Allmänt
I slutet av 1700-talet och början av 1800-talet uppstod det på olika håll i Finland extatiska väckelser. Även om de hade liknande drag, stod de vanligen inte i kontakt med varandra och utvecklades ofta i olika riktning. Inspirationen till dessa väckelser kom bland annat från böcker skrivna av pietister eller kristna mystiker, vilket visar att läskunnigheten blivit mera allmän. En del av de pietistiska väckelserna tynade bort, men vissa av dem växte sig starkare och fick större utbredning på 1820- och 1830-talet. Vanligen tonades de mest extatiska dragen ner när rörelsen fick större spridning och stabiliserades.

De väckta
De väckta började som flera separata folkväckelser i Norra Savolax och Österbotten i början av 1800-talet. Paavo Ruotsalainen (1777–1852) blev den samlande ledaren på 1830-talet. Hans själavårdande samtal, resor och korrespondens som sträckte sig till olika delar av Savolax, Österbotten och Karelen förenhetligade rörelsen och angav riktningen för dess trosinnehåll. Rörelsen präglades av en bidande och längtande trostolkning samt en övertygelse om att Gud rättfärdiggör den ogudaktige utan dennes egna prestationer. Den inre förnimmelsen av Kristus betonades. De väcktas yttre kännetecken var skörtdräkten. Man samlades till möten (seurat) och till sångstunder (veisuut) där man sjöng ur Sions psalmer (Siionin virret). Efter Ruotsalainens död 1852 splittrades rörelsen, men på 1880-talet fick den en ny uppgångsperiod under Wilhelmi Malmivaaras ledning. Småningom kom det allt flera präster ur rörelsens led, vilket i förlängningen ledde till att de väckta alltmer förkyrkligades.

Den evangeliska rörelsen
Fredrik Gabriel Hedberg (1811–1893) föddes i Brahestad, inledde sina studier i Åbo, men fortsatte studierna i Helsingfors efter Åbo brand 1827. I Helsingfors höll han kontakt både med sina pietistiska vänner (Carl Gustav von Essen, Lars Stenbäck och Lars Johan Ackrén) och med tidens ledande kulturpersonligheter i vårt land (Fredrik Cygneus, Johan Ludvig Runeberg och J. V. Snellman). År 1834 prästvigdes Hedberg, varefter han förordnades till Sjundeå och Lojo. Följande år hittade han i kyrkoarkivet Luthers Kyrkopostilla, en bok som kom att betyda mycket för hans andliga utveckling. Under några år verkade Hedberg enligt sin dåvarande pietistiska övertygelse, vilket ledde till att domkapitlet år 1840 sände honom till Uleåborg som fängelsepräst och år 1842 till Replot utanför Vasa. År 1843 blev Hedberg sockenadjunkt i Pöytis och samma år utkom hans kanske viktigaste bok ”Uskon oppi autuuteen” (Trons lära till salighet), som är en kommentar över Efesierbrevets första kapitel. Boken, där Hedberg redogjorde för sin nyvunna evangeliska trosuppfattning, ledde till en brytning mellan Hedberg och hans pietistiska kolleger. Medan de väckta betonade den bidande tron, framhöll Hedberg den i Kristus för alla människor skedda försoningen och allas rätt att på grund av bibelordets löften få tro sin salighet i Kristus. Snart slöt sig flera präster till Hedberg och det utbröt också en evangelisk väckelse. På 1870-talet blev den evangeliska rörelsen en vidsträckt folkrörelse. År 1873 grundades den tvåspråkiga Lutherska Evangeliföreningen i Finland (Suomen Luterilainen Evankeliumiyhdistys, Sley), som delades på språklig grund år 1922 varvid Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland (SLEF) grundades. Under de tre sista decennierna av sitt liv verkade Fredrik Gabriel Hedberg som kyrkoherde i Kimito, där han också ligger begraven.

Laestadianismen
Lars Levi Laestadius (1800–1861) föddes i Piteå lappmark, studerade i Uppsala och prästvigdes år 1825. Följande år utnämndes han till kyrkoherde i Karesuando. År 1844 sammanträffade Laestadius med den väckta lappflickan Maria, ett möte som ledde till att Laestadius förkunnelse genomgick en dramatisk förändring. Som ett resultat av Laestadius förkunnelse uppstod en väckelse som betonade bikten och syndaförlåtelsen och som spred sig över Lappmarken och småningom också till Finland. Laestadius använde ett färgstarkt språk i sin förkunnelse. Förutom att väcka syndakännedom ville han också förändra folkets levnadsvanor, till exempel i riktning mot en nykter livsstil. Efter Laestadius död år 1861 övertogs ledarskapet av Juhani Raattamaa (1811–1899), men efter dennes död splittrades den laestadianska rörelsen i flera olika grenar. Raattamaa var en lekmannapredikant och rörelsen är fortsättningsvis lekmannaledd. Till rörelsens regelbundna verksamhet hör lokala möten och regionala stormöten. Förutom i Norden har den laestadianska rörelsen spridit sig till flera andra länder, bland andra USA och Kanada.

Bedjarrörelserna
På 1700- och 1800-talet verkade flera bedjarrörelser på olika håll i vårt land. De karaktäriserades av ett ivrigt bedjande, vanligen på knä, och en aktiv botgöring. En gren av bedjarrörelserna fanns i Satakunda i västra Finland, en annan i östra Finland. Den östra grenen leddes av Henrik Renqvist (1789–1866), den fjärde store väckelseledaren i vårt land under 1800-talet vid sidan av Paavo Ruotsalainen, Fredrik Gabriel Hedberg och Lars Levi Laestadius.