Under historiens gång har Gud låtit stora väckelser dra över länder och folk. Här beskrivs olika händelser, ur historien från Kristi födelse fram till idag, som bär drag av kristet uppvaknande eller väckelse. Utmärkande drag för kristen väckelse är medvetenhet om synd, centrering kring Jesus som Frälsare, bibelläsning, vittnesbörd, ett medvetet evighetsperspektiv och ett aktivt missionsarbete. På många håll i världen åtföljs väckelser av förföljelse som resulterar i ökad väckelse. Ett typiskt drag för dagens väckelse i Afrika är att man bekänner sin synd offentligt.

Ibland har väckelsen lämnat bestående spår såväl i kristen undervisning och organisationer, som i det kristna livet och i gudstjänstfirandet. Vissa väckelser har fördjupat den kristna gemenskapen, medan andra har splittrat den. Ytterligare andra väckelser har försvunnit utan spår. Väckelser har också spårat ur och blivit något annat än de var eller såg ut att vara från början. Många väckelser har resulterat i nya kyrkohistoriska grenar. Det typiska har då varit en inledande, omvälvande period och en fortsättning då folkrörelsen inordnats i en organiserad struktur.

De första århundradena
På den första pingstdagen ökade antalet kristna, som då kanske var ett par hundra i antal, med tretusen personer. Den kristna tron spred sig under det första århundradet snabbt kring Medelhavet, och därefter vidare utåt. Under 200-talet ökade antalet kristna kraftigt, och förföljelserna mot de kristna från den romerska statens sida, som ditintills varit sporadiska, tilltog i styrka. Dessa förföljelser ledde emellertid till att kristendomen spreds ytterligare. I den tidiga kristna kyrkans historia (100–325) finns det många exempel på starkt brinnande kristna personligheter, som fick vara redskap för den kristna trons spridning och utbredning. Exempel på dessa är kyrkofäderna Ireneus och Tertullianus.

Munkväsendet (200–1517) (från grekiskans monos, ”ensam”)
Ursprungligen utvecklades klosterväsendet som ett sätt att begränsa det asketiska idealet inom kristendomen, och förena det med en praktiskt verksam människokärlek. I stället för att leva som eremiter bildade man kloster, där gemensamma andakter kombinerades med kroppsarbete. Klosterlivet är en religiös livsstil där man avstår från världsliga sysselsättningar och ägnar sig åt andlighet och arbete. Det har spelat en viktig roll särskilt i den katolska och ortodoxa traditionen. År 529 grundades till exempel benediktinerorden, känd för regler som fattigdom, kyskhet, lydnad, bön och arbete.

Valdenserna (grundare Pierre Valdes, Italien 1200-talet)
Rörelsen kännetecknades av moralism och pliktkänsla i motsats till medeltidens mystik. Valdes införde ett av plikt präglat bibelstudium, som inte i första hand var evangeliskt. Bibeln uppfattades som Guds lag efter vilken livet skulle regleras. Rörelsen lever kvar än i dag, och är den största icke-katolska kyrkan i Italien, Chiesa Evangelica Valdese. Förutom i Italien, där den uppkom, finns valdensiska församlingar i dag i Uruguay och Argentina.

Reformationen (1517–1700)
Reformationen uppstod i Tyskland på 1510-talet. Martin Luther fann att frälsning inte åstadkoms genom goda gärningar, utan är en fri gåva av Gud, genom tro på Kristus som har sonat våra synder. Martin Luther kritiserade den katolska kyrkan skarpt, främst för dess maktlysthet och inskränkthet, vilket enligt honom inte överensstämde med vad kyrkan ursprungligen var ämnad att vara. Luthers kritik fördömdes av påven och den katolska kyrkan. Eftersom också andra kritiserade detsamma som Luther, fann hans tankar ändå god jordmån. Boktryckarkonsten underlättade också spridningen av Luthers skrifter till den stora allmänheten. I de områden där reformationen fick fotfäste slutade man tillbe helgon, folkets språk ersatte latinet i gudstjänsterna och många kloster lades ner.

