Erikson-Leif-07.06.16bSändebudet nr 4 / 2012, ledaren

Leif Erikson, hemlandsledare

Påsken är kristenhetens största högtid som har firats ända sedan kyrkans äldsta tid. Förebilden är den judiska påsken som ju firas till minne av uttåget ur Egypten. Inom olika kyrkor betonar man dock lite olika sidor av påskens händelser.

Väst och öst

I den västliga delen av kristenheten framhåller vi långfredagen och Jesu lidande och död, medan den östliga delen fokuserar mera på påskdagen och Jesu uppståndelse från de döda. Det här betyder ingalunda att vi i väst skulle glömma bort Jesu uppståndelse eller att man i öst skulle försumma Jesu korsdöd. Också i väst utropar vi på påskdagen: ”Kristus är uppstånden. Ja, han är sannerligen uppstånden!” Och även i öst har Jesu korsdöd en stor betydelse för påskfirandet.

När vi i väst talar om Jesu uppståndelse uppfattar vi den som en bekräftelse på att Jesu död på korset är giltig och när man i öst talar om Jesu korsdöd så ser man den som en del av hans seger.

Uppfattningen om syndafallets följder

Med risk för att förenkla skall vi sätta in de här skillnaderna mellan väst och öst i sitt teologiska sammanhang. För olikheter finns och de är inga tillfälligheter, utan går tillbaka till hur man uppfattar syndafallet och dess följder.

I väst framhålls att syndafallet innebar att vi ådrog oss skuld inför Gud, medan man i öst betonar att vi genom synden gick miste om det liv som vi är skapade för. Det här leder i sin tur till att man betraktar Jesu frälsningsgärning från något olika perspektiv.

I väst står Jesu försoningsoffer i förgrunden. Vi framhåller att Jesus offrade sig för våra synder. Han tog syndens straff på sig när han led och dog i vårt ställe och förlåter oss våra synder. I öst betonar man att Jesus genom sin uppståndelse besegrade döden som hade oss i sitt våld och ger oss livet tillbaka.

Det här har ett samband med att vi i väst har förkärlek för det juridiska språkbruk som Paulus använder när han undervisar oss att vi förklaras rättfärdiga genom tron för Kristi skull. I öst anknyter man gärna till aposteln Johannes tal om pånyttfödelse, ljus och liv – och till aposteln Petrus som talar om att ”få del av gudomlig natur”. (2 Petr 1:4)

Gudomliggjord – men hur?

En fråga som har diskuterats i det ekumeniska arbetet under flera årtionden är huruvida orden rättfärdiggörelse och gudomliggörelse (grekiskans théosis) uttrycker samma sak eller inte. Det som gör att vi som lutheraner med rätta förhåller oss skeptiska till östkyrkans tal om gudomliggörelse är att den bygger på en annan människosyn än vi har som lutherska kristna.

Men vi kan också uppfatta gudomliggörelsen rätt. För att kunna göra det behöver vi förankra den i kristologin och inkarnationen. Kristus är ju både sann Gud och sann människa i en person. Det betyder att när vi tar emot Kristus i dopet och tron får vid del av honom som är sann Gud – och därmed del av gudomlig natur.

Det här är någonting som också reformatorn Martin Luther talade och skrev om på sin tid när han undervisade om rättfärdiggörelsen. Han sa bland annat att ”Kristus är närvarande i själva tron” och tar sin boning i människans hjärta när hon tror på honom och blir rättfärdiggjord. Då är hon i Kristus och han bor i henne med sin gudomliga natur.

Även Fredrik Gabriel Hedberg undervisade om gudomliggörelsen i tal och skrift. Så här skrev han i Sändebrev 1850: ”… själva Guds natur förenar sig med oss så nära, och sänker sig så i vårt kött och blod, att Guds Son blir ett kött och en kropp med oss … så att vi även i honom får del av gudomlig natur.” (2 Petr 1:4)

Delaktighet genom sakramenten

I sin dopbok (1855) beskriver Hedberg konkret hur vi i sakramenten får del av den uppståndne Kristus och därmed också av uppståndelsekroppens liv:

”De heliga sakramenten utgör de av Gud själv förordnade medlen som redan här i dödens värld gör oss delaktiga av Kristi förhärligade kropp … Nu är just sakramenten de egentliga medel genom vilka uppståndelsekroppens frö sås i oss… Herren förenar sig med vår kropp. Just därför kan Gud en gång uppväcka våra kroppar till evigt liv såsom han har uppväckt Kristus från döden. Vår kropp är nu Kristi lemmar och därför är de delaktiga av hans liv.”

Vi behöver alltså inte uppfatta syndernas förlåtelse som Jesus förvärvade på korset och det eviga livet som han vann när han uppstod ur graven som motsatser. Luther kombinerar dem när han säger: ”Ty där syndernas förlåtelse är, där är också liv och salighet.”

Låt oss därför under den kommande påsken fokusera både på ”Det är fullbordat!” och på ”Kristus är uppstånden!”