Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 2 / 2012, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

”Jag tror på Gud, Fadern, den allsmäktige…” Så inleder vi när vi instämmer i den apostoliska trosbekännelsen. I Sverige börjar man lite annorlunda: ”Vi tro på Gud, Fadern, den allsmäktige…”

Denna skillnad är inte så stor, men märkbar. När vi börjar med ”jag” kommer det personliga i blickfånget. Det är jag som bekänner min tro. När vi börjar med ”vi” framhålls det kollektiva. Det är församlingen som bekänner sin tro.

Det personliga

Inom väckelsekristendomen har betoningen ofta legat på det personliga. Jag tänker här på namn som Johann Arndt och Philipp Jakob Spener, som var väckelsens förgrundsgestalter i Tyskland på 1600-talet. Deras förhoppning var att så många som möjligt skulle leva i ett personligt förhållande till Kyrkans Herre.

Ibland har folkkyrkornas biskopar och präster förhållit sig kritiska till de väckelsekristnas betoning av den personlig tron. Kanske har de uppfattat väckelsens folk som ett hot mot kollektivet, eftersom de väckelsekristna menade att inte alla döpta hade en levande tro.

Att betona vikten av en personlig tro är ingalunda någonting obibliskt.  I Apg 16:30–32 kan vi läsa om fångvaktaren i Filippi som frågade Paulus och Silas: ”Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” Svaret ljöd: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst…”

Det kollektiva

Men också det kollektiva är viktigt. I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur de kristna ofta var tillsammans och i sina brev beskriver Paulus Kyrkan som Kristi kropp där lemmarna – de enskilda kristna – är beroende av varandra. Det personliga och det kollektiva skall därför inte ses som motsatser. Både ”jag” och ”vi” behövs för att det kristna livet inte skall få slagsida, utan vara sunt och balanserat.

I Luthers förklaring till den tredje trosartikeln i Lilla katekesen finns både det personliga och det kollektiva med. Förklaringen börjar med det personliga: ”Jag tror…” I fortsättningen finns även det kollektiva – församlingen – med: ”…såsom han (den helige Ande) kallar, församlar, upplyser och helgar hela kristenheten på jorden och bevarar henne i Jesus Kristus...”.

Kollektivet har alltid funnits med även inom väckelsen. Vid sidan av den personliga tron har gemenskapen alltid varit viktig. Överlag har väckelsens folk varit kyrksamma. De har deltagit i församlingens  gudstjänster, men som komplement till dessa också samlats till mötestillfällen i mindre kretsar, något som Philipp Spener talade för i sin skrift Pia Desideria (1675).

Att den kristna gemenskapen är viktig beror bland annat på att vi som enskilda kristna är svaga och behöver varandra. Att Petrus förnekade sin Herre tre gånger just när han var ensam ger oss en hälsosam tankeställare. Jag behöver de andra och de andra behöver mig.

Personlig tro, inte privat

Den kristna tron är visserligen personlig, men inte privat. I Nya testamentets brev förekommer ofta ordet ”varandra”. Vi uppmanas att ”tjäna varandra”, att ”ha fördrag med varandra”, att ”be för varandra” och att ”bära varandras bördor”.

Också uppmaningen i Hebr 10:25 är tänkvärd i detta sammanhang: ”Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana”. I Bibeln finns det stränga uppmaningar att ta avstånd från falska läror och lärare, men vi skall också akta oss för att av köttsliga skäl (personliga eller kyrkopolitiska) dra oss undan den kristna församlingsgemenskapen. I 1 Kor 1:10–17 och 2:3–5  går Paulus skarpt tillrätta med den personkult som förekom i församlingen i Korint och som innebär en ständig fara också i vår tid.

Jaget kan ta över också i vårt förhållande till tron och läran. Vem har inte hört någon säga: ”Jag tror nog, men på mitt eget sätt”. En sådan inställning är uttryck för privatreligiositet och innebär att man själv väljer och vrakar vad man vill tro på. Det behöver knappast påpekas att privatreligiositeten är främmande för Nya testamentet. I fornkyrkan höll man nämligen fast både vid ”apostlarnas lära” och vid ”gemenskapen” (Apg 2:42).

Jag och vi

Rubriken för denna ledare är formulerad som en fråga: ”Jag eller vi?” Svaret på frågan är: ”Jag och vi”. Båda behövs. Tron är personlig, men inte privat. Därför hör både det personliga och det kollektiva med till ett sunt kristenliv.

En annan fråga som behöver få ett svar är vem som följer Apostolicums latinska grundtext. Är det vi eller rikssvenskarna? Det är vi. Den apostoliska trosbekännelsen börjar nämligen med orden ”Credo in Deum”, vilket betyder ”Jag tror på Gud”. Det kan dock konstateras att det kollektiva trots detta kommer före det personliga i den meningen att Kyrkan och församlingen fanns till långt före mig och jag är en del i den helheten.