Jesuiterna 1534–
Efter den protestantiska reformationen vidtog inom den romersk-katolska kyrkan omfattande reformer. Inledningen skedde vid det Tridentinska kyrkomötet 1545–1563. Något tidigare hade jesuitorden grundats. Den hade bland annat som målsättning att hindra den lutherska reformationens utbredning. Jesuiterna bedrev en omfattande missionsverksamhet över stora delar av världen, Indien, Sydostasien, Japan, Kina, Afrika, Nordamerika, Kanada och delar av Sydamerika. De hade också stort inflytande i Europa, till exempel inom skolväsendet. Med tiden blev de mer inriktade på utbildning än på direkt missionsarbete. Idag arbetar cirka 20 000 jesuiter i över hundra länder, många av dem inom utbildning. De har grundat skolor, institutioner och seminarier över hela världen.

Moravianerna (1457–) och den herrnhutiska rörelsen (1722–)
Moravianerna kallas också för Brödraförsamlingen. Namnet Moravia kommer från det tidigare landet Moravia i nuvarande Tjeckien. Den moravianska kyrkan är idag en protestantisk gemenskap med kopplingar till lutherdomen, men har sina rötter i den tjeckiska reformationen. Dess andliga arv påverkades av Jan Huss, den tjeckiske reformatorn som bröt med den romersk-katolska kyrkan och brändes på bål år 1415. Reformrörelsen baserade sin lära på Bibeln. Kristen enhet, personlig tro, mission och musik är viktiga inslag i troslivet. De tjeckiska protestanterna fördrevs till följd av katolikernas framsteg i det trettioåriga kriget (1627) och gick i exil.

Hundra år senare flyttade de från Mähren (kallas ibland den mähriska kyrkan) till Sachsen, där den herrnhutiska rörelsen grundades år 1722. Greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf var den herrnhutiska rörelsens grundare. Han hade köpt ett landområde, Berthelsdorf, i norra Tyskland, som han gjorde till en fristad för förtryckta kristna minoriteter. Drygt tio moravianer hade innan julen 1722 anlänt och bosatt sig på området. På Zinzendorfs landområde grundades brödrasällskapet Herrnhut.

De första herrnhutiska missionärerna som sändes ut var unga tyskar som lät sig säljas som slavar till danska godsägare, för att nå slavar i en dåtida dansk koloni i Västindien. Herrnhutarna sände missionärer också till Grönland. Herrnhutismen nådde Skandinavien och Finland genom hemvändande karoliner som tagit intryck av den evangeliska och känslosamma herrnhutismen och dess uppmärksamhet på Jesu sår och smärta.

Moravianism har i grunden presbyteriansk struktur, och dess biskopar är mer andliga ledare än administratörer. Moravianerna har under de senaste tre hundra åren gett viktiga influenser till det kristna livet, som tillbedjan, evangelisation, mission och teologi. Herrnhutismen är än idag en världsvid rörelse, internationellt känd som The Moravian Church, och finns idag i Nord- och Sydamerika, Europa, Sydafrika, Tanzania, Surianam och England. Rörelsen har idag cirka 720 000 medlemmar.

Protestantismen i Frankrike 1500–
Luthers tankar spreds till Frankrike med början år 1520, där de mötte starkt motstånd av den katolska kyrkan. Från 1540 tog en fransk protestantisk kyrka form under Jean Calvins inflytande. Kalvinisterna kom att kallas hugenotter (på franska huguenot). De levde i Frankrike på 1500- och 1600-talen, under och efter de franska religionskrigen. Kalvinisterna förföljdes av den franska staten och den katolska kyrkan. Under Bartolomeinatten i augusti 1572 mördades 30 000–40 000 hugenotter. Efter att Ediktet i Nantes, som hade gett dem viss religionsfrihet, år1685 upphävdes, lämnade mer än 300 000 hugenotter Frankrike. Ett hundratal hugenotter kom under 1600-talet till Sverige. I Frankrike fick hugenotterna full religionsfrihet i och med franska revolutionen år 1789.

