Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 10 / 2013, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

Sommaren är de stora kyrkliga festernas tid. Jag tänker då inte i första hand på konfirmationer och bröllop, utan på väckelserörelsernas storsamlingar som varje sommar når över nyhetströskeln.

TV-nyheter och dagstidningar rapporterar då om när 70.000 gammallaestadianer samlas på sin festplats för att lyssna till Guds ord, sjunga och fira nattvard. Också andra finska väckelserörelser som årligen samlar stora skaror till sina sommarfester uppmärksammas i media.

Inom Borgå stift är de här skarorna mindre, men också våra finlandssvenska väckelserörelser samlar förhållandevis många människor till sina sommarfester. Som exempel kan nämnas laestadianernas stormöten, Evangeliföreningens års- och missionsfester och Kyrkans Ungdoms familjeläger i Pieksämäki. Kyrkhelgen i Karleby hör också till den här kategorin.

Till uppmuntran

Behövs sådana storsamlingar? Jag tror att de flesta tycker att de fyller ett behov. Annars skulle väl människor inte komma i stora skaror till de här festerna. Hur kan vi då motivera storsamlingarna?

Den viktigaste motiveringen är den bibliska. I Gamla testamentet kan vi på flera ställen läsa om stora fester, såsom den judiska påsken, lövhyddohögtiden och purimfesten. I Apostlagärningarnas andra kapitel berättas om att flera tusen personer hade samlats i Jerusalem till den judiska pingstfesten. Det var där Petrus höll sin berömda pingstpredikan.

Sedan finns det också rent mänskliga orsaker till varför vi ibland behöver storsamlingar. På många håll är den aktiva gruppen i församlingen eller i väckelserörelsens lokalavdelning liten. Då är det uppmuntrande  och trosstärkande att ibland samlas i större skaror och få träffa trossyskon från andra orter.

Det här gäller också de troende ungdomarna, som kan känna sig ganska ensamma i skolan och i sin hemförsamling. För dem är det viktigt att träffa andra troende ungdomar för att bli uppbyggda i tron och få frimodighet att vara ljus och salt i sin vardag.

Alla behöver vi den kristna gemenskapen också vid större sammanhang. Vid Evangeliförneingens årsfest i Terjärv 1978 fick prosten Håkan Bäck av en reporter fick frågan varför det evangeliska folket samlas till årsfest. Hans spontana svar var: ”Folk kommer hit för att träffas.” Bäck sade nog också annat, men det här var det första han nämnde. Han visste att troende människor behöver träffas – också vid stora fester.

Styrkedemonstration

Man kan se storsamlingarna också som en ”styrkedemonstation” i förhållande till den sekulariserade omvärlden. Den svenske teologen Gunnar Rosendal hävdar i sin bok ”Kyrklig förnyelse” (1530) bland annat att ”i processionen hävdar sig Kyrkan mot världen. Processionen är en bekännelsehandling, som bör förekomma oftare och vara föremål för mera omsorg än hittills.”

Visst har Guds folk alltid varit i minoritet, men när stora skaror kristna samlas inför Guds ansikte för att lyssna till hans ord, lovsjunga, be och fira nattvard, är det här nog en hälsosam tankeställare för dem som hoppas att den kristna tron skall dö ut.

Trohet på gräsrotsnivå

Herren unnar oss stunder på förklaringsberget. Vi får tacka honom för dem. Men snart måste vi ner i dalen igen – precis som Jesus och hans lärjungar. Det är ju i de mindre sammanhangen som vi framför allt är satta att verka – i församlingen och i lokalavdelningen.

Det är viktigt med trohet i det lilla. Jesus lovade ju att han är med där två eller tre människor är församlade i hans namn. Antalet närvarande är alltså inte avgörande för att han skall kunna välsigna.

Det är inte meningen att vi skall vara ”konferenskristna”, som söker oss bara till de stora samlingarna, utan att vi skall ta vårt ansvar i de mindre lokala sammanhangen. Det är framför allt där som vi är satta att verka för Guds rike.

Tjäna varandra!

Om jag flyter omkring från den ena samlingen till en andra för att hitta ett sammanhang där allt är exakt som jag vill ha det, för att själv få ut så mycket som möjligt av gemenskapen och för att ta reda på var jag trivs bäst, blir det fort någonting självisk över min kristendom.

Istället behöver jag fråga: Vad kan jag bidra med? Hur kan jag bäst tjäna det sammanhang där Gud har placerat mig? Vad kan jag hjälpa mina kristna systrar och bröder med?

Det skulle alltså gälla för oss att hitta en rätt balans mellan de stora och de små samlingarna. Vi behöver båda för att vårt kristna liv skall vara sunt.