för inkarnationen, och mot alla slags funderingar på Kristi andliga mänskoblivande av något slag.

Gnosticismen hade ingen enhetlig lära utan kunde uppträda under olika former. Kännetecknande för dessa var dock att man trodde på två högre makter. Den ena makten var ett gudomligt andligt väsen bortom allt skapat. Den andra, som de identifierade som Gamla testamentets Jahve, var en ond skapargud som hade skapat världen och det kroppsliga.

Mellan denna onda värld, och den goda gudomliga makten, fanns en hierarki av andliga varelser och stadier. Mänskans mål i livet är att stiga från det materiella genom de olika stadierna till Gud. Mänskan har en andlig evighetsgnista som är fjättrad vid kroppen. Man strävar efter en befrielse från kroppen. Till detta behöver man gnosis, kunskap.

Att man ville bli av med kroppen kunde leda till två slags beteenden: en sträng askes, och avhållsamhet från alla kroppsliga njutningar, eller en fullständigt hämningslös livsstil med orgier.

Ireneus var den första teologen som utvecklade en kristen skapelseteologi: skapelsen är visserligen fallen men den är ändå Guds skapelse, älskad av Gud, och återlösningen är till för hela världen.

Detta var mycket viktigt, det kan hända att de kristna utan den farliga gnostiska villoläran aldrig skulle ha kommit på tanken att definiera sin skapelsetro. Redan aposteln Johannes betonar i sitt evangelium inkarnationen, 'i kött blivandet' av det gudomliga Ordet.

Detta står i skarp kontrast till de gnostiska lärorna som förklarade Jesus på olika 'andliga' sätt. De kunde till exempel säga att den gudomlige Kristus tog sin boning i mänskan Jesus vid Jesu dop, och lämnade honom innan han blev korsfäst.

Vissa gnostiker ansåg att den Helige Ande var en kvinnlig aspekt i gudomen som kallades för 'den första kvinnan' eller Sofia.

En annan viktig sak i lreneus teologi var betoningen av kroppens uppståndelse. Detta var en tanke som gnostikerna inte alls kunde acceptera. lreneus hävdade att Gud verkligen hade blivit mänska i Kristus, verkligen dött och med kropp och allt, uppstått ur de döda.

På gamla dagar blev lreneus biskop och fungerade som medlare mellan olika parter i inomkyrkliga stridsfrågor. Han trodde på att man samtalar och klargör sina ståndpunkter. Men man ska inte ge efter när det gäller evangeliet.

Ambrosius-av-MilanoAmbrosius av Milano
339–397 e.Kr.

Fram till 300-talet hade de kristna periodvis förföljts på många och grymma sätt. Men till allas förvåning blev kristendomen officiellt tolererad som religion år 312 (kejsar Konstantin), och år 380 blev kristendomen det romerska rikets officiella religion, genom ett edikt av kejsar Theodosios.

Detta var dock inte enbart positivt. Så länge det var farligt att vara kristen krävdes det verklig övertygelse att bli medlem av församlingen. Men när man nu fick statliga fördelar av att heta kristen, så kom det ju in en hel massa mänskor i församlingarna som inte visste så mycket om den kristna läran, eller brydde sig om evangeliet.

Det blev viktigt med en stark kristen undervisning, och ofta en kamp mot statsmakten, som trodde att den kunde bestämma över kyrkans lära.

En av dessa förespråkare för kyrkans oberoendeskap från staten var Ambrosius. Han anklagade ofta regenter och makthavare för ovärdigt beteende och uppmanade dem till bot och bättring.

Ambrosius föddes år 339 i Trier. Hans far var en viktig politiker, som dog ung. Båda föräldrarna var kristna. Ambrosius gick i skola i Rom och blev ståthållare i Norditalien. Man spådde en lysande karriär för honom. Men något dramatiskt hände år 374, som förändrade Ambrosius liv.

Mitt under ett upplopp i Milano, där arianemo och de så kallade traditionella kristnas anhängare strider, utropas Ambrosius till biskop av traditionalisterna! Vid den tiden var han inte ens döpt. Han gick mycket ovilligt med på detta, som han upplevde som sin plikt.

Fram till sin död strävade han efter att genomföra läran från konciliet i Nicea år 325: att Fadern och Sonen är av samma natur. Detta förnekades av arianerna, som påstod att Sonen är skapad och "lägre i rang" än Gud.

Ambrosius hade en mycket klar uppfattning om kyrkans förhållande till staten. Han hävdade att kyrkan är 'en ren jungfru' som bör var obesudlad av världen. Biskoparna får inte vara fega och gå med på vad som helst bara för att staten kräver det av dem. Ambrosius var mycket strikt med hur en präst borde vara, och han vigde ingalunda vem som helst till präst.