Anabaptisterna (1521–)
År 1521 samlades en liten grupp människor i Zürich och döpte varandra. De blev kända som anabaptister (eller om- eller vederdöparna, ana=åter / baptism=att döpa ). De uppfattade dopet som en bekräftelse på omvändelsen och trodde därmed att kristna skulle välja att bli döpta i stället för att döpas som spädbarn. Anabaptisterna jagades och förföljdes av både katolska och protestantiska myndigheter, både på grund av troendedopet och av att de vägrade bära vapen. De vägrade att fungera som poliser eller soldater och anklagades följaktligen för illojalitet och omstörtande verksamhet i samhället.

Anabaptisterna förföljdes svårt och många flydde till Holland, där den till anabaptismen omvände Menno Simons blev deras ledare. De kom därav att kalla sig mennoniter. Cirka 2000–2500 personer miste livet i förföljelsen, som pågick under några hundra år. I samband med förföljelsen flyttade mennoniterna till USA, Kanada, södra Ryssland och Nederländerna där de levde i olika mennonitsamhällen. Till de äldsta grupperna hör amish i Pennsylvania, USA. Det finns idag 62 000 mennoniter i Europa och sammanlagt 1,5 miljoner i hela världen.

Den tidiga pietistväckelsen 1671–
En av de mest kända väckelserna på 1600-talet var den pietistiska väckelsen. Pietismen växte fram i Tyskland som en reaktion mot att den lutherska kyrkan hade blivit alltmer stel. En av pietismens förgrundsgestalter var prästen Philip Jacob Spener. Han menade att tron måste synas i det vardagliga livet. Han betonade pånyttfödelse och omvändelse. Många berördes av hans predikningar, men han mötte också motstånd och förföljelse. En annan av pietismens förgrundsgestalter var professor August Hermann Francke.

Kungen av Preussen beordrade den lutherska och de reformerta kyrkorna i Preussen att förena sig, vilket skedde år 1817. Sammanslagningen ledde till att de så kallade gammallutheranerna, som inte förenade sig med pietisterna, bildade fria kyrkor eller emigrerade till USA och Australien. I de nya länderna bildade de det organ som senare skulle bli den lutherska kyrkan – Missourisynoden respektive den lutherska kyrkan i Australien. Också pietister emigrerade till USA, där de bildade de evangeliska församlingar som år 1957 blev United Church of Christ.

Karolinerna och pietismen i Norden 1709–
Den pietistiska väckelsen spred sig, förutom till Amerika, också till Europa och Norden. Efter slaget vid Poltava togs cirka 30 000 svenskar (inklusive finnar) som krigsfångar. De spreds ut över Ryssland 1709–1722. I staden Tobolsk i Sibirien fanns över tusen krigsfångar som hade bildat en luthersk församling enligt svensk modell. I lägret uppstod en pietistisk väckelse efter att en tysk officer läst Martin Luthers företal till romarbrevet samt Arndts och Franckes skrifter. En grupp officerare tog därefter kontakt med Francke och fick mer litteratur. Översättningar och avskrifter från pietistiska författare spreds till svenskarna i lägret och vidare ut i landet.

Väckelsen följde sedan med de svenskar som slutligen nådde Finland och Sverige mellan åren 1722–1724. För Finlands del uppstod i Östra Nyland en pietistisk väckelse till följd av karolinernas ankomst. En av de som där berördes var Abraham Achrenius, som senare blev bedjarrörelsens förgrundsgestalt i västra Finland. Den tyska pietismen kom också, förutom med de nämnda karolinerna, vid denna tid till Finland från Sverige, de baltiska länderna och Sankt Petersburg. Den radikalare formen av pietism nådde de finländska kuststäderna via Stockholm.

I Finland blev Paavo Ruotsalainen den pietistiska väckelsens ledare. Pietismen förknippas med uttrycket ”en längtande, en bidande tro” i väntan på en stark förvissning av att vara frälst. Pietismen präglas av en innerligt allvarsam fromhet. Pietismen vann också en stor mängd anhängare genom det skrivna ordet och rörelsens anhängare kallades även för läsare, särskilt i Sverige. Den största utbredningen i Finland har föreningen i Savolax och Österbotten. Pietisternas sommarmöte besöks av cirka 25 000 festdeltagare.

