Erikson-Samuel-13.03.10-2Samuel Erikson, Vasa
E-post:  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

Att välja en favoritsång ur sångboken Sionsharpan är svårare än man kan tro. Av alla 535 sånger finner jag att varenda en har sin charm och funktion. Ingen sång är den andra lik.

Några av sångerna uppskattar jag för deras melodiska och harmoniska kvalitéer, andra finner jag ljuvliga i sin lyrik, och en del har ett innehåll som för mig till tårar. Så finns det givetvis en hel drös av sånger som väcker minnen från en ljus och bekymmerslös barndom.

Det låter kanske som om jag tycker om denna sångbok. Men jag vill ju inte sjunga om Sionsharpan. Jag vill sjunga om Jesus, och sånger om honom hittar jag i Sionsharpan.

Mitt val föll således till slut på sång nummer 353, Nu är min träldom slut. Sången är en relativt ny bekantskap, som under kort tid har kommit att betyda väldigt mycket för mig. Enligt min mening har den alla goda ingredienser: Melodin är både munter, vacker och intressant. Och texten av Clara Ahnfelt är en underbar glädjesång till Jesus för hans stora frälsningsgärning.

Eftersom jag inte har känt till sången så länge, har jag inte så många minnen som jag förknippar med den. Men en händelse vill jag ändå nämna.

För ett par år sedan, då jag bodde i Jakobstad, köpte jag ett piano. Eftersom min trappuppgång var både trång och krokig, anlitade jag professionella "pianoflyttare". Då de två männen anlände med pianot, såg de båda ganska dystra ut vid åsynen av trappan, och det fick mitt hjärta att stiga upp i halsgropen. Mina tankar snurrade: "Har de släpat hit pianot från Vasa i onödan, ända till Jakobstad?"

Kampen mot trappan var lång och hård i mina ögon, men till sist stod pianot på sin plats, och jag öppnade Sionsharpan som så många gånger förut. Så läste jag:

     Nu är min träldom slut,
     Jesus är min!
     Nu får jag vila ut,
     Jesus är min!
     Jag länge ej förstod

     rätt akta Jesu blod,
     fast han gjort saken god.
     Nu är han min!

Det sägs att den som inte vill tro inte ser under, fastän de sker mitt framför ögonen. Det fungerar också tvärtom. Den troende hittar under överallt. För någon kanske det var ett sammanträffande att pianot rymdes in den dagen. För mig däremot var det Jesus som hjälpte!

Fast Guds största under är ändå att han blev människa och frälste oss, så att vår träldom tog slut.

*

(Sändebudet nr 5/2013)