Forars-Hjordis-11.02.04-GoranS-3Hjördis Förars, pensionär, Oravais
E-post:  Den här e-postadressen skyddas mot spambots. Du måste tillåta JavaScript för att se den.

När vi var i junioråldern, var gitarren viktig för oss. Min syster Linnea ägde en gitarr som var lätt att spela på, och vi som var yngre satt ofta och knäppte på den.

Jag lärde mig de första ackorden D, A, E och H. Och så sökte jag fram nr 61 i Sionsharpan (numera nr 335). Den var så lätt att spela. Man bytte bara mellan E och H.

     Lov, ära, o Jesus, för alla de sår
     som du för oss syndare tog!
     De vittnar att världen försonad nu står
     allt sedan på korset du dog.
 
Den tiden sjöng barnen de vuxnas sånger. Jag vill inte påstå att jag förstod orden. Fast, å andra sidan, hur mycket förstår jag av Jesu lidande för oss syndare i dag? Kan någon göra det?

Innehållet talade ändå till mig. Jag fick en grundkänsla av att Jesus är snäll, och att han har hela världen i sin hand.

Melodin i sången är stillsam och ganska enformig. Just så var det. Man satt med sin gitarr i ensamheten, gnolade melodin och kämpade med ackorden. Det var enkelt och ensamt, men tryggt med en djup känsla av frid. Det var inget handklapp och nojsigt glatt, utan gravallvarligt, så som barn tror.

Andra versen lyder:

     De vittnar också att du kämpat en strid
     ur vilken du segrande gått.
     Den striden, så blodig, har bringat oss frid,
     din härliga seger vi fått.

Klart att jag inte förstod Jesu seger på Golgata. Ändå talade versen om att Jesus var häftig, som man skulle säga idag. Han hade kämpat, vunnit, segrat. Och vi hade fått något.

Man behöver inte alltid förstå. De allra djupaste intrycken är den känsla som något förmedlar. Sedan klarnar mycket så småningom, senare. Vi barn sjöng sånger som man kan dö på, sådana som håller livet ut.

*

(Sändebudet nr 3/2013)