Finlands väckelserörelser 1720–
Alla finländska väckelserörelser har beröringspunkter med den pietism som uppstod i Tyskland på 1600-talet, men också med den anglosaxiska evangeliserande väckelsekristendomen i England samt den herrnhutiska rörelsen. De påverkades förmodligen också av franciskanordens klosterliv i Raumo.

I Finland räknar man från slutet av 1700-talet och under 1800-talet med fyra stora väckelserörelser. De är bedjarrörelsen, pietismen, den evangeliska rörelsen och laestadianismen. Efter kriget, på 1900-talet, uppstod den så kallade femte väckelsen eller nypietismen. Dit hörde Folkmissionen, Studentmissionen och Luthersk Inre Mission. På 1970-talet bildades Såningsmannen, efter en splittring inom Folkmissionen. Samtidigt grundades också mediamissionsrörelsen Budbärarna.

Typiskt för väckelserörelserna i Finland är att de stannat inom kyrkans ramar, även om de verkat som proteströrelser eller förnyelserörelser i förhållande till utvecklingen inom kyrkan. Väckelsrörelserna är bibeltrogna och betonar den lutherska bekännelsen. De har alla organiserats i folkrörelser, de har sina egna betoningar och de verkar alla fortsättningsvis med sinsemellan varierande geografiska stödområden, vanligen sida vid sida i de flesta lutherska församlingar. Inom Svenskfinland verkar laestadianerna, den evangeliska rörelsen, Kyrkans Ungdom, Luthersk Inremission, Studentmissionen och den så kallade Oas-rörelsen.

Metodismen på 1700-talet i Storbritannien
1700-talets England var andligt och moraliskt nära kollaps. Kyrkan förmådde inte predika evangeliet, eftersom många präster inte själva levde av det. Fylleri och spelande var så vitt utbrett att en historiker beskrev England som ett enda stort casino. Spädbarnsdödligheten var mycket hög bland de fattiga.

En anglikansk präst vid namn Whitefield upplevde en andlig väckelse och började predika evangeliet för folket på gator och torg. John Wesley, som sedan blev metodismens ledare, upplevde vid denna tid syndanöd men fick också uppleva ljus i evangeliet. Han påverkades andligt av en moraviansk broder, Boehler, och senare också av pietister. Av Whitefield lärde sig Wesley vikten av att predika utomhus för de stora massorna, eftersom dessa inte mötte upp i kyrkorna. Wesley fick heller inte tillträde till kyrkorna och riktade sig därför i stället till fattiga i fängelser, gruvor, sjukhus och arbetsstugor.

Wesley hade ingen intention att bilda någon ny kyrka, och metodismen var till en början en väckelserörelse inom Church of England. Namnet härrör sig från ett brödraskap som bildades i Oxford 1729, där John Wesley var ledare. Dess medlemmar kallades metodister därför att de metodiskt ville arbeta med studier och socialt arbete, och ägna sig åt regelbunden bibelläsning och gemenskap. Metodismens predikan möttes dock med kyla av den anglikanska kyrkan i England, varpå rörelsens predikanter förbjöds i kyrkorna.

Rörelsen spred sig till Amerika och till de flesta av de europeiska länderna. Erfarenhet och nåd är nyckelord i metodistkyrkans teologi. I nattvarden ses Kristus som närvarande, men i andlig mening. Metodismen är idag ett av de största protestantiska samfunden och har cirka 70 miljoner anhängare, i Finland cirka tusen medlemmar.

Väckelser i USA 1730–
The Great Awakening kallas de perioder i USA:s kyrkohistoria som utmärktes av väckelse. De brukar delas in i tre eller fyra tidsperioder som alla ägde rum under 1700- och 1800-talen. Väckelserna som leddes av brinnande protestantpersonligheter, kännetecknades av ett nyväckt intresse för religiösa frågor och ett ökat medlemskap i de evangeliska kyrkosamfunden i USA, men gav också upphov till nya religiösa rörelser och samfund. Väckelsens folk bar på en djup övertygelse om återlösning och försoning med Gud.

