Jern-Brita-10.07.05bSändebudet nr 1 / 2012, ledaren

Brita Jern, missionsledare

Många i vårt land är aktiva inom sådant kyrkligt arbete som fått sin början före vår egen tid. Vi håller igång våra församlingar, våra väckelserörelser och andra organ enligt modeller som vi ärvt från våra andliga fäder och mödrar. Vi förvaltar andras visioner, men har inte själva upplevt den första uppbyggnadstidens friskhet och den entusiasm som gav fart åt arbetet i början.

Vi skriver nya verksamhetsplaner och arbetar vidare enligt upptrampade stigar. Sådant arbete är värt all heder, för det är egentligen svårare att hålla igång en verksamhet än att starta något nytt och därmed inspirerande. Det är heller ingen självklarhet att visionerna förs vidare till nya generationer. Men tacksamt nog har nya ledare och arbetare fått återuppleva visionerna och villigt ställt sig vid rodret i olika sammanhang ända tills idag.

Ändå är många aktiva kristna i vårt land trötta idag. Tröttheten kan bero på besvikelser i arbetet, svårigheter att orka med en stor arbetsbörda, men också frustation över de många förändringar som är på gång. Förändringarna kommer med accelererande fart, och även om vi skulle klara av tempot, så är den verkliga knuten antagligen att vi inte upplever alla förändringar som motiverade. Vi vill spjärna emot.

Att anpassa sig till förändringar är inte omöjligt, ifall man är övertygad om att de leder rätt. För att vi ska vara övertygade om att de leder oss rätt, krävs att två faktorer är intakta mitt i förändringen. För det första ska det finnas en värdegrund som inte rubbas. För det andra ska det finnas ett dugligt ledarskap som inger förtroende. Om vi upplever att värdegrunden övergetts och att ledarskapet vacklar, tappar vi lätt fotfästet. Kanske det är där många befinner sig idag?

Ett tecken på att många kristna tröttnat är att vi gärna söker oss tillbaka till det gamla, det trygga och välbekanta. Vi minns den gamla goda tiden då kyrkan var kyrka, familjen traditionell och skolan stod för all kunskap. Detsamma hände med Israels folk under ökenvandringen. De önskade sig tillbaka till köttgrytorna i Egypten, fastän Gud hade visat dem att han kunde rädda dem till och med genom Röda havet. De såg bakåt, inte framåt mot den härlighet som Gud hade lovat dem. De hade tappat målbilden.

Hur är det idag? Många organisationer sitter och formulerar sina visioner som aldrig förr. Bra så. Men inte har vi väl förlorat huvudmålet ur sikte? Som kristna har vi tidernas vision att se fram emot. Vi har all orsak att se framåt, uppåt, hemåt. För att orka vidare behöver vi för vår inre syn se den lockande slutscenen.

Det är den scenen som då och då skymtar fram på Bibelns blad, för att till sist triumferande kulminera i Uppenbarelseboken. Daniel såg synen, Saulus mötte den på vägen till Damaskus och Johannes upplevde den på ön Patmos. De såg en stor skara människor från alla stammar, länder, folk och språk samlade kring det segrande Lammet. De såg himlen. De såg Jesus och hans rike regera för evigt.

Med den synen får vi med tillförsikt gå in i ett nytt år, in i framtiden. I ljuset av den visionen inspireras vi till nya tag och får krafter att hålla ut, mitt i alla omställningar och motgångar här i tiden.