Sola-fideGuds nåd i Jesus Kristus är universell och omfattar alla människor. Nåden kan inte förtjänas, utan den tas emot endast genom tron. Liksom nåd och förtjänst är varandras motsatser, så är också tro och gärningar det. Är det på grund av tro, så är det inte på grund av gärningar. Det är en himmelsvid skillnad mellan att prestera och att få. Så var det för aposteln Paulus, så var det för Martin Luther och så är det också idag.

I Augsburgska bekännelsen, artikel IV, heter det om rättfärdiggörelsen: "Vidare lära de, att människorna icke kunna rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggöras utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tro, att de upptagas i nåden och att synderna förlåtas för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkornmit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom." (Svenska kyrkans bekännelseskrifter [SKB] s. 58)

Tron är inte en mänsklig prestation, utan en gåva som Gud ger oss genom evangeliet – helt gratis av nåd. "Av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva. Guds gåva är det, inte på grund av gärningar för att ingen ska berömma sig." (Efesierbrevet 2:8–9)

Att tron är en Guds gåva och inte en mänsklig gärning, beskriver Luther i Lilla katekesen när han förklarar den tredje trosartikeln: "Jag tror att jag icke av mitt eget förnuft eller kraft kan tro på Jesus Kristus, min Herre, eller kornrna till honom, utan den helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och behållit mig i en rätt tro …" (SKB s. 366)

Här bekänner reformatorn att han inte själv kan tro: "Jag tror att jag inte kan tro." Det är väl en märklig trosbekännelse! Men Luther visste vad han talade om. Han hade på olika sätt genom egna gärningar och ansträngningar försökt blidka Gud – utan att lyckas. Han hade själv försökt prestera en rättfärdighet som duger inför Gud. Men när han läste Rornarbrevet 1:16–17 insåg han att Guds rättfärdighet är en gåva som räcks oss mänskor utifrån och som vi får ta emot gratis – genom tron.

På samrna sätt som mänskosynen (antropologin) och frälsningsläran (soteriologin) hör ihop, så finns det alltså också ett nära samband mellan mänskosynen och frälsningens tillämpning (pneumatologin).

Vi ska akta oss för att göra tron till en mänsklig prestation. Vi tänker ibland att rättfärdiggörelsen är Guds verk och hans förtjänst, men att tron är vårt bidrag. Gud har gjort sitt – nu skulle det gälla för oss att göra vårt – att tro! Men då blir tron en mänsklig prestation – en laggärning.

Generalsekreterare Anfin Skaaheim från Norge har betonat att tron är tillit till Gud: "Det att ha tillit till någon är ingen prestation. Man bestämmer sig inte för att ha tillit. Tillit är något man får från andra. Om jag har tillit till en vän, så är detta inte ett resultat av min ansträngning. Den tillit jag har till honom är hans förtjänst. Han har skapat tillit till sig genom det sätt på vilket han är och talar. Därför är tillliten till en annan människa en gåva från denne. På samma sätt är det i mitt förhållande till Gud. Den tillit jag har till Gud har Gud själv skapat i mig genom det han har sagt och gjort. Därför har jag Gud att tacka för den tillit jag har till honom, alltså för min tro på honom." (Credo 7/1980, s. 16f)

Till tron hör också visshet. Vi kan vara vissa om vår frälsning därför att tron inte bygger på tillfälliga och flyktiga känslor eller ingivelser, utan på Guds löften i ordet och sakramenten. Paulus skriver till Tirnoteus: "Men jag skäms inte, för jag vet vem jag tror på …" (2 Timoteusbrevet 1:12). Hebreerbrevet 11:1 definierar tron som "en övertygelse om det man hoppas, en visshet om ting som man inte ser".

Någon har sagt: "Vi blir frälsta genom tron allena, men tron är aldrig allena". Och det är sant. Samme Paulus som fördömde allt vad laggärningar heter, talade samtidigt mycket om goda gärningar. Dessa är inte någon förutsättning för tron, utan en följd av den. De är trons frukter. "Ett gott träd bär god frukt", säger Jesus i Matteusevangeliet 7:17.

Martin Luther, som skarpt kritiserade allt som luktade gärningslära inom den romersk-katolska kyrkan, gav själv år 1520 ut en bok med titeln Om goda gärningar, där han betonade vikten av att tron tar sig uttryck i goda gärningar. En kristen ska göra gott – inte för att bli rättfärdig, utan för att Gud vill det och för att medmänniskorna behöver det.

I Augsburgska bekännelsen, artikel VI, heter det: "Vidare lära de, att denna tro bör frambringa goda frukter och att den bör göra goda, av Gud befallda gärningar, därför att så är Guds vilja, icke för att vi skola tro, att vi genom dessa gärningar förtjäna rättfärdiggörelse inför Gud." (SKB s. 58)

Att tro och förtrösta på Herren Jesus Kristus är befriande. Vi behöver inte prestera goda gärningar för att bli rättfärdiga inför Gud. Istället får vi i tro ta emot den rättfärdighet som Jesus Kristus har vunnit åt oss och åt alla människor. Den rättfärdigheten är fullkomlig. Den skyler alla våra brister. Den duger inför Gud på dornens dag.

En luthersk kristen tror, lär och bekänner, att människan blir frälst av Guds nåd allena (sola gratia) genom tron på Kristus allena (sola fide/solus Christus) på basen av Skriften allena (sola scriptura).