En gång förbjöd han kejsarinnans hovkaplan att predika i sin församlings kyrka efterson kaplanen hade falsk lära. Kejsarmodern hotade att avsätta honom, men Ambrosius kallade dit hela sin församling, och de satt där och sjöng psalmer tills hon gav sig.

Från detta tillfälle lär församlingens psalmsång fått sin början, och bruket spred sig i den västliga kristenheten.

Ambrosius har också skrivit en av våra julpsalmer, nr 15 i Psalmboken, där inkarnationen kommer fram i vers 2, Kristi två naturer i vers 4 och läran om treenigheten i vers 7. Den översattes år 1524 av Martin Luther till tyska och av Olaus Petri år 1536 till svenska.

1. Världens Frälsare är här,
av en jungfru född han är
efter profetians ord,
utan like på vår jord.

2. Nådens under här vi sett,
av Guds Ande har det skett.
Ordet, utav Fader fött,
har i tiden blivit kött.

3. Utan synd han föddes här,
han som världens synder bär,
utan skuld han med sin död
frälsar oss ur dödens nöd.

4. Han med himmelsk fröjd och fred
har till jorden kommit ned.
Han är både Gud och man
som oss alla hjälpa kan.

5. Han från Fadern kommit har
och till Fadern åter far,
sitter på Guds högra hand,
råder över alla land.

6. Stor, som Faderns, är hans makt,
döden har han nederlagt,
slagit i en väldig strid
mörkrets här till evig tid.

7. Fader, Son och Ande, bliv
hos oss med gudomligt liv.
Heliga Treenighet,
lov ske dig i evighet.

Kyrillos-av-AlexandriaKyrillos av Alexandria
375–444 e.Kr.

Det som kanske mest sysselsatte kyrkan på 400-talet var frågan om Kristi två naturer. Hur mycket var han Gud, hur mycket mänska? Alla kristna var överens om att han var Frälsaren, men var han verkligen Gud?

Vid de två första allmänna kyrkomötena, koncilierna, som hållits i Nicea år 325 och i Konstantinopel år 381, hade man diskuterat förhållandet inom Treenigheten och sammanfattat att gudomen finns i tre personer som delar samma väsen.

Efter dessa kom man att fundera på den så kallade kristologiska frågan, och denna behandlades vid de följande kyrkomötena i Efesos år 431, Khalcedon år 451 och i Konstantinapel.

Den person som mer än någon annan stod i förgrunden för de kristologiska debatterna på 400-talet var Kyrillos av Alexandria. Han var biskop där efter sin farbror.

Kyrillos av Alexandria skrev brev till bland annat Nestorius, som inte gick med på att kalla Maria för Guds Moder. Denna spänning mellan Nestorius och Kyrillos blev till en verklig kris i kyrkan. Krisen nådde sin kulmen på kyrkomötet i Efesos år 431 där man började behandla den kristologiska frågan.

Under de första femhundra åren av kristendom fanns åtminstone sex olika svar på frågan om Kristi identitet. Det uppstod olika riktningar, med anhängare till de olika uppfattningarna. Kyrkan hade att ta ställning till dessa och säga vad som var rätt.

Den första och äldsta riktningen var doketismen, som spred sig i gnostiska kretsar. Jesu mänsklighet var bara ett sken, en dräkt som han iklädde sig. Han såg ut som en mänska men egentligen var han inte det, utan bara Gud.

Ett andra svar var adoptianismen. Här menar man att Jesus inte var Gud från sin födelse utan bara mänska, men att Gud adopterade honom vid dopet i Jordan. Först från den stunden var han Guds son.

Den tredje rörelsen var arianismen, som grundades av en Areios av Alexandria. Jesus var en skapad varelse och en andra rangens gud.

Apollinarismen uppstod mot slutet av 300-talet. Dessa påstod att Kristus var både Gud och mänska, men att han var utan mänsklig själ. Jesus var alltså en korsning mellan Gud och mänska.

Nestorianismen uppstod på 400-talet som en reaktion mot apollinarismen. Nestorianerna hade svårt att tro att Gud skulle ha blivit ett spädbarn. De trodde att Gud och mänska på något sätt hade fogats samman.

Monofysitismen igen var en reaktion mot nestorianismen. Monofysitisterna påstod att Kristus bara hade en natur och inte två. Han var bara Gud. Kyrkomötet i Khalcedon 451 tog avstånd från både nestorianer och monofysitister, och man enades om att Kristus är en person med två naturer som är oupplösligt förenade, utan att de går upp i varandra eller kan skiljas från varandra.