Den första stora väckelsen, The Great Awakening, startade omkring år 1730 och pågick fram till ungefär år 1750. Följande stora väckelsevåg, The Second Great Awakening, ägde rum under första halvan av 1800-talet, med ett uppehåll i mitten av seklet. Väckelsen återkom i en ny våg under slutet av seklet. Ännu en ny väckelsevåg svepte över USA under 1960- och början av 1970-talen. Därtill har ett antal mindre, karismatiskt präglade väckelser, också förekommit i USA under 1900-talet, till exempel The Healing Revival, omkring 1950, och Jesusrörelsen, som spreds från Amerika till Europa på 1970-talet, samt den karismatiska rörelsen som fortfarande är med i bilden.

Den karismatiska rörelsen har påverkat både protestanter och katoliker, men också förekommit i helt egna former till exempel i Afrika, Asien och Latinamerika och där formats i enlighet med lokala strömningar.

Pingströrelsens födelse, väckelsen i Wales (1904–1905), väckelsen på Azusa street (1906–1915)
Väckelsen på Azusa street i Los Angeles, California, var ett väckelsemöte som blev upphovet till 1900-talets pingsrörelse. En afrikansk-amerikansk pastor, William J. Seymor predikade vid detta första möte, som hölls den 9 april 1906. Väckelsen på Azusa street kännetecknades av mirakler, tungotalande och gemenskap utan rasåtskillnad. Händelserna möttes av kritik av omvärlden eftersom de ansågs vara yviga och uppseendeväckande.

Tidigare, år 1904, hade en lokal väckelse förekommit i Wales. Den kom att få mycket stor genomslagskraft, och gav upphov till väckelser både lokalt och i andra länder, i England, Norden, Europa, Nordamerika, Indien, Orienten, Afrika och Latinamerika.

Väckelsen på Azusa street i Los Angeles hade en koppling till väckelsen i Wales. Bland annat hade en pastor Smale från Kalifornien, besökt Wales därför att han hade hört talas om väckelsen där. Hemma i Kalifornien tog han sedan initiativ till bönemöten. Folk i Kalifornien bad om väckelse. Samtidigt fördjupade sig pastor William J. Seymor i bön och andligt liv med särskild inriktning på den Helige Ande. Seymor inbjöds att medverka vid ett möte hos en pastor i Los Angeles. Seymor predikade där den Helige Ande och talande om tungotalande. Följden blev att han låstes ut ur kyrkan, i vilken han hade medverkat. Seymor fortsatte att predika i ett privat hem i Los Angeles. När hemmet blev för trångt flyttade verksamheten till en lokal på Azusa street. Där pågick väckelse under flera års tid, en väckelse som blev upphovet till pingströrelsen.

Protestanter i Sydamerika 1900–
Sydamerika är traditionellt en katolsk kontinent. Under 1900-talet ökade antalet protestanter i Latin Amerika stadigt, från cirka 50 000 till över hundra miljoner, största delen av dem är pingstvänner. I Brasilien är numera en fjärdedel evangelikalt kristna och andelen växer. I Chile är motsvarande siffra 15 % och i Argentina 9%.

Väckelse pågår i Afrika 1900–
Afrika har bevittnat många kraftfulla väckelser, till exempel i Belgiska Kongo år 1914, och sedan en ny väckelsevåg under senare halvan av 1940-talet. Dessa väckelser kännetecknades av bön, fasta, syndabekännelse och ledde till att trolldoktorer brände sina attribut. Zaire, som blev självständigt 1960, vändes i ett blodbad i händerna på rebeller. Mer än 30 missionärer mötte martyrdöden. Hela församlingar utplånades. Men den förföljda kyrkan i Zaire fick uppleva en mäktig väckelse. Ju fler som dödades desto fler blev de kristna.

Också i Uganda rådde förföljelse under åtta fruktansvärda år efter Idi Amins kupp år 1971. Under dessa år ökade de kristna från 52 % till cirka 70 % av en befolkning på tolv miljoner. Liknande var händelseutvecklingen i Rwanda. I början av 1960-talet förekom väckelse bland kristna i Kenya som överlevt Mau Mau massakrerna. Nigeria upplevde väckelser i början av 1980-talet. Också i södra Afrika har väckelser förekommit under de senaste årtiondena. Många afrikanska väckelser har uppvisat övernaturliga drag som syner och helanden.

