Luther-m-fl-i-AugsburgTill den lutherska kyrkans bekännelse hör de tre gammalkyrkliga bekännelserna samt de lutherska bekännelseskrifterna som finns samlade i Konkordieboken (1580), nämligen Augsburgska bekännelsen (1530) och dess Apologi (1531), Luthers katekeser (1529), Schmalkaldiska artiklarna (1537), Traktaten om påvens makt och överhöghet (1537) och Konkordieformeln (1577).

I dessa bekännelseskrifter tar de lutherska reformatorerna ställning i de frågor som var aktuella på 1500-talet. Man argumenterar hela tiden utifrån Bibeln och stöder sig på den. Bibelhänvisningarna finns både i marginalen och inne i texten.

Inom den lutherska kyrkan står dock Bibeln alltid över bekännelsen. I Konkordieformelns inledning preciseras förhållandet mellan Bibeln och andra skrifter på följande sätt:

Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: ”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig”, Ps 119 … Men andra skrifter av äldre eller nyare lärare, vad de än må heta, få icke likställas med den heliga Skrift, utan de måste allesammans underordnas denna och få icke anses vara något annat och mer än vittnen, som betyga, huru och var denna profetiska och apostoliska lära bevarats efter apostlarnas tid." (Svenska kyrkans bekännelseskrifter [SKB] s. 499)

Därefter räknar man upp de gammalkyrkliga bekännelserna samt de skrifter som kom att ingå i Konkordieboken och fortsätter:

Efter denna här ovan angivna norm böra alla läror prövas och vad som befinnas strida däremot bör förkastas och fördömas såsom stridande mot vår enhälliga förklaring av vår tro. På detta sätt fasthålles åtskillnaden mellan å ena sidan Gamla och Nya testamentets heliga Skrift och å andra sidan alla övriga skrifter. Den heliga Skrift ensam förblir den enda domaren, regeln och rättesnöret, varmed alla läror skola såsom med en probersten prövas och bedömas, om de äro goda eller onda, rätta eller orätta. Men de nämnda symbola och bekännelseskrifterna äro icke domare såsom den heliga Skrift, utan endast trosvittnesbörd och -förklaringar, som visa, huru med avseende på omstridda frågor den heliga Skrift tolkats och förklarats i Guds kyrka under olika tider av de då levande och huru mot densamma stridande läror förkastats och fördömts." (SKB s. 500)

Enligt luthersk tro är Skriften allena (sola Scriptura) den högsta normen för lära och liv (norma normans). Trosbekännelserna är trosvittnesbörd och förklaringar till den bibliska tron (norma normata) och är därför underordnade Bibeln.

Det här betyder bland annat att, ifall det visar sig att Bibeln och bekännelsen på någon eller några punkter motsäger varandra, så är det Bibeln som gäller.

Ändå behövs bekännelsen för att den vittnar om hur Bibeln har tolkats och förståtts under olika tider.