Sola-gratia-Solus-ChristusIbland behandlas nåden allena och Kristus allena som två skilda principer. Det gör vi inte här, utan håller dem samman, eftersom Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla mänskor i Jesus Kristus (Titus 3:11). Därför är det ungefär samma sak att tala om nåden allena som att tala om Kristus allena.

Mänskliga förtjänster och Guds nåd är varandras motsatser. De är som eld och vatten. Det ena utesluter det andra. Det handlar om att prestera eller om att få. Eller annorlunda uttryckt: antingen tror vi på oss själva eller på Kristus.

Något tredje alternativ finns inte. Det är som framlidne biskopen Bo Giertz från Sverige har sagt: "Den välförtjänta nåden är ingen nåd."

Att frälsningen sker av nåd allena hade för reformatorerna ett direkt samband med mänskosynen, antropologin. Så länge vi tror gott om våra egna möjligheter att förtjäna Guds himmel, vill vi inte höra talas om nåden. Men när vi inser syndens djup, då blir nåden kär för oss.

I Augsburgska bekännelsen, artikel II, definieras arvsynden som att födas "utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse". (Svenska kyrkans bekännelseskrifter [SKB] s. 57) Med den här realistiska mänskosynen kan det inte bli tal om att vi mänskor ska kunna resa oss ur vårt fördärv, utan vi är helt och hållet beroende av Guds nåd i Jesus Kristus. Antropologin (mänskosynen) och soteriologin (frälsningsläran) hör därför nära ihop.

När Luther och reformatorerna betonade nåden allena / Kristus allena, så framhöll de både Kristi person och Kristi verk. Jesus Kristus är sann Gud och sann mänska i en och samma person.

Han är sann Gud därför att bara Gud kunde frälsa mänskosläktet, och han är sann mänska för att han skulle kunna ta på sig syndens alla följder. Kristi gudom och hans mänsklighet är på ett förunderligt sätt förenade i hans person.

I förklaringen till den andra trosartikeln i Lilla katekesen sammanfattar Martin Luther Kristi person och verk, när han skriver: "Jag tror, att ]esus Kristus, sann Gud, född av Fadern i evighet, och tillika sann mänska, född av jungfrun Maria, är min Herre, vilken förlossat, förvärvat och vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden och djävulens våld, icke med guld eller silver utan med sitt heliga och dyra blod och med sitt oskyldiga lidande och död …" (SKB s. 365)

Det här betyder att frälsningsverket har utförts en gång för alla. Det har skett utanför oss mänskor och helt utan vår medverkan. Det är verkligen fullkomnat. Guds nåd är universell. Kristi försoningsverk gäller alla människors alla synder under alla tider en gång för alla. Det finns inte någon synd som Kristus inte har dött för. Vägen till Gud är öppen.

Luther skriver om det fullbordade frälsningsverket i Stora katekesen: "Själva verket är skett och fullbordat. Ty Kristus har åt oss förvärvat och vunnit skatten genom sitt lidande, sin död och uppståndelse m.m." (SKB s. 447)

Frälsningen är inte någonting som vi människor kan förtjäna. Den är en fri gåva som räcks oss och som vi får ta emot av nåd – gratis: "Syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre." (Romarbrevet 6:23)

Vi människor är för sent ute, om vi tror oss kunna medverka till vår egen frälsning. Lagens och gärningarnas väg leder inte fram. Om någon har försökt vandra den vägen så var det Martin Luther. Men ju mera han försökte, desto tydligare insåg han att han inte kunde nå Guds himmel på lagens väg. "Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet." (Romarbrevet 9:16).

Det är befriande att varje dag få leva av Guds nåd – att få vara hans favorit (från latinets favor Dei = Guds nåd). Tänk att få vila i Guds nåd och få leva i tron på Jesus Kristus! Tänk att inte behöva försöka slå världsrekord i fromhet, utan i stället få vila i det fullbordade frälsningsverket – att få leva i och av Guds förlåtelse!

Guds nåd befriar oss från allt vad andlig stress heter och gör oss till hans fria och glada barn. "Herren är nådig och barmhärtig, sen till vrede och stor i nåd. Herren är god mot alla och förbarmar sig över alla sina verk." (Ps 145:8–9).