Sola-scripturaUnder medeltiden hade kyrkomötena, påven och filosofin fått samma auktoritet som Bibeln, den heliga Skrift. Det här reagerade Martin Luther starkt emot. Han hävdade bestämt att alla mänskliga instanser kan missta sig, men inte Skriften, för den är Guds ord och står därför över allt och alla.

När reformatorerna betonade Skriften allena, gjorde de det mot två håll. Dels mot den romersk-katolska kyrkan, där den kyrkliga traditionen ansågs lika viktig som Guds ord, och dels mot de så kallade svärmarna, som betonade ”det inre ordet” och de egna upplevelserna på bekostnad av Skriftens yttre ord.

Skriftens ord innehåller både lag och evangelium. Lag är allt det som Gud kräver av oss människor, medan evangelium är allt det som Gud ger oss. Det är viktigt att rätt kunna skilja dessa åt, framförallt i samvetet. Den som kan göra det, är en doktor i teologi, kunde Luther säga.

Enligt Luther har Skriften också en yttre klarhet. Under medeltiden räknade man med att Skriften hade flera olika ”skikt”, både ett bokstavligt och ett andligt. För Luther var den yttre grammatikaliska betydelsen den primära. Det är den vi ska hålla oss till, och vi behöver inte söka meningen bakom orden.

Visst innehåller Skriften också sådant som är svårt att förstå. Det insåg också reformatorerna. Men de gav rådet att läsa de dunkla bibelorden i ljuset av de klara och tydliga. På så sätt får Skriften vara sin egen tolk.

Att Skriften har en yttre klarhet betyder också att vi utgående från Skriften kan veta vad som är rätt och fel både ifråga om lära och liv, och att vi kan argumentera för det som är rätt.

Fastän Luther inte med sitt förnuft kunde begripa hur Kristi kropp och blod kan vara närvarande i nattvarden, så trodde han det, därför att Skriften lärde så. Eftersom Jesus en gång har sagt ”detta är min kropp”, så är det sant – oberoende av hur mycket eller litet vi förstår av det.

Skriften har ett centrum och det är Jesus Kristus. Han är Bibelns ”stjärna och kärna”, som Luther sade. Med det menade han att Kristus finns överallt i Bibeln – inte bara i Nya Testamentet, utan också i Gamla Testamentet.

Ibland har man använt Luthers tal om Kristus som Bibelns centrum för att slippa undan besvärliga bibelställen. Man har delat in Skriften i centrala och perifera avsnitt och på det sättet försökt skala bort de förment perifera bibelorden som har varit obekväma för en. Men så tänkte inte Luther. För honom var Kristus som Bibelns ”stjärna och kärna” inte någon ”utstrykningsprincip”, utan snarare en ”uttolkningsprincip” med vars hjälp man kan förstå svåra bibelord. När vi läser Skriften i frälsningsavsikt och finner Kristus i den, förstår vi också skriften bättre.

Men Skriften var för Luther förutom högsta auktoritet också ett nådemedel som förmedlar Guds nåd till människorna. Jesus Kristus har en gång för alla förvärvat frälsning åt alla människor, men denna frälsning behöver också delas ut. Det här sker i den kristna församlingen genom Guds ord och genom sakramenten – dopet och nattvarden. I Romarbrevet 10:17 heter det: "Alltså kommer tron av predikan och predikan genom Kristi ord."

Att Guds ord är ett nådemedel betyder att det inte bara är en beskrivning av Jesus Kristus och hans gärning, utan bibelordet för honom till människans hjärta. Guds ord förmedlar inte bara teoretisk information till oss, utan evangeliet förenar oss med Kristus. Det allmänna blir personligt. Det som är utanför oss kommer till oss och blir i oss.

Evangeliet är ju en Guds kraft till frälsning, som Paulus säger i Romarbrevet 1:16. Luther skriver om det här i Stora katekesen: ”Ty varken du eller jag kunde någonsin veta något om Kristus eller tro på honom och få honom till Herre, om det icke i och genom evangelii predikan tillbjödes oss och lades i vårt hjärta av den Helige Ande.” (SKB s 477).

Anden och ordet hör samman, och därför är evangeliet ett levande och kraftigt ord, som förmår skapa tro i människans hjärta. Det är framförallt ett muntligt förkunnat ord, men också det lästa ordet har kraft att skapa tro i våra hjärtan.

Det är tryggt att liksom de lutherska reformatorerna få hålla sig till Skriften allena. Enligt den får vi bedöma alla läror och traditioner. Den står över alla mänskliga tankar och funderingar. Därför är det inte en börda, utan en befrielse att få lägga sitt förnuft under trons lydnad.

Vi behöver inte heller lita på tillfälliga subjektiva känslor och ingivelser, utan får ty oss till det fasta ordet. I tider av tvivel, anfäktelser och missmod får vi hålla fast vid ”det nakna ordets löften” och ta dem till oss.