I över femtio år har det pågått väckelse i Östafrika, inklusive en mycket kraftig väckelse i Etiopien i slutet av 1970-talet. Den kristna kyrkan i Afrika ökade från att ha haft knappt 10 miljoner medlemmar år 1900, till över 200 miljoner år 1980. Idag är antalet kristna i Afrika mer än 500 miljoner, vilket utgör närmare hälften av befolkningen.

Ryssland 1917–
Mellan den ryska revolutionen år 1917 fram till andra världskriget förekom väckelse i Ryssland, bland annat i Ukraina. Väckelser förekom också under kommunisteran i till exempel Tjeckoslovakien på 1980-talet. I kommunistländerna förföljdes och dödades kristna av regimerna.

Kommunistpartiet i Sovjetunionen underminerade systematiskt den ryska ortodoxa kyrkan. Medan medlemmarna i den ortodoxa kyrkan drastiskt minskade under sovjetepoken, fick de olika icke-ortodoxa kristna rörelserna nya anhängare. Från att ha varit 11 % av befolkningen år 1900 ökade dessa till 31 % år 1970. Bland dessa fanns baptister, evangelikala, mennoniter, gammaltroende och pingstvänner. De olika kristna grupperna trotsade regimen och verkade inom de ramar som stod till buds. Vid hälsningar i allmänna sammanhang användes bibelformuleringar, under födelsedagskalas hölls söndagsskola, körövningar innehöll ”meditations”-avbrott, bröllop utnyttjades som möjligheter till evangelisation och det predikades vid jordfästningar. Efter sovjetepokens slut blommade många kristna samfund upp, tack vare den nyvunna friheten.

Den Ingermanländska kyrkan i Ryssland hör till de lidande kyrkorna. Under Stalins tid tog man i bruk en lag enligt vilken församlingar helt upphörde att existera i juridisk mening. De kvävda församlingarnas kyrkobyggnader fick andra funktioner, som biografer, klubbhus, förråd, fabriker, simhallar och bilverkstäder. Prästerna fängslades och sändes till arbetsläger där många dog. År 1938 fanns den Ingermanländska kyrkan inte mer.

Men den kristna tron spreds med de kristna runt om i riket, trots att de kristna av Josef Stalin hade spritts ut i akt och mening att splittras och försvagas. Under förbudstiden fortsatte de kristna att samlas, trots faran att bli fängslade. Samlingarna leddes av lekmän och hölls i hemmen eller på gravgårdarna. Ett par församlingsledare överlevde fångenskapen och reste efter Stalins död omkring i Ingermanland, predikade, döpte och höll jordfästningar, fram till år 1953, då kvinnorna tog över. Ett tiotal kvinnor predikade, döpte och jordfäste.

Vid Sovjetunionens fall i slutet av 1980-talet rapporterades en tredjedel av befolkningen höra till en kristen kyrka eller ett kristet samfund. Den Ingermanländska kyrkan är officiellt erkänd i Ryssland sedan år 1992 och fungerar numera i huvudsak på ryska. Idag växer den lutherska kyrkan i så gott som hela Ryssland.

Korea 1880–
De första protestantiska missionärerna kom till Korea på 1880-talet. Hundra år senare var en tredjedel av sydkoreanerna kristna. Utmärkande för kristenheten i Korea är bön och syndabekännelse. Innan Ryssland invaderade norra Korea var det inte ovanligt att tusentals kristna samlades till morgonbönemöten.

Under den japanska förtrycksperioden i Korea, på 1930–50-talen, förekom det väckelse, och 1930-talets stad PyongYang kallades allmänt Österns Jerusalem. Sedan Nordkorea stängdes vet man egentligen ingenting om de kristnas antal där, annat än att kyrkan överlevt. Sydkorea har idag de flesta utsända missionärerna efter USA.

Indien 1800–
Kristendomen spreds till Indien från England på 1800-talet. En presbyteriansk kyrka grundades i Indien år 1841. Kring millennieskiftet 1900 förekom väckelse i Indien, starkast i söder och öster, men också i de norra delarna av landet, inklusive bland anglikaner i Kerala. Idag finns kristna i de nordöstra delarna av Indien, och vissa regioner har kristen majoritet. Det finns tydliga tecken på väckelse i delar av Indien.

