M-Luthers-upptacktUnder medeltiden hade det bibliska budskapet i den romersk-katolska kyrkan förytligats och förvanskats. Under 1300-talet fanns teologer som ville reformera och förnya kyrkan, till exempel engelsmannen John Wycliffe (1320–1384) och tjecken Johann Hus (1370–1415), men dessa straffades hårt.

Munken Martin Luther (1483–1546) kom att bli Guds redskap för att upptäcka evangeliet på nytt. Under sina år i kloster – dit han hade sökt sig för att finna en nådig Gud – studerade han flitigt Bibeln för att få frid i sitt hjärta.

Det var när Luther studerade Romarbrevet 1:16–17 som han gjorde sin reformatoriska upptäckt – som också har kallats för hans "tornupplevelse”. Han fann att Guds rättfärdighet inte enbart är någonting som Gud kräver, utan att den framför allt är en gåva som Gud ger av nåd och som människan får ta emot i tro.

När Luther insåg detta, kände han sig som pånyttfödd. Han tyckte att paradisets port hade öppnats för honom och han läste Bibeln med helt nya ögon.

Denna upptäckt blev startskottet för den lutherska reformationen, som kom att påverka både kyrkan och samhället i hela Europa.

Luthers upptäckt hade en tidlös betydelse, eftersom evangeliet är den Guds kraft som frälsar människan, oberoende av om hon levde på 1500-talet eller om hon lever på 2000-talet.

Luther återupptäckte alltså evangeliet som hade skymts bort av människomeningar inom den romersk-katolska kyrkan. Idag medger också katolska teologer att kyrkan hade hamnat på villospår under medeltiden och att en reformation därför var nödvändig.

Fastän Martin Luther och de andra reformatorerna förhöll sig kritiska till en hel del i den romersk-katolska traditionen, uppskattade de ”den sanna traditionen”, det vill säga de gammalkyrkliga trosbekännelserna och den goda och rätta undervisning som kyrkans fäder hade förmedlat.