Dahlbacka-Ingvar-07.10.19aSändebudet nr 6 / 2012, ledaren

Ingvar Dahlbacka, professor i kyrkohistoria, Åbo

Vi är alla en del av historien. Trots att historien hör gårdagen till, är vi ändå på många sätt beroende av det förflutna. Det gäller inte endast på ett kollektivt plan, det gäller var och en av oss personligen. Historia handlar om det som en gång har hänt. Vi kan tala om världshistoria, ett lands historia, en förenings historia. Men vi kan också tala om en persons livshistoria. Du har din historia och jag har min historia.

Men historia är mer än detta. Historia är också berättelser om det som har skett. Och när vi berättar då väljer vi i regel ut det som vi anser vara viktigt. Vissa händelser lyfts fram som särskilt betydelsefulla och de kan bli omskrivna och omtalade långt efter att de har ägt rum. Andra händelser förtiger vi, antingen medvetet eller omedvetet. Det betyder att vi samtidigt som vi berättar eller skriver historia också i hög grad utformar den. En del saker väljer vi att betona och framhålla, andra förpassar vi till glömskans domäner. Vi vill helt enkelt inte minnas dem.

Vi kan på olika sätt markera viktiga historiska händelser. Födelsedagar, jubileer, minnesfester och liknande  hjälper oss att komma ihåg vår egen historia. Också inom den evangeliska rörelsen har dylika historiska  markeringar varit viktiga. Som bekant firades fjolåret som ett Hedberg-år. Då hade det nämligen förflutit 200 år sedan Fredrik Gabriel Hedberg föddes. I år fyller Svenska Lutherska Evangeliföreningen 90 år. Evangeliföreningen har visserligen längre anor än så. Den tvåspråkiga Lutherska Evangeliföreningen i Finland grundades nämligen redan år 1873, men vid föreningens årsmöte den 6 juli 1922 gick man in för att föreningen skulle delas på språklig grund. Det betydde att den gamla föreningen fortsatte som en enbart finskspåkig förening och den svenskspråkiga verksamheten övertogs av en nygrundad förening som fick namnet Svenska Lutherska Evangeliföreningen i Finland. På svenskspråkigt håll blir det alltså ett tvåfaldigt jubileum: 90 år i år och 140 år nästa år. Dessutom har det år 2013 gått 50 år sedan Kenyamissio­nen inleddes. Det är alltså ingen ände på alla jubileer och minnesfester. Till allt detta kommer bönehusjubileer och avdelningsfester, för att inte tala om alla födelsedagar om vi går till ett mera personligt plan.

Är det nödvändigt att överhuvudtaget fira dessa jubileer? Har vi någon nytta av att blicka tillbaka? Skall vi inte i stället leva i nuet och se framåt? Vi kan ha olika uppfattningar i dessa frågor, och vi förhåller oss också i praktiken olika till dem. En del vill fira stort när 50-årsstrecket passeras, medan andra vill att bemärkelsedagen skall gå så obemärkt som möjligt förbi. Ändå kommer vi inte ifrån att historien är viktig för oss alla. Vi är en del av den. Det är också viktigt hur vi väljer att berätta vår historia. Det är viktigt eftersom vi i regel bygger våra vägval och våra beslut på det som har hänt. Vår historieuppfattning bidrar i många avseenden till hur vi vänder oss mot framtiden.

Det betonas ofta att vi som kristna skall leva i nuet. Vi skall inte se tillbaka. Det är “här och nu” som gäller. Och det är sant på många sätt. Vi har ingen annan tid än den korta stund som just nu finns för handen. Men att leva i nuet behöver ändå inte betyda att vi glömmer bort vårt förflutna.  Jag tror att det är oerhört viktigt att vi känner till vår historia för att vi skall kunna forma nuet på bästa sätt. Därför behöver vi våra minneshögtider. Vi behöver dem helt enkelt för att vi skall ta oss tid att reflektera över vem vi är och varför vi lever vårt liv här på jorden.

Skriften uppmanar oss att “förbli vid det som vi har lärt, och det som vi har fått visshet om”. För att kunna förbli vid något behöver vi känna till det och repetera vad vi har lärt oss.Vi behöver på nytt och på nytt igen få höra berättelsen om allt det som Guds har gjort i svunna tider. Han har lett sitt folk både under goda tider men också under tider av möda och kamp. När vi kommer ihåg detta, blir vi påminda om vad det är som har hållit att leva på och att dö på. Det har nämligen visat sig att det genom historiens gång har funnits någonting som inte har växlat eller förändrats: Guds ord. Det har hållit i går, det håller i dag och det skall enligt Herrens eget löfte hålla i evighet.

Vi har alla vår historia. Vi hör samman med det som en gång har varit. Därför är det viktigt att vi lär känna och vårdar oss om den kunskap som historien kan ge oss. Det hjälper oss att navigera rätt på livets hav. Som kristna behöver vi påminna oss om uppmaningen i Hebr. 13:7: ”Tänk på era ledare, som har predikat Guds ord för er. Se, hur de slutade sin levnad, och följ deras tro.” På det sättet kan vi lära oss av historien med tanke på nuet och framtiden. Det är det som Hebreer­brevets författare har i tankarna när han fortsätter med att konstatera att “Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet”. Vi får tänka på detta när vi som förening och enskilda försöker placera in oss i vårt korta ögonblick mellan det förflutna och framtiden. Och låt oss inte glömma att för en kristen ligger det bästa framför. Därför hämtar vi tröst i den gamla hem­lands­sången:

Min framtidsdag är ljus och lång,
den räcker bortom tidens tvång,
där Gud och Lammet säll jag ser
och ingen nöd skall vara mer.

Men, Herre Jesus, lär du mig
att leva mera helt för dig
den lilla tid jag har igen
på vägen hem till himmelen.