Kyrkomötet i Efesos var kaotiskt. Kyrillos och Nestorios (biskop i Antiokia) ville ha varandra avsatta, och blev arresterade båda två. Kyrillos flydde från sina vakter och återvände till Alexandria, medan Nestorios eskorterades till Antiokia. I princip hade 'den rätta läran' vunnit seger, men det fanns många som misstänkte att det hade funnits andra än ädla motiv bakom Kyrillos´ agerande.

Kyrillos anklagades för att vara en hård och hämndlysten mänska som inte bara söker Kristi härlighet utan brinner för sin egen sak. En djup klyfta uppstod mellan Alexandria och Antiokia.

Det kom förslag till kompromiss, och man nådde fram till en enhetsformel som båda parterna var missnöjda med. Till slut avsattes alla Nestorius´ anhängare bland biskoparna, de blev gruvarbetare i Egypten. Nestorius sändes till Petra i arabiska öknen.

Man kan undra varför det var så viktigt att bråka om graden av gudomligt och mänskligt hos Kristus. Skulle man inte ha kunnat koncentrera sig på evangelisation och mission, i stället för att bråka och söndra den kristna enheten?

För Kyrillos var saken dock av största vikt: om inte mänskligt och gudomligt helt förenades i Kristus, kan inte heller hela mänskan någonsin genomträngas av Gud. Bara Guds mänskoblivande kan ge hopp om frälsning åt oss arma syndare.

Patrick-av-IrlandPatrick av Irland
390–461 e.Kr.

Redan på 200-talet uppstod det kloster och eremitsamfund i Egypten. Dessa ökenbröder gjorde långa resor ända till Irland. Från 400-talet fanns det små klostersamfund på öar längs med den irländska och skotska kusten. Missionen hade framgång på Irland tack vare den keltiska andligheten som gjorde folk medvetna om det heliga.

Kelterna hade från början kommit från Svartahavstrakterna på 600-talet f Kr. men hade av romarna trängts längre och längre bort tills de bodde bakom den hadrianska muren i Skottland och Irland.

Dessa kelter var redan före kristen tid mycket religiösa och hade en högt utvecklad kultur. Deras präster kallades för druider. Dessa var mycket uppskattade visa män och rådgivare i såväl andliga som samhälleliga frågor. Musik, konst, lyrik och lärdom uppskattades i den keltiska kulturen.

Detta satte sin prägel på den andlighet som blev en blandning av kristendom och de gamla keltiska idealen. Kelterna och det romerska England på andra sidan muren levde i osämja. Det talas om irländska plundringsräder till England på 300–400-talet.

Under ett sådant plundringståg kidnappades en 15-årig yngling och togs till Irland där han under svåra förhållanden fick valla får i sex års tid. Ynglingen hette Patrick.

Patrick eller Patricius, som var hans romerska namn, hade aldrig brytt sig om kristendomen trots att hans familj var kristen. Det var först i det främmande landet med dess främmande språk, i utanförskap, som han upplevde Guds kallelse till sig. Medan han iakttog kelternas vördnad för det heliga, deras högtider och sånger och berättelser faschinerades han av deras iver i sin gudsdyrkan.

För kelterna var vattnet och ljuset viktiga religiösa symboler, de firade ceremoniella måltider och trodde på själens odödlighet. Men samtidigt insåg Patrick att de ju inte kände Kristus, utan levde i fruktan. Hans egen kristna tro däremot förstärktes, och han liknade sig själv vid den förlorade sonen som i det främmande landet kommer till besinning, och besluter att återvända till sin Far.

Patrick fick tillfälle att återvända till sin jordiska far också, men efter en tid av studier och förberedelser av olika slag återvände han till Irland som missionär år 432. En stark fördel var att han kunde språket och var väl insatt i den keltiska kulturen som han anknöt till i sin undervisning (som Paulus på Areopagen).

Patrick vandrade över hela landet och predikade evangelium vilket resulterade i en kristen väckelse. Församlingar grundades och kyrkor byggdes. Patrick blev Irlands första biskop. Han lär ha döpt sju kungar, ordinerat 3000 präster och insatt 300 biskopar. Han utnämndes till Irlands nationalhelgon efter sin död och kallas för St Patrick.

Vi vet ganska mycket om Patricks liv tack vare hans två efterlämnade skrifter: Confessio och Epistola.

Anna Norrback
(Sändebudet 2004–2005)
Källa: 21 kyrkofäder av Peter Halldorf, Cordia 2000