Kina 1865–
Hudson Taylor och den kinesiska inlandmissionen gjorde en synnerligen stor insats i 1800-talets Kina. Hudson Taylors China Inland Mission drevs av en nöd att förkunna evangeliet för kineserna för att så påskynda Kristi ankomst. Missionsrörelsen fick filialer i Nordamerika, Tyskland, Schweiz, Skandinavien och Finland. Hudson Taylor inspirerade många till missionsinsatser och fick som följd många anhängare. Taylor var övertygad om att utan tron på Jesus Kristus skulle människorna gå evigt förlorade. Han betonade det ansvar som vilar på alla som redan hört evangeliet, ansvaret att förkunna Kristus medan tid är.

I Kina uppstod en väckelse i Manchuriet år 1908 då presbyterianska missionärer predikade där. Kina upplevde under 1920- och 1930-talet flera väckelser, och antalet kristna var år 1950 cirka en miljon. Då stängdes Kina för missionärer och de kristna tvingades under jorden. De kristna i Kina förtrycktes både under den japanska ockupationen och särskilt under kommunistregimens kulturrevolution i slutet av 1960-talet. Motstånd och förföljelse har sedan 1950-talet gått hand i hand med en mycket stark tillväxt bland de kristna i Kina. Kyrkan i Kina har överlevt förföljelser, fängelse och död och samtidigt mångdubblats. Martyrernas blod i Kina har vattnat en kontinuerligt växande kyrka.

De kristnas antal i Kina räknas idag vara 70 miljoner, både protestanter och katoliker inräknade. Vissa uppskattar antalet vara betydligt större än så, mellan 90 och 150 av Kinas 1 350 miljoner invånare. Den väckelse som pågått under de senaste femtio åren i Kina är kanske den största väckelsen i kristendomens historia.

Mongoliet 1990–
Efter sjuttio år med strikt kommunistiskt styre övergick Mongoliet i början av 1990-talet till demokrati. Landet hade ditintills varit stängt och missionsverksamhet hade inte varit möjlig. Man uppskattade att det vid tiden för övergången till demokrati fanns endast en handfull kristna i Mongoliet. Idag finns i hela landet 100 000 kristna och väckelse pågår särskilt bland de unga.

Östra Asien och Indonesien 1900–
Väckelser har under 1900-talet också förekommit på andra områden i östra Asien och på Australien, till exempel i Kambodja, i Indonesien, på Papua Nya Guinea och på söderhavsöarna, också på platser där kyrkan tvingats under jorden, och kanske särskilt just där. Indonesien har varit ett starkt muslimsk fäste, idag är närmare 10 % av landets befolkning på 245 miljoner kristen. Japaner förhåller sig däremot i allmänhet avvaktande till västerländskt inflytande, dit kristendomen också räknas. Kristna har ändå länge funnits i Japan och missionärer har arbetat där under lång tid. Japan har idag mindre än en procent kristna av en befolkning på 127 miljoner.

Väckelse bland muslimer idag
Allt fler muslimer blir idag kristna i Arabvärlden, i norra Afrika, i Mellanöstern, i Gulfländerna, i USA och Canada, inklusive bland diasporan i Europa. Det sker i alla åldersgrupper och samhällsklasser, både bland män och kvinnor. För många blir följden förföljelse, diskriminering och martyrskap.

Det pågår kristen väckelse i dagens Iran, i Egypten, i Syrien, Jordanien, i Irak både bland irakier och kurder, Afghanistan, bland palestinierna, i Pakistan och i Afrika. Man uppskattar antalet kristna i dagens Iran till en halv miljon, men antalet är svårt att uppskatta på grund av den pågående förföljelsen.

Evangeliet sprids i dessa länder i hemlighet mellan fyra ögon eller fyra öron, eller via satellitkanaler och internet. Man räknar med att kristen radio och TV varje dag når 50 miljoner muslimer på olika språk. Också i flyktinglägren i Mellanöstern har de flesta tillgång till tv-sändningar via satellit och de kristna sändningarna når alla åldrar.